Nostalgi igen

Det var i maj för drygt 12 år sedan på Gullholmen

Lena och Doglas goa vänner

Det var allt för i dag

Ha det gott

Stig

Kebnekaise den 10 till 15 juli 1991

Den här bloggen liksom mina tidigare har tagit lite tid att få till med bilder men en liten skillnad är det dock, de flesta bilderna finns redan på min dators hårddisk. Men för att komplettera så fanns resten av bildmaterialet på ett rundmagasin för diabilder och några på ett vanligt diamagasin.

Efter fotokursen i Kvikkjokk så dröjde det några år innan det blev aktuellt med någon ny fjällvistelse. Mina vänner Carl-Magnus och Gunvor erbjöd mig att få följa med på en tur som skulle gå från Riksgränsen - Unna Allaka - Alesjaure - Kebnekaise, men min far blev sjuk så jag fick tacka nej till erbjudandet. 

På väg mot Tarfala 1991

Under våren 1991 frågade min hustru Lenas son Henrik om vi kunde ta en tur till Kebnekaise under sommaren. Han ville först att vi skulle tälta, men jag föreslog att vi kunde bo på Kebnekaise fjällstation, och jag ringde Sv. Turistföreningen och bokade rum åt oss, och vi fick plats mellan den 10-15 juli, i ett fyrbäddsrum som vi efter ett par dagar fick dela med ett danskt par.

 Detta är Kebnekaise från Tarfalladalen. Bilden ovan har jag lånat från Kebnekaise resan 1997, som jämförelse av bilden ovanför denna, det var mer snö kvar 1997 

Det var dags att plocka ihop utrustningen igen och se över om något behövde kompletteras, jag tror att jag köpte mig en ny ryggsäck som var lite rymligare och nya stövlar sedan handlade vi Blå Bands frystorkade rätter som jag testat tidigare, en Fjällkarta över området och ett par bra böcker.

När det gällde kamerautrustningen så hade jag köpt en ny Nikon F801 tidigare och till den tog jag med mitt 35-135 mm. zoom, en Nikon Teleconverter TC-16A samt några rullar diafilm Kodak Ektachrome.

 Sagt och gjort den 9 juli åkte vi med tåg från Stockholm till Kiruna och sedan buss till Nikkaluokta. Att åka tåg är ganska skönt och avkopplande. Vi hade sovvagn så när man kände sig trött så var det bara att krypa i säng. Men vi satt uppe ganska länge i restaurangvagnen och pratade och ju längre norr upp i landet vi kom ju ljusare blev kvällen.

Efter några timmars sömn så återvände vi till restaurangvagnen för lite frukost och det åter stod några timmar till vi var i Kiruna, jag minns inte hur lång tid tågresan tog men det var kanske 17-18 timmar.

Väl framme i Kiruna så var det ett par timmars väntan innan bussen till Nikkaluokta skulle avgå så det blev lite sightseeing på stan och samtidig äta lunch, men till slut var det dags att ta plats vid busshållplatsen och här står Henrik i busskön till Nikkaluokta. Bussfärden tog väl ett par timmar kanske och väl framme så bytte vi till stövlar för det hade jag haft tidigare under mina fjällvistelser.

Efter ankomsten till Nikkaluokta så började en lång vandring, det är c:a 19 km. till Kebnekaise fjällstation. Vädret såg lovande ut och det blev ganska varmt om fötterna i solen, men vi hade ju ingen aning om hur gångleden såg ut. Bitvis var det som att gå på en trottoar, för det var ju spångad led, inte hela vägen men långa sträckor var det, och det var ju för att minska på slitaget, för med alla tusentals fjällvandrare så slits lederna. 

 Efter några kilometer så kom vi fram till en hängbro över Tjeurajokka.

 Henrik på bron över Tjeurajokka efter bron så kom vi till båtlänningen vid sjön Ladtjojaure

Vy över Kebnekaise och Tolpagorni från Ladtjojaure båtturen tog omkring en halv timme men sparade många steg, sedan var det apostlahästarna som gällde igen.

 Kebnekaise fjällstation i sikte,  Det är svårt att minnas när vi kom fram, och eftersom det var ljust långt in på  natten så kan det varit ganska sent. Men efter att vi fått vår rumsnyckel och installerat oss så blev det dags för lite mat, och fjällstationen har en utsökt restaurang så vi intog vår middag där. 

Dagen därpå gjorde vi en rekognosceringstur runt fjällstationen, och här går vandringsleden mot Singi. i bakgrunden syns Singitjåkka och Tolpagorni.

Vy över Ladtjovagge från foten av Tolpagorni

 En av många fjällbäckar som rinner ned till Ladtjojåkka som flyter fram genom Ladtjovagge till Ladjojaure  och i bakgrunden så tornar Singitjåkka upp sig 1702 m.ö.h.

Henrik betraktar deltagarna på en klätterkurs på Kaipak, som är det så kallade husberget. Efter middagen var vi på en genomgång av olika aktiviteter man kunde deltaga i under vår vecka. Det var bland annat bestigning av sydtoppen på Kebnekaise, klätterkurs och glaciärvandring för att ta några exempel.

Vi valde att vara med på bestigningen av Kebnekaise, och det skulle bli dagen efter med samling kl. 08.00 . med oss fick vi ett matpaket och en termos med varm dryck, övrig utrustning var regnkläder bland annat.

Det blev en skakig start på bestigningen av Kebnekaise beroende på att jag försökte fota samtidigt och att hålla takten i kön, tänk om VR vore uppfunnet då.

Henrik läskar sig med en kåsa fjällvatten på första rasten på vägen mot toppen.

Ny vätskepaus på Östra leden mot Sydtoppen och det syns att svetten lackar på flertalet deltagare.

Vandringen fortsätter sakta uppför branten, lite anmärkningsvärt att notera den smutsiga snön, det  kanske beror på någon form av nedfall, lite förvånad blev jag i alla fall. 

 Ny vilopaus efter en brant klättring vi var ganska svettiga och kylan kommer med moln och dimmor som omsveper Kebnekaise. Efter hand så får vi passera en glaciär och över ett område med stora klippblock som var ganska svåra att forcera. Men till slut så kommer vi fram till den så kallade väggen och där gör vi halt medan våra guider undersöker möjligheterna att klättra upp på väggen till toppstugan. Beskedet blev tyvärr negativt de ansåg att det var alltför riskabelt att klättra på den hala vägen upp, så vi fick avbryta c:a 200 m. från målet.

 Väntan på 2000 m. höjd nedanför Sydtoppen, och nu väntar vi bara att klättra ner igen och slicka såren efter besvikelsen att inte nått toppen

 Här har sällskapet samlats på kanten av Björlings Glaciär och meningen var att åka kana nedför, efter instruktioner av guiderna att ha ryggsäckarna på magen och ha regnkläderna på så var det bara att ge sig iväg.  Det gick väldigt fort och för att bromsa skulle man vända sig och bromsa med fötter och händer.

Här får man en uppfattning om lutningen på Björlings Glaciär på Kebnekaise, och den är nog nära 45 grader

Alla kom ner välbehållna men det återstod många meter innan vi var nere och mina fötter ömmade ganska mycket, speciellt mina stortår var väldigt inflammerade med blånaglar. 

 Vy från Östra leden på Kebnekaise

Under kvällen så pratade vi om att försöka en bestigning igen nästa dag, men mina fötter var alltför inflammerade så jag avstod, men Henrik ville försöka igen och det tyckte jag var ok. Så följande dag gav sig Henrik iväg och det såg ut som det skulle bli fint väder. 

Medan Henrik besteg Kebnekaise så rörde jag mig på lite mer plan mark under dagen och här har jag fotat Tolpagorni från Östra leden. Solen grinade mig rakt i ansiktet och varför var inte den på min sida dagen innan. Nu passade jag på att fota några växter och en Bastaedsvärmare

 Utslagen vide i Kebnekaise

                                               Fjällgröna                                                     Svarthö

Bastardsvärmare

Henrik och övriga i sällskapet återvände ganska sent på kvällen och de hade haft en lyckad dag med fint väder på toppen, så han hade kunnat ta många fina bilder, men de bilderna har jag aldrig fått se .

Dagen efter så föreslog jag en tur upp till Tarfalladalen och det var också en vandring som gick mycket uppför. men det var inte fullt lika påfrestande som bestigningen av Kebnekaise.

 Vandring uppför Tarfallavagge från Kebnekaise fjällstation var det 8 km.

Smältvatten från Kebnetjåkka blir till ett litet vattenfall

                                                  Fjällglim och Isranunkel på  vägen till Tarfala

 Fjälltrav och Fjällvedel på vägen till Tarfalla

Molnen hängde ganska lågt över Vetenskapsstationen och Tarfalastugan

 Tarfalla stationen och Isfallsglaciären

Med 135 mm så kom jag ganska nära Isfallsglaciären, som var ganska mäktig att se.

 Tarfalajaure och Kebnepakteglaciären, sjön är ganska stor avståndet från vår sida  till Glaciären är det drygt 1000 m.

Solen bröt igenom ett kort ögonblick så jag fick en skaplig bild på Kebnepakteglaciären 

Här intogs dagens lunch vid Tarfalastugan som antagligen innehöll något "läckert" från Blå Band. Henrik ser inte alltför missbelåten ut, men det ser ut som det var ganska kyligt att sitta där, för solen kom bara fram korta stunder. 

 På väg nedför Tarfallavagge

 Nedför Tarfallavagge i bakgrunden Savotjåkka

Sedan var det en lätt vandring tillbaka mot fjällstationen och efter middagen så bokade jag helikopter för transport till Nikkaluokta av två själ, det ena var mina ömmande fötter och det andra, det kunde vara roligt att flyga helikopter också som avslutning på Kebnekaisevistelsen.

Helikoptern som flög oss till Nikkaluokta från Kebnekaise

Bilderna från flygturen är så dåliga att de är inte något att visa, men flygturen var kul och tog inte mer än 15 minuter, vandringen tog flera timmar. Efter en stunds väntan på bussen så kom vi tillbaka till Kiruna. Där blev det ett par timmars väntan också, och då passade vi på att besöka Kiruna kyrka som är lite unik i sin byggnadsstil.

Kiruna kyrka rödmålad och doftade tjära, kyrkan skall monteras ned och återuppföras på annan plats.

Interiör från Kiruna kyrka och Altartavlan tror jag har målats av prins Eugen

Gatufotobild från Kiruna kanske lite unik med tanke på att den delen av Kiruna inte kommer att finnas längre. Den kanske inte platsar i Gatufotogruppen men i min blogg får den plats.

Kiruna järnvägsstation 15 juli 1991, det blev sista bilden från resan till Kebnekaise, och nu började en lång resa till Stockholm, men det skall bli skönt att komma hem igen. Som tack från Henrik fick jag ett fint praktverk av Sven Hörnell, "Subarktiskt Land" en bok med fantastiskt bildmaterial från Kebnekaise bland annat.

Det har ändå varit en fin resa med många häftiga vyer från ett högalpint landskap även om jag missade toppen av Sverige. Nu blir det inte mer för denna gången men jag kanske återkommer.

Ha det gott

Stig

Ett nedslag i den svenska Fjällvärlden

Här kommer ett nytt avsnitt på min fotoresa under de senaste sextio  åren. Att det blir lite fram och tillbaka i tiden, har bara råkat bli så, för Stig har blivit lite till åren, och då sker inte allt i kronologisk ordning. Det bara poppar upp händelser ur minnet, och då är det bäst att pränta(printa) ner det så fort det går innan det försvinner. Apropå försvinner så har jag inte hittat negativen, utan det är scannade  foton från album som visas i den här bloggen.

1977 arbetade jag i Luleå och på hösten det året fick jag besök av mina döttrar Susanne och Heléne och vi gjorde en del utflykter bland annat till Storforsen som är ett av Sveriges största vattenfall. Det var kanske där som mitt intresse för den svenska naturen i allmänhet föddes.  Bilderna nedan är tagna med Canon FT obj. 50 mm. 1:1,8 och Kodacolor II.

Storforsen 1977

               Susanne och Heléne grillar korv vid Storforsen

Heléne och Susanne poserar vid Storforsen 1977

Senare under hösten sade min hyresvärdinna att jag borde åka upp till Jokkmokk, och eventuellt till Kvikkjokk, för att det är mycket vackert där sade hon. Jag kom till Jokkmokk och skulle fortsätta mot Kvikkjokk, men jag gjorde fel vägval och hamnade i en liten by som heter Karats invid en sjö med samma namn och där tog vägen slut. Därifrån såg jag långt bort i fjärran vad jag trodde var fjäll, där och då väcktes nog nyfikenhet och intresse för den svenska fjällvärlden. Men det skulle dröja till 1985 innan jag kom dit.

Karats

Under några år så försökte jag övertala min hustru Lena att vi skulle gå en bit på Kungsleden, mellan Abisko och Nikkaluokta, men hon var inte intresserad, om det berodde på rädslan för myggbett eller att bära en tung packning vet jag inte, men det blev aldrig av.

Så en dag sa hon att om jag ville så fick jag följa med Gunvor och Carl-Magnus Ryberg till Padjelanta på en veckas vandring. Självklart tackade jag ja till erbjudandet.  Med på resan följde även Carl-Magnus syster som jag tyvärr glömt namnet på.

Gunvor hade gjort en detaljerad färdplan hur vi skulle vandra och det blev från Ritsem, Vaisaluokta, Kutjaure, Lådejåkka, Arosluokta, Staloluokta, Staddajåkka, Sårjusjaure Sorjushytta, över Sulitelma till Fauske i Norge, därifrån med buss till Narvik sedan tåg till Riksgränsen i Sverige, buss till Kiruna och slutligen flyg till Arlanda.

Områdeskarta  över Padjelanta

Den 30 augusti 1985 flög vi från Stockholm till Luleå och där bytte vi till ett mindre propellerplan som tog oss till Gällivare, och därefter blev det postbuss till Ritsem.

Vårt flyg som skall ta oss till Gällivare

Här lastas våra ryggsäckar på flyget till Gällivare . Med mig hade jag förutom packning, min Canon FT och två objektiv, ett 35-70 mm. och ett 8o-210 mm. båda Tamron, och vad jag trodde massor av film,  Kodacolor II. Det skulle visa sig att mina filmer tog slut innan vi hade kommit halvvägs. Men turligt nog så träffade vi ett par i Staloluokta som kunde sälja några rullar Fujifilm till mig.  Det skall samtidigt sägas att en del bilder är lite oskarpa tyvärr. Tidigare så fotograferade jag nästan alltid med dia film, men av någon anledning så övergick jag till neg film i stället. 

Från Gällivare tog vi postbussen till Ritsem  en tur på drygt 2 timmar. Av de långa skuggorna verkar det som vi åkte sent på eftermiddagen.

Ritsems  fjällstation 1985

Här har vi anlänt till Risems fjällstation som ligger i Stora Sjöfallets nationalpark. Efter middag och nattvila så blev det båtfärd till Vaisaluokta den 1 september. Vår båtförare sa att Akka hade tagit på sig vintermössan, och topparna var alldeles vita av snö. Den fösta snön hade kommit.

Vy över Akka och Akkajaure den 1 september 1985. Nedanför Ritsem i förgrunden ligger båten som skall ta oss över till Vaisaluokta.

Här ombord på båten Storlule, och i bakgrunden syns Akkamasivet med toppar över 2000 m. Nu är vi på väg mot Vaisaluokta och Padjelanta.

Efter båtresan så började en "klättring" ett par hundra meter uppåt från båtlänningen tills det var dags att ta en paus, och då blev det i samband med lunch. Första dagen bjöd på solsken och allt verkade lovande. Visst var det jobbigt att gå uppför med c:a 15-20 kg. packning på ryggen, men det var bara att bita ihop.

Efter ett par timmars vandring så var det dags för den första lunchen på vår Padjelantavandring 1985

Äntligen ser vi dagens första etappmål Kutjaurestugan

Efter första dagen var jag ganska trött, för sträckan vi gått var c:a 18 km. Men efter en god middag, som antagligen bestod av någon frystorkad delikatess från Blå Band, så stöp man antagligen i säng.

Nästa dag så hade vi c:a 19 km. framför oss innan vi skulle nå Låddejåkka, som var nästa stopp, och vädret verkade vara på vår sida även denna dag. Låddejåkkastugan ligger vid älvstranden.

Det blev många broar som vi gick på under veckan i Padjelanta och de flesta var i gott skick men när det var långa hängbroar över större vattendrag var de ganska svajiga, men den här var kort och stadig.  

Vi kom fram på eftermiddagen då vidtog de vanliga bestyren att göra eld i spisen och bädda sedan var det dags för en bit mat och kaffe och en stunds prat om dagens etapp och kanske något om morgondagens, efter det blev det god natt. På morgonen efter frukost innan avfärd så fick vi städa efter oss, bära in ved  och skriva in i gästboken vilka vi var som varit där. 

Efter Låddejåkka så blev det en kortare etapp till Arasluokta c:a 13 km. och efter gårdagens 19 km. så kändes det mycket kortare. Det var stora nivåskillnader mellan stugornas placering som ofta ligger vid något vattendrag och vandringsleden, det kan handla om från femtio till några hundra höjdmeter.  Efter en jobbig vandring uppför, så blev det relativt lättgånget på plan mark och utsikten var ibland strålande vacker, vädret spelade förstås sin betydelse. 

Vi passerar flera vattendrag som till exempel Vuojaätno och på långt håll syns ett  Sameläger i bakgrunden.  

Fotograf är Gunvor Ryberg 

Här står en lycklig man och ser ut över det vackra landskapet i Padjelanta.

Vänder man blicken mot öster så syns Sarek i fjärran  med många fjälltoppar, och då började hjärnan drömma om att någon gång få göra en vandring där också. Men det stannade vid det en dröm kanske. Här använde jag mitt 80-210 mm. zoom objektiv och Sarek såg ut att vara närmare än vad det var, men det var inte ofta jag använde det.

Som jag skrev tidigare så passerade vi många vattendrag från större och mindre sjöar till strida forsar som Miellätno här en vy från bron 1985

Här går  Carl-Magnus på hängbron över Miellätno.

Nu syns Arasluoktastugorna lång i fjärran så vi har en bit kvar att gå, och nu syns lite av nivåskillnaden mellan vandringsleden och stugorna. Om det var jobbig att vandra uppför så var det påfrestande för fötterna att gå utför. Fötterna trycktes framåt i stövlarna och mina stortår ömmade ordentligt på kvällen.

Carl-Magnus i samspråk med några samer vid Arasluokta i Padjelanta 1985

Inte så lågt från stugorna såg vi ett sameläger och vi såg att det fanns folk där så vi beslöt att gå över och fråga om de hade någon fisk att sälja. Men det hade de inte, däremot fick vi köpa älgkött och det tackade vi inte nej till så till middag den kvällen blev det kokt älgkött och kokt potatis det blev riktig fest med en liten snaps till.

Fotograf Carl-Magnus Ryberg

Festmåltid på älgkött och en "lille" till  i Arasluokta den 3 september 1985 runt bordet sitter jag, Carl-Magnus syster och Gunvor Ryberg.

På kvällen kunde vi se genom fönstret ut över sjön Virihaure med en vacker färgsprakande himmel, men det det förebådade sämre väder tyvärr, jag öppnade fönstret och ställde kameran på fönsterkarmen och tog bilden på c:a 30 sek. Det var första gången jag testade att använda så lång tid och bilden blev nog inte rätt exponerad, men den duger åt mig.

Nästa dag regnade det mycket riktigt så det blev att sätta på sig regnkläder och dra på ett regnskydd på ryggsäcken också. Nästa etapp gick till Staloluokta c:a 12 km. och det var ju inte så avskräckande långt, men att gå i regn var ju inte så uppmuntrande.

Kameran var ju inte vädertätad så det kom in en del fukt på spegeln, men det blev inga bestående men som tur var. Sedan är det skillnad på regnkläder också, mitt var av den billigare sorten, för det läckte in lite grand så det skyddade inte så mycket.

Vi vandrade på Padjelantas högplatå som ligger omkring 800 meter över havet och där stötte vi på en raukliknande sten som hade fått lite mänskliga drag. Padjelanta är inte något högalpint område de flesta  bergstopparna når något över 1400-1500 meter över havet.

En Rauk på Padjelantas högplatå 1985

Man är ganska liten i det enorma landskapet och här kämpar vi oss upp vid en ny brant mellan Arasluokta och Staloluokta i Padjelanta. Väl framme så var det att torka kläder så fort vi fått eld i kaminen. Men med lite varm mat så mådde man ganska bra och så hoppades man på bättre väder nästa dag.

Nästa dag då skulle vi till Staddajokkå c:a 12 km. och tyvärr så var vädret detsamma som föregående dag. Men det var bara att klä på sig regnkläderna igen. Det var förhållandevis ganska lätt vandring , men för att inte utsätta kameran för väta så blev det inte så många bilder tagna.

 Följande dag så var det uppehållsväder och vi hade en något längre etapp framför oss, vi skulle gå via Konsul Perssons stuga i Sårjusjaure och vidare till Norge och övernatta i en norsk hytta som jag vill minnas hette just Sårjushytta, det blev en etapp på ungefär 15 km.

 Sårjusjåkkå

Här i Konsul Perssons stuga så lagade vi till lunch och det fanns inte en vedpinne att elda i spisen med, men det var ingen överraskning för det står i Svenska Turistföreningens stugförteckning att ved får man ta med sig, men det "glömde" vi. Efter lunchuppehållet så tog vi oss vidare mot Norge, och regnet övergick till snöblandat regn det var ju mindre lustigt särskilt när vi skulle vada över en bäck.

Carl-Magnus och hans syster vadar över en relativt grund bäck i Norge. Så småningom så kom vi fram till Sorjushytta det var en norsk hytta kanske inte lika välordnat som i de svenska  fjällstugorna men det gav oss tak över huvudet, vi kunde torka våra kläder, och maten smakade lika bra där.

Fotograf Carl-Magnus Ryberg

Gruppfoto med Stig med kameran, Carl-Magnus syster och Gunvor utanför Sårjushytta i Norge

Efter frukosten började en lång vandring över Sulitelmamasivet det hade ju snöat så det blev halt bitvis så det gällde att gå försiktigt.  Från Sorjushytta över Sulitelma var det c:a 7 km. och det var mycket brant uppför till att börja med.

Fotograf Gunvor Ryberg

Jag längst ned, Carl-Magnus syster och Carl-Magnus på väg uppför Sulitelma

Så har vi nått högsta punkten på vandringsleden över Sulitelma tyvärr så har det blivit en vinjettering på bilden.

Gunvor ser på stormbyarna på Suliskongens topp

Suliskongen

Åter till civilisationen

Vår vandring börjar närma sig slutet det återstår en bit till Fauske som ligger i närheten av Sulitjelma, och efter en kort promenad så får vi lift fram till Sulitjelma och sedan buss till  Fauske Hotell där vi gottade oss åt dusch och god mat.

Efter en god nattsömn i en riktig säng så började vår resa till Narvik med buss en resa som gick på landsväg och genom tunnlar men också på färjor.  Avstånd enligt Google 248 km.

Fotograf okänd

Gruppfoto av Padjelantagänget 1985, från vänster Stig, Carl-Magnus syster, Gunvor och Carl-Magnus  

Bussresan gick bra men vi missade tåget, som skulle ta oss till Riksgränsen, det hade redan gått och nästa tågförbindelse var först nästa dag. Vi gjorde en kalkyl om kostnaden för en natt till på hotell eller ta en taxi, och utfallet blev taxi så vi fick tag i en taxi som körde oss till riksgränsen och därifrån blev det en ny bussresa till Kiruna, och där blev det en ny hotellnatt. Dagen efter blev det flyg till Arlanda och hem till Täby.

Detta var min första kontakt med fjällvärlden och det gav naturligtvis mersmak, och det blev en resa ett par år senare till Kvikkjokk, men den resan har jag redan berättat om. Nu finns det inte mer att tillägga utan jag stannar här.

Ha det gott och ha en fin sommar.

Stig

Återblick första delen

När fan blir gammal så blir han religiös brukar man säga. Eller så är det bara ren nostalgi, för hur som helst så kan man kanske säga att min fotografiska historia börjar här i 50-talets början. För jag hade förmånen att få jobb  på Studio Granzell  efter skolan,  en fotoaffär i Hammarbyhöjden, och jobbet bestod i att torka kopior i en torkpress, och  stoppa ner bilderna i kuvert och leverera till butiken.

Men 1951 slutade jag skolan, efter 8 år i Hammarbyhöjdens folkskola, och på hösten började jag jobba på ASEA som låg på Rosenlundsgatan nästan uppe vid Ringvägen. Efter något år så blev jag erbjuden att köpa en kamera av en arbetskamrat en Zeiss Ikon Ikonta 521/16, optik Tessar 7,5 cm, f= 1:3,5, och eftersom jag hade aldrig ägt någon kamera tidigare, så jag tog tog jag kontakt med en god vän till mina föräldrar för att få lite goda råd. Det var Harry Dittmer (medlem i Tio Fotografer), och han tyckte att det var ett bra köp, så jag slog till och kameran blev min för ett par hundra kronor.  

Från början av 50-talet till mitten av 60-talet så blev det Zeiss Ikon som jag använde, och filmer som användes var blandat svartvit och färg, både neg. och dia.

17 år tror jag visst att jag var när jag åkte till Karlskrona för att hälsa på mina föräldrar.  Det var kaske inte premiär med kameran, men det var nog första gången jag fotade i stadsmiljö.  Nedanstående bilder är scannade från neg. dia och en påsiktsbild  i Epson 4990 Photo scanner.

 Trefaldighetskyrkan vid Stora Torget i Karlskrona 1953  Zeiss 521/16 och Plus-X  120 film

Här står Rosenbom  utanför Amiralitetskyrkan i Karlskrona 1953 Zeiss 521/16 och Plus-X 120 film

1960 åkte jag och min dåvarande fästmö på en bil och campingsemester till  Tyskland och Frankrike.

Pråmar på Rehn vid S.t Goar 1960 Zeiss 521/16  och Kodak Verichrome 120 film

 Utsikt från Triumfbågen och Champ Ellysè i Paris 1960  Zeiss 521/16 och Kodak Verichrome 120 film 

1961 så gifte vi oss och i augusti samma år föddes vårt första barn Peter, så det blev mycket familjebilder tagna under många år framåt.

 Peter på en filt på Berga Örlogsbas 1962  Taget med Zeiss 521/16  och Kodak Verichrome 120 film

1964 föddes vårt andra barn Susanne och "Zeissen" hängde med ett tag till, men vi upptäckte att den var ganska föråldrad så beslutet  blev att skaffa en modernare kamera. En nackdel med Zeiss-kameran var paralaxfelet som märktes speciellt vid närbilder och så saknade den blixtkontakt.

 Susanne och Moster Gunilla på Björkliden 1964  Taget med Zeiss 521/16 och Gevacolor 120 film

Valet blev en småbildskamera  Minolta- ER, som var en enögd spegelreflex men med fast optik Rokkor TD 1:2,8 f=45 mm. Slutartider 1/500 till 1/30 och B.  Nu blev det betydligt enklare  att fota, för Minoltan var också försedd med  exponeringsmätare, snittbildmätare och autoläge som förenklade instälningarna. Den kunde även ställas in mannuellt med tid och bländare. Den höll tyvär inte längre än till omkring 1970, då en bländarlamell lossnade och den gick inte att reparera. 

 Kodachrome var filmen som jag mest använde då men även Agfa och Perutz var diafilmer som användes.

Nu blev det ett annat sätt att fotografera, från 12 till 24 och till och med 36 bilder på en rulle.  Då tyckte man att det  verkligen gick att slösa med film. men jämfört med idag så är det ändå ingenting.  Här är det åter igen scannade diabilder, men med en äldre Epsonscanner.  Min första scanner var en liten HP-scanner, som tog både dia. och neg. och även påsiktsbilder, men den var tyvärr väldigt långsam.

Nedan lite sommarbilder från  gården Lillåkern i Stocksbo by i  Färila Hälsingland. 

 Peter(i mitten) åker på hölasset på Lillåkern 1965  Minolta ER och Kodachrome 135 film

Susanne hjälper till med stortvätt på Lillåkern 1965  Minolta ER och Kodachrome 135 film

Infarten till Lillåkern 1965  Minolta ER och Kodachrome 135 film

 Kaffepaus med min bror Lasse,  Peter, Farbror Erik, Sven och Lars på Lillåkern 1965  Minolta ER och Kodachrome 135 film

 Kvällsol på vedboden och hemlighuset på Lillåkern 1965  Minolta ER och Kodachrome 135 film

 Min bror Lasse och Lillåkern 1966  Minolta ER och Kodachrome 135 film

 Peter och Susanne har kanonkul på Skansen 1968 Minolta ER och Kodachrome 135 film

 Snögubbar och snögummor på Ranvall 1969 Minolta och Kodachrome 135 film

 Nu har vi kommit fram till 1970 och och som jag berättat tidigare så gick Minoltan sönder. På Molanders, där jag köpt kameran lämnade jag in den för reparation, och efter ett par veckor fick jag beskedet att den inte gick att laga. Så det blev att fundera på en ny kamera och jag föll för en Canon FT, en ny spegelreflex med utbytbar optik, inbyggd exponerinsmätare, TTL-mätning  semispotmätning och en del andra finesser. Slutartider från 1/1000 - 1 sek. B och X. Objektivet Canon FL50 mm.f=1:1,8 . Filmladdning s.k. quick loading.

 I december 1970 föddes vårt tredje barn Helén, och det blev mycket bilder även på henne. 

 Heléne och Mamma 1970 Canon FT och Kodachrome 135 film

 Som jag nämnde tidigare så präglades 60-talet och även 70-talet av mycket familjebilder, men det blev även en del resebilder 1975. På våren 1977 beslöt jag och min dåvarande fru att gå skilda vägar, och i början av 1978 var skilsmässan ett faktum. Under den här tiden så tappade jag intresset för foto.

Men det skulle dröja ytterligare några år innan jag började fotografera igen, och nu blev jag intresserad av andra motiv, t.ex landskap och naturbilder. Men om detta får jag  återkomma till en annan gång.

Det var väl allt för denna veckan.

Stig