The Roots of Photography is Snaps!
Back to the roots!

Straight 639 / Varför fotograferar du? För det funkar nog ändå inte som du tror tyvärr...

 

Många, eller nästan alla, fotograferar för att förmedla en känsla med sin bild...!?

Men hur skall du kunna förmedla en känsla till någon som bara ser bilden men som inte har upplevt händelsen du försöker visa med din bild?

 

 

Pojke på spårvagn...  eller är det något mer?

 

Det kanske är så att du inte kan förmedla det du upplevde, utan den bild du visar betyder något helt annat för betraktaren...
Så varför då visa dina bilder?

Å "jag fotograferar familjen" säger nog många...
Du fotograferar för vem? För dig själv? För ingen annan kan ha upplevt din känsla som gör att du ville ta en bild! Och se'n då...
Men visst kan det vara intressant för någon folklivsforskare om ett antal år..  (Om bilderna finns kvar) 

Å när du är borta, så finns ju bara bilden kvar, och betraktaren får försöka utifrån sin erfarenhet att bilda sig en uppfattningen om något slags sammanhang....
"Kul kläder dom hade på den tiden!"  ;)

Bilden ovan är tagen på tidigt 1960-tal och det här är min son, och vi hade varit runt litet på sta'n och det har varit mycket fint och trevligt, jag minns ännu en del av de saker vi gjorde den dagen, vi va och fikade, varm choklad med kanelbulle, vi hälsade på några vänner och nu är vi på väg mot tunnelbanan via en spårvagn...

Jag kan känna saker när jag ser bilden, jag kommer ihåg saker, men det gör nog ingen annan...!

 

Samma här, en hojbyggare va..!?

 

Men för mig säger bilden litet mer...

Tommy som mannen heter här, vi har umgåtts i en fyrtio år till och från, vi har åkt skidor i Åre, på glaciärer, åkt motorcykel, fjällvandrat, grälat, paddlat kanot, tävlingscyklat, turistcyklat i Italien, bara för att nämna några av våra äventyr, här bygger han ihop en Rickman Metisse..

 

 

Och hittade ytterligare en bild i går från roulettespelet på Gröna Lund 1964..
Utan någon säkerhetskopiering har negativet klarat sig ända hit! ;)

För mig så betyder den här bilden mer än ett ev. intressant fotografi från en svunnen tid.

För jag var ju med här, jag såg spelet, jag spelade, hörde ljuden, kände stämningen, kände röken från cigaretter, samtalade med människor...
Och det är det jag försöker förmedla, men det går sannolikt inte....

 

Att visa bilder är nog svårt, jag kan bara lägga ut en bild, eller hänga upp den, och hoppas att jag kan förmedla något som gör att bilden blir intressant även för andra, även om tolkningen ofta blir en annan än den jag har tänkt...

Men djupare bildminnen i en bild, den kommer bara att finnas hos den som har tagit bilden, den kan du aldrig förmedla....
Så varför då visa bilder för andra..!?  ;)

Det kanske är ett sätt för att försöka besvärja den "den existensiella ensamheten".... 
eller för att försöka stanna tiden, eller är det vårt ständiga behov av "minnesbildtröst" eller kanske för att försöka visa världen: "Titta, jag har levat, här är bildbeviset!"  ;)

 

/Bengan.

 

Inlagt 2010-03-03 08:35 | Läst 8411 ggr. | Permalink


(visas ej)

Vad heter Disneyfiguren Kalle A*** i efternamn?
Och det upplever jag särskilt starkt när det gäller naturbilder. Jag har slutat ta såna bilder. Jag blir alltid så besviken när jag ser dem efteråt. Bildminnet i huvudkartoteket räcker för att minnas väder, temperatur, dofter och känslan av att ha varit där.
Möjligen kan bilden förmedla ytterligare en dimension,det du minns kan kanske i vissa sammanhang vara berättelsen, men för den som betraktar bilden kan den väcka andra minnen.Att förmedla en känsla är svårt. Jag plåtade Bandy igår och försökte med bild förmedla känslan av frustration irritation och sorg över ett nederlag min känsla i det sammanhanget var den jag lade in i bilderna och jag tror att man därför minns hur det var nu var det ju en gemensam känsla. Så Bengan visst kan man och skall man visa bilder men det är svårt/bert
Jag har försökt med många olika typer av foto, studio, natur, konst mm mm. Men det slutar vanligen att jag dokumenterar, kalas, fester, födelsedagar, dop, bröllop, eller bara snaps på familjen. Jag fotar när vi bygger om hemma, före, under och efter. Det skulle troligen inte ge någon annan någonting.
Jag sitter och skannar gamla bilder och många av dom är när barnen är små. Det har gett både mig och frugan en massa roliga minnen tillbaka. Jag har haft med mig bilder som var 15-20 år gammal när vi varit hos släkt och vänner och det har varit väldigt uppskattat och man märker att det tar fram minnen.

Jag är familjealbumsfotograf, och stolt över det.
/Peter
Vad är medvetande? Hur förhåller sig våra sinnesförnimmelser till omvärlden? Vad representerar ett fotografi? Varför då fotografera?
Intressanta funderingar, Bengan. Och fina tidsdokument till bilder.

Hans. "Hur förhåller sig våra sinnesförnimmelser till omvärlden?" Så brukar jag också tänka. Kan vi vara säkra på att världen är så som vi uppfattar den? Och isf, kan fotografier fungera som nån form av bevis för det? Svaret är antagligen nej, på båda frågorna.
Är det inte detta som är lite utav tjusningen med foto. Att vilja förmedla något, försöka skildra en känsla, stämning! Samtidigt, som det är minst lika spännande att läsa andras tolkningar av ens bilder. Ibland saker man tänkt på, ibland helt nya "perspektiv".

Precis som tillfället för en själv som fotograf är värt mycket. För någon annan, kanske inget alls. Båda sidorna med foto är för mig spännande.

/Peter-L
En av mina fotografiska drivfjädrar har varit att dokumentera miljöer och människor. Jag trodde att det så småningom skulle avslöja förhållanden och samband här i livet som jag annars inte skulle ha upptäckt. Gamla bilder på en svunnen tid kan ha ett oerhört associativt värde. Ett bra Kodachrome 25-dia kan vara nästan spöklikt i sin hästsparkliknande blixtsnabba frammaning av svunna tider och döda människor.
Jag år nu 66 år - har det funkat? Jo, i viss mån. Jag har klurat ut ett och annat som annars skulle ha gått mig förbi.

/Peter Hennig
Fina bilder. Jag brukar säga att fotografera är att skapa minnen, minnen för dig själv - men även för andra runt omkring dig. Jag hade en släkting, han fick stroke, han hade berättat för mig hur han ville ha det - Han ville helt enkelt ha det som han alltid hade haft det. Jag tog med hans fotografi som fanns i albumet hemma hos honom och begav mig ner till sjukhuset där han låg. Albumet hade jag många år tidigare gjort iordning till honom. Att se han minnas något namn, att se han tårögd och glad och hemma bland sin miljö, just tack vare bilderna gjorde mig mycket glad över att jag varit delaktig att ta många av bilderna han nu tittade på. Jag tog fram bilder på människor runt om honom som han kände, men som han inte kunde namnen på längre. Jag skrev dit namnen under och gav till honom. Han tittade ofta i denna.

Han dog så småningom,,,,,,,,,,,,,,, som jag brukar säga så tar det tid att omvanda sorg till minnen,,,,,,,,,,men den tiden måste det ta. Att jag fotograferar, att jag skapar minnen åt mig själv och andra är skälet till att jag varje dag tänker och fotograferar så mkt jag kan, även om jag inte tar bilder varje dag så samlar jag minnen.
mvh
Morgan Larm
Lite för långt som vanligt.
Att fota för att se hur världen ser ut fotograferad, var det visst nån som sa ;) Och är inte det en ganska avslappnad och skön attityd?

Jag menar, kanske behöver man inte berätta vad man vill förmedla utan det kanske löser sig själv? Det viktiga är att man ser och känner. Och tänker.

Vilken trevlig träff vi hade igår!