Jag blir inte heller klok på det här med "Bokeh" - men jag är inte säker på att dom som från början myntade begreppet i Japan, tänkte på optiska fel som ger en förvrängd bild.

En del "Bokeh" som kaptenen visar leder tanken till rena centreringsfel hos objektivet. I ryska massobjektiv har linsernas fattningar enorma glapp, och själva linsen är fastskruvad lite hur som helst. Om man jämför med objektiv från exempelvis Leica, Zeiss, eller Canon, så kan man där släppa ner linsen i fattningen, och den pyser sakta i läge när luften pressas ut. Absolut passform (centrering) alltså.

jag har metoder att centrera ryska objektiv - men då går ju "Bokehn" förlorad. Vi tar det en annan gång... :-)

Släktforskning är onödigt spännande ibland. Jag höll på som bäst runt millennieskiftet och det ledde till att jag besökte mina amerikanska släktingar några sommarveckor 2000. Det var på den tiden man läste microfishe i särskilda läsapparater.

Det verkar som att det finns några olika definitioner på detta med "bokeh". Jag tror begreppet började användas på 90-talet, men jag är inte helt säker. Ofta används det synonymt med oskarp bakgrund, alltså stor bländaröppning = mycket bokeh. Jag förstår det som ett icke kvantifierbart begrepp, där man pratar om tycke och smak och olika karaktär. Den kan vara hård och ge skarpa kanter i ljuspunkter i oskärpa, det kan handla om att ljuspunkter blir citronformade (vanligt på mycket ljusstarka objektiv) eller femkantiga om man har en enkel bländare med raka lameller (vanligt på Hasselblad). De flesta optiktillverkare har eftersträvat så mjuk bokeh som möjligt, vilket uppskattas av en del, känns tråkigt för andra. För egen del gillar jag när det är sådär lite lagom. Inget jättebananas, men inte heller helt utslätat. Tycker Minolta 50/1,7 och Nikkor 50/1,4 är fina porträttobjektiv. Det där kan man pyssla med länge.

Biotaren ska ge viss Petzval-känsla, alltså att oskärpan liksom ramar in mitten av bilden genom att bilda någon slags virvel. Om jag läst min historia rätt, så tog sovjeterna över ritningarna från Zeiss och gjorde sin egen "Biotar", men då de inte hade tillgång till exakt samma glas, så blev det lite extra fel. Jag hade själv en Helios 44-2 ett tag, och den var lite kul, men det var rätt sällan jag använde den i praktiken så den fick gå vidare. Vid vissa avstånd fick den lite dubbelseende i oskärpan ut mot kanterna, vilket säkert hade att göra med att glaset inte stämde överens med beräkningarna. Eller kanske att de är ditskruvade lite på sniskan som Peter säger.