Tänk att en professor i teoretisk fysik sopar ihop slump- och tillfällighetsbegreppen på det sättet! Det stör mig verkligen. Slumpen, i naturvetenskaplig mening, har (som jag ser det) inte ett dugg med "tillfälligheter" att göra. Det är den mönsterbildande principen i kosmos, den som skapar vintergator, solsystem -- och liv! Titta på de stora sammanhangen, där slumpen råder! Där finns alltid någon form av meningsfullt mönster. Om man inte ser det i det lilla, så framträder det i det stora.

Jag hör människor säga "bara slump". Vaddå bara? Jag förstår att ett sådant uttryck kunde växa fram som invändning mot idén om att det är pappa Gud som sitter där och spakar. Men det finns inget "bara" i slumpen. Det finns ingenting som är så missförstått i det moderna naturvetenskaplig språket som slumpbegreppet. Om herrar fysiker m fl satte sig ned och analyserade semantiken och de filosofiska konnotationerna i slumpbegreppet skulle de inse det. Men det passar dem inte, eftersom de älskar att se människan som en lekboll för krafter utanför hennes kontroll. Som om detta synsätt är deras metod att hämnas på de religiösa fundamentalisterna. Men det är bara barnsligheter.

Fast jag är ändå inte säker på Ulf Danielsson ser det så. När han blir ställd mot väggen blir han mer nyanserad. Jag tror inte att han har tänkt färdigt. Men hans naturvetenskapliga skolning tvingar honom att tycka saker som kanske djupare sett inte är sanna för honom. Hela idén är ett paradigm, varken mer eller mindre. Sina paradigm ska man alltid vara misstänksam mot.

"Tillfälligheter", det är ett ord från vardagsspråket, som bara säger att man inte väntade sig det som hände. Bakom en skenbar tillfällighet kan mycket väl ligga ett orsakssamband.