The Roots of Photography is Snaps!
Back to the roots!

Straight 746 / Mera Gatufotofunderingar, bla om att beskära bilder och att ändra bilden med PS..

 

 

Bilden beskuren till höjdformat. (Två personer är nu borta från bilden)

 

Med dagens teknik så går det att fabulera ihop bilder på de mest fantastiska sätt!
Då kan man undra, vad är då kvar av "verkligheten" i en bild?

Nu har man såklart kunnat göra det här tidigare, men ofta på ett så'nt sätt att det gick att upptäcka.
Men med hjälp av den nya tekniken, så kan man göra/ändra i både bilder och filmer så att det är svårt att se vad som är dikt eller verklighet..

Jag känner att jag vill undvika att ändra i mina bilder. (Även om jag gör det på något sätt när jag tar bort damm och ändrar i nivåer och skärper bilden i PS).

Gatufotobilder ger ofta få möjligheter att ställa sig rätt som fotograf, utan det gäller ofta bara att hinna trycka av då bilden plötsligt dyker upp!
Men då står man där med en bild som kanske e tagen litet för långt ifrån,
eller att det ingår några bildelement i bilden som man gärna kunde varit utan..

Och då borde ju en gatufotobild också vinna på en ändring/beskärning!?

Så jag tog bilden som jag visat i förra bloggen och beskar, och tycker den blev "bättre"...
eller kanske litet mer koncentrerad!?

Är det någon annan som tycker nå't om det här?

Alltså, vad säger man om den här bilden?
Är den fabulerad?
Är det "fel" att göra så här? På ett gatufoto tex?
(Nu vet vi ju hur bilden såg ut från början, och kan jämföra)

Jag tycker det här är svår och knepigt fråga, om jag vill försöka visa en verklighet via bilder på ett någorlunda schysst sätt för en betraktare?


Å hur vet vi i framtiden vad som är verklighet eller dikt, när vi kanske bara har en papperskopia kvar...


/Bengan

 

"Obeskuren bild" (Men en liten del av bildkanten är redan borttagen)

 

 

Inlagt 2010-06-09 08:49 | Läst 3831 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
Bilden blev bättre när du beskar den, tycker jag. Och det är inte ett fabulerande! Om man fullföljer ditt resonemang så är ALLA bilder lurendrejeri ty ALLA fotografier är ett fragment (utsnitt) av verkligheten. Likt konstnären väljer du bara det du vill visa. RIktigt lurendrejeri blir det först när man trixar med innehållet i det valda utsnittet, tycker jag
Ska man lära sig något på köpet, ska man nog strunta i att beskära och låta ett mindre väl komponerat utsnitt av verkligheten vara just det och dra nytta av det i fortsättningen. Fast såklart, det är ju bara mina två hundradels dollar.

Johan
Fabulerad är den ju definitivt inte, eftersom du bara har skurit ut en mindre del. Allt som är inom bilden är ju korrekt.
Pratar man Dogma blir ju saken en annan.

Jag gillar första bilden också. Kanske rentav mer.
Jag beskär gärna när det behövs, men i detta fall med barnen och konstnären ovan tycker jag den ursprungliga bilden är klart bäst. Eller...de är bra på olika sätt den beskurna fick mer homogen komposition, men det var mer stämmning och känsla i orginalet.
Puritaner i all ära, men det är ju fotografens bild, och fotografens vilja att förmedla vad han/hon såg i stunden. Jag slipar mest bara lite i kanterna för att det inte ska synas att jag är slarvig och för snabb till avtryck. Fast jag inbillar mig att just den korta stunden mellan hjärnaktivitet till avtryck, kan vara nog så viktig i bildens budskap, dvs att tekniken mest är en förlängd arm mellan ögon och fotot. Å jag tycker att den obeskurna är bäst, dels för att få fram min poäng, dels för att den översta får en oönskad teleeffekt som får en viss distans till motivet.../PE
När det gäller sådana här bilder tycker jag man kan tänka så här: Även din obeskurna bild är en begränsad (beskuren) bild av verkligheten. Båda är lika sanna (eller osanna). Det handlar bara om i vilket ögoblick du gjorde det.

Och, om det ligger något egenvärde i att göra det i fotoögonblicket. Men det är en annan fråga.
Jag gillar oftast obeskurna bilder bäst så även med dina exempel här, och jag tror det är bra att ha det som intention när man fotar. Jag tror att man lätt börjar "slarva" annars. Däremot har jag inga problem med beskurna bilder om de vinner på det. Brassaï till exempel provade ofta olika beskärningar för att hitta fram till den ultimata bilden. Och egentligen var det nog främst H C-B som hade som regel att inte beskära.
-affe
Jag brukar börja beskära men det slutar oftast med att jag slutligen väljer den obeskurna varianten. Det är som om det är nåt som inte går att beskriva som blir fel om bilden inte är i samma format som vid fotograferingsögonblicket, även om den kanske skulle ha vunnit estetisk på att bli beskuren. Märkligt. Sen kan det såklart hända att jag beskär lite slask som jag missbedömt i sökaren. Färgmanipulation och att dra häftigt i kurvorna är jag däremot en stor vän av, men det var jag redan innan jag började med digitalt.
Att beskära bilden, att vrida den om den är sned, att räta upp perspektivet, att behandla ljus och färger i den så att vitbalansen stämmer med hur det var vid fototillfället och detaljer framträder som verkligen var synliga... allt som gör att bilden återger vad man verkligen sett, det kallar jag inte förfalskning eller manipulering. I så måtto är dogmakraven lite för stränga.

Naturligtvis kan man aldrig lita på ett foto, lika lite som på en vittnesberättelse. Dokumentation av en historisk händelse kräver alltid flera oberoende källor för att ge någorlunda säkerhet om hur det var. Och det saknas alltid fakta, så man fyller ändå ut vad man ser eller hör med spekulation. Att eliminera denna osäkerhet är omöjligt, så man kan lika gärna glömma det. Det är bättre att man är medveten om svagheten i all slags historisk dokumentation och håller sig öppen för att det kanske ändå var annorlunda.

Själv tycker jag mest om den obeskurna bilden, men det är en ren smaksak och har inget att göra med bildens dokumentariska värde. Båda är bra.