619 - inte direkt romantiskt, eller?

Efter en stärkande 13 timmars sömn blev det en promenad bortom fiskaffären, där ån rinner ut i havet. Ibland samlas där mängder med fågel. Men icke idag. Det var grått, ovanligt många flanörer för en fredag, men naturen bjöd inte på mycket, eller så hade jag inte förmågan att finna i dag.    

   Så här såg det ut.   Och så behandlade de få fåglarna mig.      Andra sidan ån var hamnen, där rådde liv och rörelse, en kall vindstilla vinterdag känns oväsendet från hamnen mer, normalt märks det inte.      Sen tog jag en bild på det fula i stället. Tror att det fula är ett underskattat fototema. Övergivna båtar kanske kan bli ett annat tema här också. De är ju egentligen övergivna drömmar, drömmen om frihet, fint väder och fisk, drömmen som inte blev av.        En något svårtolkad skylt står där som ett tecken i naturen, en del av det fula. Men andra gillar gamla slitna saker å andra sidan.      Det kan jag också göra. Detta är min nya grötsked, invigd med havregröt och krusbärssylt just denna morgon. Är glad över den, och kommer att fortsätta slita på den. Tillverkad 1797 i Stockholm av Nils Hellberg, som gjort den för hand. Det känns när jag äter, att skeden är tillverkad med omtanke, den är faktiskt helt perfekt som grötsked. Tänker på hur svårt det var att få ur silvret från berget under 1700-talet, transportera det och hur dyrt och få förunnat att köpa för ett fåtal. Hur jag idag kan köpa den för mindre än silvervärdet på auktion, ack ni historielösa budgivare!

Bilnostalgi

Kunde inte låta bli att lägga ut de här 3 bilderna, föreställande en Volvo 144 - 68. 

Bilen köptes 10 år gammal för 10.000, kördes 10 år, såldes för 1.000, och jag tror faktiskt den rullade 10 år till. Kvalitet vet jag inte, mer grovsmide. Men den gick att reparera tämligen enkelt, till skillnad från dagens bilar, som är 100% elektronikberoende. Köpte Volvos original verkstadshandbok, där alla toleranser stod, alla mått. Reparerade precis allt på den, kunde varenda skruv. Bilen var stark som en traktor, och jag kom alltid fram, på något sätt. Hastighetsmätare behövdes egentligen inte, den lät olika på olika hastigheter. Och hade en mängd olika egenheter. 

Här svetsar jag. Strippade bilen här och där ibland, lagade alla rosthål med 1mm stålplåt jag värmde körsbärsröd och formade. Sprutade sen Tectyl inuti och utanpå. Denna metod hade högre hållbarhet än originalet. Gick bra att hårdlöda kylare också. Fortfarande ger doften av varmt stål en härlig känsla. En utflykt till Kolmårdens djurpark med barnen. Mamma fick sitta mellan barnen i baksätet, så slog de inte ihjäl varandra. Tältet på taket. Jag körde i stort sett på grusväg hela vägen upp, ibland på känsla, för alla småländska grusvägar verkade inte vara kartlagda. Gillade att köra grusväg, älskade uppställ. Innan Åtvidaberg körde vi på en evighetslång ödeväg benämnd lersnoken. Den slutade i en nerförsbacke just innan Åtvidaberg. Där lade elen av, bilen rullade i nerförsbacken in i orten, den första byggnaden var Volvos reservdelsförsäljning, där en ny jordkabel inköptes. I Kolmården dog den, det var kolet i fördelaren. Tog en snickarpenna ur bagaget, tog ur blyertsen, och satte den mitt i fördelaren: perfekt, det höll hela vägen hem. Genom lejonparken blev det svettigt, sommar, rutorna uppe för lejonen, och full värme för bilen ville överhetta. Men ack så mysigt var det, en tidig morgon vid en småländsk sjö. 

Återvinning

Jag fick en negativscanner för en vecka sedan, och fann till min glädje 9 rullar svartvitfilm, tagna för ungefär 35 år sedan. Har hunnit med 6 rullar så här långt. Skickar bilderna till barn och barnbarn. Känns meningsfullt. Negativen har dammprickar, repor och mängder med tekniska malörer, men vad gör det? Det är intressant att se och minnas. 

Denna scanning är återvinning av mina gamla bilder. Återvinning är verkligen inget nytt, men nödvändigt. Och intressant. Naturligtvis innebär det ju, att mitt andra bildlager glider bak i tiden. Kanske är jag ikapp till våren? Men å andra sidan, att jag kommer ut är mycket viktigare än frågan om varför bildhögen växer. I dag tog jag en promenad med en kamrat, som just haft liten stroke, vi hade på morgonen läst en annan kamrats dödsannons. Så vi njöt av livet och promenaden, av solen och att finnas till, såg bla. havsörn. 

Först några av de återvunna bilderna, från en tid med mindre avancerad teknik, men stor glädje.

   Så några sensommarbin  Och till sist en överbliven spindel som stoppas in här.