Livet i vråkboet
På våren i år gick jag i en skogsdunge just i byns kant, en dunge som ingen verkar besöka av outgrundlig anledning. Det gör den mer lockande att undersöka. Mitt i dungen såg jag upp i ett högt stadigt träd, där fanns ett stort bo. Jag visste att gladorna hade sitt bo i en dunge längre ned, där heller ingen går. Så detta måste vara vråkarnas tänkte jag, för de brukar hålla till i närheten till denna dunge. Så jag memorerade boet, för att återkomma senare, när ungarna var stora nog att kika över kanten. De vuxna skulle jag inte ha en chans att se i boet.
På sommaren försökte jag först gå in i dungen samma väg som på våren, det hade vuxit upp ett mycket stort bestånd nässlor där, sådär 150-200 cm höga, tätt stod de och marken var väldigt ojämn. Men jag gick in, banade mig framåt med kameran över huvudet, och föll så klart pladask. Så det blev att söka rätt på en annan plats, annan vinkel, och jag fann en, den enda. Det går inte att gömma sig för deras vakande ögon, de märker t.o.m. om min cykel är parkerad i närheten.
Här är trädet Ett stadigt bo där jag anar ungarna De är så stora nu att jag kunde se dem De växer vidare och ställer sig upp Många dagar med regn var det Här är de så stora, att de börjar klättra Det vakande ögat Här börjar de få vuxenutseendet Oftast låg de och tryckte tillsammans. En del skräp var inbyggt i boet, som papper. Ibland låg det matrester i kanterna, det såg ut som fjädrar och vingar från kråkfåglar normalt. Nu börjar det närma sig. Sista bilden, de har redan börjat flyga lite. Såg hur de gled in ner i buskagen, hörde deras stora vingar smattra i löv och grenar när de tränade. Sedan blev det inte mer bilder, de var för skygga.
😀
Ha det gott/Stig
Vilket härligt reportage !
Så kul det måste ha varit att följa dessa. Fint att se !
ing-marie
Hälsn!