Det är verkligen fräscha perspektiv på skogen! Smart att gå så nära och göra vissa element dominerande. Det blev bra bilder och jag gillar verkligen det mossgröna.
Hälsningar Bjarne

Skogen kan inte tämjas och jag njuter av bilderna.

Den växer som om jorden själv drömmer, som om varje rot är en tanke som sträcker sig längre än människans vilja.
Träden står inte i raka led, de följer inga givna mönster, de följer bara sin egen urgamla logik.
Mossan breder ut sig över stenar och fallna stammar som en mjuk men obeveklig erövring, och varje frö som faller bär på en hunger efter ljus, jord och utrymme.

Tar man något ifrån skogen försöker den alltid att ta tillbaka det.
Inte av vrede, utan av naturens egen envisa rytm.
En stig som trampas upp växer igen med sly och ormbunkar.
En glänta som röjs fylls snart av unga träd som sträcker sig mot himlen med en nästan trotsig kraft.
Till och med en bortlyft sten lämnar efter sig en fuktig skål av liv som snabbt fylls av nya växter, nya rörelser, nya anspråk.

Skogen minns inte på det sätt vi gör, men den glömmer heller aldrig.
Den svarar bara med växtlighet, med återtagande, med en stillsam men obönhörlig återkomst.
Det är som om varje rot viskar, allt som tas ska återvända.
Allt som öppnas ska slutas.
Allt som störs ska helas.

Och i denna vildhet finns en märklig trygghet.
Skogen behöver ingen ordning för att vara hel.
Den behöver bara tid att växa, tid att återta, tid att fortsätta vara den plats där världen får vara rå, frodig och fri från människans försök att rita raka linjer i något som aldrig varit rakt.
*
Stefan