Sista resan till Kebne

Sex år efter min första resa till Kebnekaise så blev det dags igen och denna gången med min svärson Thomas som är gift med min yngsta dotter Heléne.

Under våren var Thomas, Heléne och deras son Martin på besök hos mig och Lena, efter middagen så visade jag bilder från första resan till Kebne och Thomas blev intresserad och undrade om jag kunde tänka mig att resa igen till Kebne med honom. Det kunde jag naturligtvis, för Kebnekaises sydtopp och jag hade ett ouppklarat möte, så jag svarade ja. 

Eftersom det snart blir fulltecknat på Kebnekaises fjällstation så ringde jag och bokade in oss i början av juli. Sedan var det dags att se över utrustningen igen, och med tanke på mina ömtåliga fötter så tänkte jag investera i ett par kängor i stället, och Thomas hade en kompis som jobbade i en sportaffär på Kungsgatan i Stockholm så dit åkte vi och inhandlade ett par Salomon. Från början hade jag tänkt mig ett par Lundhags Kängor, men efter en diskussion med försäljaren så blev det Salomon, och kängorna kändes sköna i affären och jag provgick hemma med dem så det var nog OK.

     Salomon Känga                          Micro Nikkor 60 mm. 1: 2 8 

            Kodachrome 200                         Haglöv-ryggsäck 60 liter

För övrigt så blev det samma utrustning som resan 1991 med ett undantag jag hade skaffat mig ett  Makroobjektiv, Micro-Nikkor 60 mm. 1:2,8, några rullar Kodachrome, och min Haglöv-ryggsäck. Men kameran var laddad med Negativ film Fuji 24x36 HG 400 ASA så bilderna i början är skannade från Fujinegativ. En del är kanske inte vad jag hade hoppats på, men efter att ha suttit i en negativpärm i 19 år så får jag vara nöjd. Vad Kodachromefilmen beträffar så är jag inte säker på om det är 200 eller 400 ASA.

Den sista juni åkte vi igen från Stockholm till Kiruna med tåg och det var en lika trevlig resa som 1991.

Thomas som är en glad och utåtriktad kille var ett trevligt resesällskap, här sitter han i vår tågkupé på väg till Kiruna som på natten blev sovkupé. Men vi tillbringade större delen av kvällen och en bit in på natten i restaurangvagnen. Vi kom att dela kupé med en kille som skulle vandra i Sarek och han hade naturligtvis en del att berätta om sina tidigare besök i Sarek.

Thomas står framför Stadshuset i Kiruna som snart kanske är ett minne blott, jag vet inte vad som kommer att hända med byggnaden, kanske monterar man ned klocktornet för att återmontera det vid ett nytt Stadshus.

Thomas i busskön till Nikkaluokta

Framme i Nikkaluokta Thomas justerar remmarna på ryggsäcken

Nu så är vi på väg till Båtlänningen där skall vi åka med en båt på sjön Ladtjojaure c:a 6 km. så det sparar en del steg

Thomas går på bron över Tjeurajokka

Väntan på båten vid Ladtjojaure

 Här är båten som förde oss över Ladtjojaure och turen tog ungefär en halvtimme.

Leden till Kebnekaise Fjällstation och den var bitvis ganska stenig att gå.

Väl framme på Kebnekaise Fjällstation  så installerade vi oss på vårt rum, och efter middag på restaurangen så blev det dags att sova.

Efter en god nattsömn och frukost i restaurangen,  så blev det dags för lite rekognosering och vi laddade ryggsäckarna med  lunchmat och gav oss iväg i ett dimmigt landskap och man såg inte skymten av några fjälltoppar som vi gjorde dagen innan.

På förmiddagen så var det ett dimmigt landskap som mötte oss i Kebnekaise 

Thomas står på bron över Kittelbäcken och vi pratade med ett par som skulle vidare mot Singi

Vy över Ladtjovagge och molnen hängde lågt över dalen i Kebnekaise, vi fortsatte vår tur ned i dalen och hamnade nedanför Savotjåkka där en del stora stenblock hade rasat ned.

Här står Thomas i sprickan på ett jätteblock i Ladtjovagge som någon gång i det förflutna lossnat från bergväggen på fjället Savotjåkka.

Utsikt mot Savotjåkka från Kebnekaise fjällstation, och nu börjar man se topparna på bergen, man kan också se rasbranten med klippblock, och det pågår en ständig erosion genom vatten och kyla.

Nästa dag valde vi att ta en tur till Tarfala, och här har vi kommit fram till  Tarfalajåkka som brusar mäktigt på grund av mycket smältvatten. Kebnetjåkka lilltopp med sina 1531 m.ö.h  syns till vänster.

I början går vi genom ganska tät vide och här fanns det gott om mygg, men efter ett tag så blir vi av med både vide och mygg men möts av dimmorna som ligger lågt över Tarfaladalen.

Dimmorna börjar lätta i Tarfaladalen

Tarfalajaure är nästan täckt av is, för 6 år sedan så var sjön helt isfri,  vi träffade stugvärden på Tarfalastugan och han hade en annan uppfattning för han påstod att sjön aldrig var isfri någon gång. Det var inte lönt att diskutera med honom vidare, men bilderna jag tog 1991 visar att det inte fanns någon is på sjön. I bakgrunden syns Kaskasatjåkka 2076 m.ö.h. 

Det var dags för lite lunch vid Tarfalasjön och det blev något från Blå Bands delikatesser igen.

Isranunkel eller fjällsippa på Tarfala, jag tror att jag använde mitt makroobjektiv här för det blev en skaplig skärpa på blommorna, det har jag inte lyckats med tidigare.

Det var inte något stort utbud av djur och växter under vår vistelse på Kebnekaise men en liten fjäril av okänd art fångade jag på bild i alla fall. Efter lunchuppehållet så var det dags att vandra tillbaka till fjällstationen.

På väg ned från Tarfala

Plötsligt så var dimmor och moln borta och vi kunde se sydtoppen på Kebnekaise mot en knallblå himmel. Det är väl ganska typiskt hur vädret i fjällvärlden kan slå om från en minut till en annan.    

Av två bilder sammanfogade jag ett panorama över Kebnekaisemasivet som jag publicerade för 8 år sedan i mina landskapsbilder.

Efter att vi beundrat det vackra landskapet så fortsätter vi vår vandring nedför Tarfalavagge

Utsikten från vårt sovrumsfönster på Kebnekaise talade bara om att det var regnigt och disigt så vår planering att försöka ta oss upp på Kebnekaises sydtopp grusades, men om vi väntade ett tag så kanske  det blev bättre väder.

Tidsfördriv på Kebnekaise i väntan på bättre väder. Efter vår långa frukost så gjorde vi oss i ordning . Vi hade planerat att gå västra leden eftersom den östra inte var rekommenderad att gå utan ledare.

Men det går inte alltid som man planerar, vi gav oss iväg trots det dåliga vädret och det gick väl ganska bra till en början. Men vi måste ha läst kartan fel för vi klättrade upp för en rasbrant och jag insåg att vi hade hamnat totalt ur kurs, så vi stannade och kokade lite kaffe, och plötsligt försvann dimman och jag såg att vi befann oss rakt nedanför en glaciär, och där skulle vi inte vara

Då insåg jag att den här vägen var totalt fel så det var bara att retirera och ge upp försöket att nå sydtoppen den här gången, så vi började att gå tillbaka till fjällstationen, jag sade till Thomas att det blir fler tillfällen, men inte på den här resan för nästa dag skulle vi åka hem, och när vi kommit till baka så bokade jag en helikoptertransport till Nikkaluokta.

På kvällen åt vi middag på restaurangen och sedan var det dags för lite nattsömn. 

Efter frukost så var det dags att packa och göra oss klara för avfärd, här står Thomas utanför  "Gorni" som  vårt boende hette på Kebnekaise fjällstation 1997

En sista bild från vårt boende på Gorni mot Singi sedan promenad ner till helikoptern som flyger oss till Nikkaluokta  

Bilder från helikopterflygningen till Nikkaluokta 1997

Efter ankomst till Nikkaluokta så blev buss till Kiruna och där blev det en tids väntan på att tåget mot Stockholm skulle avgå så vi tog en tur på stan och nu kunde vi inte klaga på vädret.

 Annorlunda skyltar stöter man på ibland och här är en Parkeringsplats för sparkstöttingar i Kiruna. Så småningom blev det dags att kliva på tåget och det avgick säkert på utsatt tid och vi gick väl efter ett tag till restaurangvagnen när det var dags för middag, och vi gjorde kanske en liten sammanfattning av dagarna på Kebnekaise över ett par pilsner till sena natten.

Här står vi under ett strömavbrott på tågresan mot Stockholm 1997

När vi så småningom vaknade på morgonen så stod tåget stilla på en plats som heter Nyland i Ångermanland  och det hade det tydligen gjort en längre tid, för problemet var att det var strömlöst någonstans längre söder ut.

Men efter några timmar så fortsatte vi vår resa mot Stockholm. Thomas hade ringt sin far som har sommarställe i Hälsingland så Thomas klev av vid någon lämplig station så hans far kom och hämtade honom där.

Men jag fortsatte ensam mot Stockholm och Täby och var väl hemma några timmar senare än beräknat. Men vad gör det borta bra men det var skönt att komma hem igen.

Min Rubrik var "Sista resan till Kebne, och så blev det fast jag hade tankar på att göra någon mer resa till fjällvärlden t.ex. en vandring från Abisko till Kebnekaise eller något annat resmål. Men det kom annat emellan, min hustru ville att vi skulle börja spela golf igen, så småningom blev det så , då kom mina fjälldrömmar att hamna på undantag.

Utsikt över Golfbanan Parque de Floresta i Portugal från terrassen på mitt rum 

Det blev istället några golfresor till Portugal, Italien och Spanien, men de är dåligt bilddokumenterade, det är svårt att både spela och samtidigt ta bilder, jag har provat men det går inget vidare, så där har jag inte något att blogga om. 

Det var allt för den här gången

Ha det Gott

Stig

Ett nedslag i den svenska Fjällvärlden

Här kommer ett nytt avsnitt på min fotoresa under de senaste sextio  åren. Att det blir lite fram och tillbaka i tiden, har bara råkat bli så, för Stig har blivit lite till åren, och då sker inte allt i kronologisk ordning. Det bara poppar upp händelser ur minnet, och då är det bäst att pränta(printa) ner det så fort det går innan det försvinner. Apropå försvinner så har jag inte hittat negativen, utan det är scannade  foton från album som visas i den här bloggen.

1977 arbetade jag i Luleå och på hösten det året fick jag besök av mina döttrar Susanne och Heléne och vi gjorde en del utflykter bland annat till Storforsen som är ett av Sveriges största vattenfall. Det var kanske där som mitt intresse för den svenska naturen i allmänhet föddes.  Bilderna nedan är tagna med Canon FT obj. 50 mm. 1:1,8 och Kodacolor II.

Storforsen 1977

               Susanne och Heléne grillar korv vid Storforsen

Heléne och Susanne poserar vid Storforsen 1977

Senare under hösten sade min hyresvärdinna att jag borde åka upp till Jokkmokk, och eventuellt till Kvikkjokk, för att det är mycket vackert där sade hon. Jag kom till Jokkmokk och skulle fortsätta mot Kvikkjokk, men jag gjorde fel vägval och hamnade i en liten by som heter Karats invid en sjö med samma namn och där tog vägen slut. Därifrån såg jag långt bort i fjärran vad jag trodde var fjäll, där och då väcktes nog nyfikenhet och intresse för den svenska fjällvärlden. Men det skulle dröja till 1985 innan jag kom dit.

Karats

Under några år så försökte jag övertala min hustru Lena att vi skulle gå en bit på Kungsleden, mellan Abisko och Nikkaluokta, men hon var inte intresserad, om det berodde på rädslan för myggbett eller att bära en tung packning vet jag inte, men det blev aldrig av.

Så en dag sa hon att om jag ville så fick jag följa med Gunvor och Carl-Magnus Ryberg till Padjelanta på en veckas vandring. Självklart tackade jag ja till erbjudandet.  Med på resan följde även Carl-Magnus syster som jag tyvärr glömt namnet på.

Gunvor hade gjort en detaljerad färdplan hur vi skulle vandra och det blev från Ritsem, Vaisaluokta, Kutjaure, Lådejåkka, Arosluokta, Staloluokta, Staddajåkka, Sårjusjaure Sorjushytta, över Sulitelma till Fauske i Norge, därifrån med buss till Narvik sedan tåg till Riksgränsen i Sverige, buss till Kiruna och slutligen flyg till Arlanda.

Områdeskarta  över Padjelanta

Den 30 augusti 1985 flög vi från Stockholm till Luleå och där bytte vi till ett mindre propellerplan som tog oss till Gällivare, och därefter blev det postbuss till Ritsem.

Vårt flyg som skall ta oss till Gällivare

Här lastas våra ryggsäckar på flyget till Gällivare . Med mig hade jag förutom packning, min Canon FT och två objektiv, ett 35-70 mm. och ett 8o-210 mm. båda Tamron, och vad jag trodde massor av film,  Kodacolor II. Det skulle visa sig att mina filmer tog slut innan vi hade kommit halvvägs. Men turligt nog så träffade vi ett par i Staloluokta som kunde sälja några rullar Fujifilm till mig.  Det skall samtidigt sägas att en del bilder är lite oskarpa tyvärr. Tidigare så fotograferade jag nästan alltid med dia film, men av någon anledning så övergick jag till neg film i stället. 

Från Gällivare tog vi postbussen till Ritsem  en tur på drygt 2 timmar. Av de långa skuggorna verkar det som vi åkte sent på eftermiddagen.

Ritsems  fjällstation 1985

Här har vi anlänt till Risems fjällstation som ligger i Stora Sjöfallets nationalpark. Efter middag och nattvila så blev det båtfärd till Vaisaluokta den 1 september. Vår båtförare sa att Akka hade tagit på sig vintermössan, och topparna var alldeles vita av snö. Den fösta snön hade kommit.

Vy över Akka och Akkajaure den 1 september 1985. Nedanför Ritsem i förgrunden ligger båten som skall ta oss över till Vaisaluokta.

Här ombord på båten Storlule, och i bakgrunden syns Akkamasivet med toppar över 2000 m. Nu är vi på väg mot Vaisaluokta och Padjelanta.

Efter båtresan så började en "klättring" ett par hundra meter uppåt från båtlänningen tills det var dags att ta en paus, och då blev det i samband med lunch. Första dagen bjöd på solsken och allt verkade lovande. Visst var det jobbigt att gå uppför med c:a 15-20 kg. packning på ryggen, men det var bara att bita ihop.

Efter ett par timmars vandring så var det dags för den första lunchen på vår Padjelantavandring 1985

Äntligen ser vi dagens första etappmål Kutjaurestugan

Efter första dagen var jag ganska trött, för sträckan vi gått var c:a 18 km. Men efter en god middag, som antagligen bestod av någon frystorkad delikatess från Blå Band, så stöp man antagligen i säng.

Nästa dag så hade vi c:a 19 km. framför oss innan vi skulle nå Låddejåkka, som var nästa stopp, och vädret verkade vara på vår sida även denna dag. Låddejåkkastugan ligger vid älvstranden.

Det blev många broar som vi gick på under veckan i Padjelanta och de flesta var i gott skick men när det var långa hängbroar över större vattendrag var de ganska svajiga, men den här var kort och stadig.  

Vi kom fram på eftermiddagen då vidtog de vanliga bestyren att göra eld i spisen och bädda sedan var det dags för en bit mat och kaffe och en stunds prat om dagens etapp och kanske något om morgondagens, efter det blev det god natt. På morgonen efter frukost innan avfärd så fick vi städa efter oss, bära in ved  och skriva in i gästboken vilka vi var som varit där. 

Efter Låddejåkka så blev det en kortare etapp till Arasluokta c:a 13 km. och efter gårdagens 19 km. så kändes det mycket kortare. Det var stora nivåskillnader mellan stugornas placering som ofta ligger vid något vattendrag och vandringsleden, det kan handla om från femtio till några hundra höjdmeter.  Efter en jobbig vandring uppför, så blev det relativt lättgånget på plan mark och utsikten var ibland strålande vacker, vädret spelade förstås sin betydelse. 

Vi passerar flera vattendrag som till exempel Vuojaätno och på långt håll syns ett  Sameläger i bakgrunden.  

Fotograf är Gunvor Ryberg 

Här står en lycklig man och ser ut över det vackra landskapet i Padjelanta.

Vänder man blicken mot öster så syns Sarek i fjärran  med många fjälltoppar, och då började hjärnan drömma om att någon gång få göra en vandring där också. Men det stannade vid det en dröm kanske. Här använde jag mitt 80-210 mm. zoom objektiv och Sarek såg ut att vara närmare än vad det var, men det var inte ofta jag använde det.

Som jag skrev tidigare så passerade vi många vattendrag från större och mindre sjöar till strida forsar som Miellätno här en vy från bron 1985

Här går  Carl-Magnus på hängbron över Miellätno.

Nu syns Arasluoktastugorna lång i fjärran så vi har en bit kvar att gå, och nu syns lite av nivåskillnaden mellan vandringsleden och stugorna. Om det var jobbig att vandra uppför så var det påfrestande för fötterna att gå utför. Fötterna trycktes framåt i stövlarna och mina stortår ömmade ordentligt på kvällen.

Carl-Magnus i samspråk med några samer vid Arasluokta i Padjelanta 1985

Inte så lågt från stugorna såg vi ett sameläger och vi såg att det fanns folk där så vi beslöt att gå över och fråga om de hade någon fisk att sälja. Men det hade de inte, däremot fick vi köpa älgkött och det tackade vi inte nej till så till middag den kvällen blev det kokt älgkött och kokt potatis det blev riktig fest med en liten snaps till.

Fotograf Carl-Magnus Ryberg

Festmåltid på älgkött och en "lille" till  i Arasluokta den 3 september 1985 runt bordet sitter jag, Carl-Magnus syster och Gunvor Ryberg.

På kvällen kunde vi se genom fönstret ut över sjön Virihaure med en vacker färgsprakande himmel, men det det förebådade sämre väder tyvärr, jag öppnade fönstret och ställde kameran på fönsterkarmen och tog bilden på c:a 30 sek. Det var första gången jag testade att använda så lång tid och bilden blev nog inte rätt exponerad, men den duger åt mig.

Nästa dag regnade det mycket riktigt så det blev att sätta på sig regnkläder och dra på ett regnskydd på ryggsäcken också. Nästa etapp gick till Staloluokta c:a 12 km. och det var ju inte så avskräckande långt, men att gå i regn var ju inte så uppmuntrande.

Kameran var ju inte vädertätad så det kom in en del fukt på spegeln, men det blev inga bestående men som tur var. Sedan är det skillnad på regnkläder också, mitt var av den billigare sorten, för det läckte in lite grand så det skyddade inte så mycket.

Vi vandrade på Padjelantas högplatå som ligger omkring 800 meter över havet och där stötte vi på en raukliknande sten som hade fått lite mänskliga drag. Padjelanta är inte något högalpint område de flesta  bergstopparna når något över 1400-1500 meter över havet.

En Rauk på Padjelantas högplatå 1985

Man är ganska liten i det enorma landskapet och här kämpar vi oss upp vid en ny brant mellan Arasluokta och Staloluokta i Padjelanta. Väl framme så var det att torka kläder så fort vi fått eld i kaminen. Men med lite varm mat så mådde man ganska bra och så hoppades man på bättre väder nästa dag.

Nästa dag då skulle vi till Staddajokkå c:a 12 km. och tyvärr så var vädret detsamma som föregående dag. Men det var bara att klä på sig regnkläderna igen. Det var förhållandevis ganska lätt vandring , men för att inte utsätta kameran för väta så blev det inte så många bilder tagna.

 Följande dag så var det uppehållsväder och vi hade en något längre etapp framför oss, vi skulle gå via Konsul Perssons stuga i Sårjusjaure och vidare till Norge och övernatta i en norsk hytta som jag vill minnas hette just Sårjushytta, det blev en etapp på ungefär 15 km.

 Sårjusjåkkå

Här i Konsul Perssons stuga så lagade vi till lunch och det fanns inte en vedpinne att elda i spisen med, men det var ingen överraskning för det står i Svenska Turistföreningens stugförteckning att ved får man ta med sig, men det "glömde" vi. Efter lunchuppehållet så tog vi oss vidare mot Norge, och regnet övergick till snöblandat regn det var ju mindre lustigt särskilt när vi skulle vada över en bäck.

Carl-Magnus och hans syster vadar över en relativt grund bäck i Norge. Så småningom så kom vi fram till Sorjushytta det var en norsk hytta kanske inte lika välordnat som i de svenska  fjällstugorna men det gav oss tak över huvudet, vi kunde torka våra kläder, och maten smakade lika bra där.

Fotograf Carl-Magnus Ryberg

Gruppfoto med Stig med kameran, Carl-Magnus syster och Gunvor utanför Sårjushytta i Norge

Efter frukosten började en lång vandring över Sulitelmamasivet det hade ju snöat så det blev halt bitvis så det gällde att gå försiktigt.  Från Sorjushytta över Sulitelma var det c:a 7 km. och det var mycket brant uppför till att börja med.

Fotograf Gunvor Ryberg

Jag längst ned, Carl-Magnus syster och Carl-Magnus på väg uppför Sulitelma

Så har vi nått högsta punkten på vandringsleden över Sulitelma tyvärr så har det blivit en vinjettering på bilden.

Gunvor ser på stormbyarna på Suliskongens topp

Suliskongen

Åter till civilisationen

Vår vandring börjar närma sig slutet det återstår en bit till Fauske som ligger i närheten av Sulitjelma, och efter en kort promenad så får vi lift fram till Sulitjelma och sedan buss till  Fauske Hotell där vi gottade oss åt dusch och god mat.

Efter en god nattsömn i en riktig säng så började vår resa till Narvik med buss en resa som gick på landsväg och genom tunnlar men också på färjor.  Avstånd enligt Google 248 km.

Fotograf okänd

Gruppfoto av Padjelantagänget 1985, från vänster Stig, Carl-Magnus syster, Gunvor och Carl-Magnus  

Bussresan gick bra men vi missade tåget, som skulle ta oss till Riksgränsen, det hade redan gått och nästa tågförbindelse var först nästa dag. Vi gjorde en kalkyl om kostnaden för en natt till på hotell eller ta en taxi, och utfallet blev taxi så vi fick tag i en taxi som körde oss till riksgränsen och därifrån blev det en ny bussresa till Kiruna, och där blev det en ny hotellnatt. Dagen efter blev det flyg till Arlanda och hem till Täby.

Detta var min första kontakt med fjällvärlden och det gav naturligtvis mersmak, och det blev en resa ett par år senare till Kvikkjokk, men den resan har jag redan berättat om. Nu finns det inte mer att tillägga utan jag stannar här.

Ha det gott och ha en fin sommar.

Stig

Återblick första delen

När fan blir gammal så blir han religiös brukar man säga. Eller så är det bara ren nostalgi, för hur som helst så kan man kanske säga att min fotografiska historia börjar här i 50-talets början. För jag hade förmånen att få jobb  på Studio Granzell  efter skolan,  en fotoaffär i Hammarbyhöjden, och jobbet bestod i att torka kopior i en torkpress, och  stoppa ner bilderna i kuvert och leverera till butiken.

Men 1951 slutade jag skolan, efter 8 år i Hammarbyhöjdens folkskola, och på hösten började jag jobba på ASEA som låg på Rosenlundsgatan nästan uppe vid Ringvägen. Efter något år så blev jag erbjuden att köpa en kamera av en arbetskamrat en Zeiss Ikon Ikonta 521/16, optik Tessar 7,5 cm, f= 1:3,5, och eftersom jag hade aldrig ägt någon kamera tidigare, så jag tog tog jag kontakt med en god vän till mina föräldrar för att få lite goda råd. Det var Harry Dittmer (medlem i Tio Fotografer), och han tyckte att det var ett bra köp, så jag slog till och kameran blev min för ett par hundra kronor.  

Från början av 50-talet till mitten av 60-talet så blev det Zeiss Ikon som jag använde, och filmer som användes var blandat svartvit och färg, både neg. och dia.

17 år tror jag visst att jag var när jag åkte till Karlskrona för att hälsa på mina föräldrar.  Det var kaske inte premiär med kameran, men det var nog första gången jag fotade i stadsmiljö.  Nedanstående bilder är scannade från neg. dia och en påsiktsbild  i Epson 4990 Photo scanner.

 Trefaldighetskyrkan vid Stora Torget i Karlskrona 1953  Zeiss 521/16 och Plus-X  120 film

Här står Rosenbom  utanför Amiralitetskyrkan i Karlskrona 1953 Zeiss 521/16 och Plus-X 120 film

1960 åkte jag och min dåvarande fästmö på en bil och campingsemester till  Tyskland och Frankrike.

Pråmar på Rehn vid S.t Goar 1960 Zeiss 521/16  och Kodak Verichrome 120 film

 Utsikt från Triumfbågen och Champ Ellysè i Paris 1960  Zeiss 521/16 och Kodak Verichrome 120 film 

1961 så gifte vi oss och i augusti samma år föddes vårt första barn Peter, så det blev mycket familjebilder tagna under många år framåt.

 Peter på en filt på Berga Örlogsbas 1962  Taget med Zeiss 521/16  och Kodak Verichrome 120 film

1964 föddes vårt andra barn Susanne och "Zeissen" hängde med ett tag till, men vi upptäckte att den var ganska föråldrad så beslutet  blev att skaffa en modernare kamera. En nackdel med Zeiss-kameran var paralaxfelet som märktes speciellt vid närbilder och så saknade den blixtkontakt.

 Susanne och Moster Gunilla på Björkliden 1964  Taget med Zeiss 521/16 och Gevacolor 120 film

Valet blev en småbildskamera  Minolta- ER, som var en enögd spegelreflex men med fast optik Rokkor TD 1:2,8 f=45 mm. Slutartider 1/500 till 1/30 och B.  Nu blev det betydligt enklare  att fota, för Minoltan var också försedd med  exponeringsmätare, snittbildmätare och autoläge som förenklade instälningarna. Den kunde även ställas in mannuellt med tid och bländare. Den höll tyvär inte längre än till omkring 1970, då en bländarlamell lossnade och den gick inte att reparera. 

 Kodachrome var filmen som jag mest använde då men även Agfa och Perutz var diafilmer som användes.

Nu blev det ett annat sätt att fotografera, från 12 till 24 och till och med 36 bilder på en rulle.  Då tyckte man att det  verkligen gick att slösa med film. men jämfört med idag så är det ändå ingenting.  Här är det åter igen scannade diabilder, men med en äldre Epsonscanner.  Min första scanner var en liten HP-scanner, som tog både dia. och neg. och även påsiktsbilder, men den var tyvärr väldigt långsam.

Nedan lite sommarbilder från  gården Lillåkern i Stocksbo by i  Färila Hälsingland. 

 Peter(i mitten) åker på hölasset på Lillåkern 1965  Minolta ER och Kodachrome 135 film

Susanne hjälper till med stortvätt på Lillåkern 1965  Minolta ER och Kodachrome 135 film

Infarten till Lillåkern 1965  Minolta ER och Kodachrome 135 film

 Kaffepaus med min bror Lasse,  Peter, Farbror Erik, Sven och Lars på Lillåkern 1965  Minolta ER och Kodachrome 135 film

 Kvällsol på vedboden och hemlighuset på Lillåkern 1965  Minolta ER och Kodachrome 135 film

 Min bror Lasse och Lillåkern 1966  Minolta ER och Kodachrome 135 film

 Peter och Susanne har kanonkul på Skansen 1968 Minolta ER och Kodachrome 135 film

 Snögubbar och snögummor på Ranvall 1969 Minolta och Kodachrome 135 film

 Nu har vi kommit fram till 1970 och och som jag berättat tidigare så gick Minoltan sönder. På Molanders, där jag köpt kameran lämnade jag in den för reparation, och efter ett par veckor fick jag beskedet att den inte gick att laga. Så det blev att fundera på en ny kamera och jag föll för en Canon FT, en ny spegelreflex med utbytbar optik, inbyggd exponerinsmätare, TTL-mätning  semispotmätning och en del andra finesser. Slutartider från 1/1000 - 1 sek. B och X. Objektivet Canon FL50 mm.f=1:1,8 . Filmladdning s.k. quick loading.

 I december 1970 föddes vårt tredje barn Helén, och det blev mycket bilder även på henne. 

 Heléne och Mamma 1970 Canon FT och Kodachrome 135 film

 Som jag nämnde tidigare så präglades 60-talet och även 70-talet av mycket familjebilder, men det blev även en del resebilder 1975. På våren 1977 beslöt jag och min dåvarande fru att gå skilda vägar, och i början av 1978 var skilsmässan ett faktum. Under den här tiden så tappade jag intresset för foto.

Men det skulle dröja ytterligare några år innan jag började fotografera igen, och nu blev jag intresserad av andra motiv, t.ex landskap och naturbilder. Men om detta får jag  återkomma till en annan gång.

Det var väl allt för denna veckan.

Stig