En liten sträcka av Mjöåns dalgång

Sitter här inne och skriver i den mest tryckande svettdrivande sensommarvärme, medan hallonen är små och torra där ute. Det är ovanligt väder just nu. 

Nåväl, i min föregående promenad kom jag fram till Mjöån efter en lång och sned nedstigning. Jag väljer att gå nedströms, för det är betydligt lättare. Uppströms är det närmast tvärstopp i ravinen. Vattenflödet är inte mycket, men troligen nog för överlevnad av de små som lever i det. Tyvärr har hetta och torka fortsatt i 3 veckor efter att bilderna togs, så det är nog snart kritiskt. På senvinter och vår forsar vattnet fram, och när jag sist var här vid den tiden, såg jag strömstare. Och en död kronhjort mitt i forsen. Det var gott om vildsvinsspår, nu fanns det inga tecken efter dem. Faktiskt inte ett liv mer än jag. Och vråkarna över lövverket. 

Här går stigen ned till vattnet, och nu syns ån. 

Mycket sten, lite vatten. Men allt ser friskt ut. Lövverket sträcker sig över.Träjon tror jag. Här går det bra att stå en stund. Svartvitt? Nä, gick inte så bra. Så hem igen till trädgården. Första körsbärslövet har gulnat.Mullbären är godast andra halvan av Augusti. Bör ätas direkt, förlorar all smak vid uppvärmning. Träden växer oerhört, och har märkliga blad, som ändrar utseende mycket under året, såväl storlek som form. Olika också längst ned eller upp i trädet. Och så Reine Claude plommonen. Nu ett minne blott. 

Promenad genom bokskogen mot Mjöåns ravin

Mjöån rinner genom en ravin ovanför Ö.Sönnarslövs plantskola. Den är viktig för havsöringens fortplantning, men ganska liten och torkdrabbad i det allt varmare och torrare klimat det är för tillfället. 

Nu hade jag inte varit där på länge, så när jag kom dit blev jag lite förvirrad och desorienterad. Det hade blivit ett stort kalhygge av bokskogen ovanför ån. Så jag parkerade och gick över hygget ner mot ån, inte ett spår kvar av landmärkena. 

När jag gick nedåt snett över hygget hörde jag många kontaktläten från en rovfågelsfamilj som kretsade över träden, men de gick inte att se. Plötsligt dök en en upp just över topparna, och jag lyckades slänga i väg en bild. Fågeln såg ljusare ut i verkligheten, nästan vit. Men vad är det för fågel? Jag blev inte klok på det. Sedan kom jag in i bokskogenHär närmar jag mig ravinen. Det blir brantare hela tiden. Lite längre fram ska man inte gå. Där är lutningen så kraftig just vid denna passagen av ån, att man rutschar ohjälpligt ned mot ravinen, och där är det ett lodrätt fall över klippan rakt ned i stenarna i ån. Ingen plats att ta med barnen till. Samma i svartvitt, men svartvit bokskog lyckades inget vidare. Närmare kantenNä, bäst att dra sig uppåt och följa stigen där, innan det går att vika av snett nedåt på ett bekvämt sätt. Det var en riktigt solig varm dag.Lövsal kan man kalla det. Här går promenaden snett nedåt.Och där nere kom jag på en stig som går längs med ån. Mer kommer. 

Samma promenad i färg 2 av 2

Så har ännu en riktigt varm, torr, vindstilla dag gått mot sin ända. Vad har jag gjort? Kyrkogårdsplantering kombinerat med promenad där jag tog några kort på löv. På eftermiddagen sömn i hängmattan och i kväll lite bildpyssel. Så går en dag.

Här är resten av färgbilderna från Verkaån. När det är färg, så är det färg för mig. Var likadant när jag målade, svårt med återhållsamheten. Men det är så jag vill ha det, jag blir gladare av det. 

Startar längst in i skogen, kom inte mycket längre. Bak stammen till vänster var det elstängsel, och klövar hade trampat upp jorden med källsprång i till en föga aptitlig lera att gå i. Mycket snårigt. Men fint att stå där, såg på en entita som åt från en fröställning. Blev ingen bra bild på fågeln, den gillade inte kameran.Men vackert var där, klev ut i ån. Vattnet nästan ljummet. Samma som den svartvita variantenTräden sträcker sig över hela, en lövsal. Det finns faktiskt fisk i vattnet, någon dm långa och skygga. En trevlig platsEndast de första 200 meterna efter möllan är stigen längs med ån underhållen, sedan förvärras framkomligheten. 100 meter till, och stammarna ligger som plockepinn. Även i ån. Tror det är bra för djurlivet. Närmare möllan har någon lagt en litet försök till fördämning.Här närmar jag mig möllan, det är rensat i å och stig.Sista biten. Mötte här 2 promenerande ungdomar, de ville nog vara i fred. Känns lite romantiskt i stillsamheten längs med vatten och lövtak med ljuset silande ned. Sen var jag framme, hälsade på möllaren och gick till bilen. 

Samma promenad i färg 1 av 2

Sitter med fönstret helt öppet så jag kan höra dessa tusen starar som sitter i en jättepoppel i kvarteret. Alla sjunger samtidigt, det är en av höstens bästa upplevelser, varje år. 

Här kommer nu färgversionen av promenaden jag lade ut igår som monokromt. 

Stranden i Åhus, fågelskyddsområdet. Eftersom jag just köpt 10-18mm objektivet så måste det ju användas. Bara att lägga sig på magen och fyra av. Stranden södrut igenSedan, i Blåherremölla, fanns där lite att se på. Kvarnen gick, malde mjöl till försäljning (förlustaffär), frun bakade och serverade. I uthuset kunde jag se en utställning av skånska gåramålningar. En intressant gren av konsten, nog den enda folkliga förr. Skildrade sin tid, fyllde ett syfte. Och vackert att se på. Jag åt några moreller från ett vilt träd, och betraktade en trädstam som låg där i skogen. Där är mycket information som jag inte kan tolka, men fint att se på. Verkaån i sin dalgång. Oerhört liten med norrländska mått, men mycket betydelsefull här nere. Vacker och avkopplande. Solen som silar genom löven. Kunde höra något som lät som en sommargylling, men träden är så höga och lövrika, att det är närapå omöjligt att se fåglarna. Inte mycket vatten och varmt i luften. Går fint att stå mitt i ån. Ganska igenvuxet, det gör inte så mycket.Och jag har hela skogen för mig själv.

Monokrom natur - är det något?

Nu är ju inte naturen i en monokrom färgskala, åtminstone för människor. Hur andra varelser ser den försöker vi förstå, men inte ser de den exakt som vi inte. En del ser andra saker, som förskjutet färgspektrum, ibland med mer än ögonen t.o.m. Det finns ju olika elektromagnetiska våglängder. Åtminstone tänker vi så. 

Här går jag loss med Lightrooms svartvita möjligheter, som visade sig fungera väldigt väl. Visar naturen i hela gråskalan, från svart till vitt. 

Startar vid stranden i Åhus.  Väldigt fin sand, men lite kallt i vattnet ibland. Här står jag vid fågelskyddsområdets gräns och ser söderut......och norrut. Tomt, men det skall vara så. Tillträde förbjudet sommarhalvåret, fågelskyddsområdet är 500 meter framöver, före hamnen.Sedan ner till Maglehem, Blåherremölla. Numera privatägt. Här gick jag förbi ett fönster i kvarnhuset.Sedan på en stig längs med Verkaån, som jag tycker så mycket om. Ja, överhuvudtaget är alla Skånes åraviner vackra. Här har jag mjukat till bilden för att inte överbelasta betraktaren med alla tusentals detaljer en superskarp bild ger. Det kan bli lite jobbigt. Och varit nödd att då acceptera två urfrätta stenar nedtill i bilden. Får läsa på en annan gång om markering - lager. Lågvatten i kröken efter sommartorkan. Mjukgjord bild. Lite mer fart här, också mjukgjort. Praktiskt att promenera med tåliga sandaler och uppkavlade byxor, bara att gå ut i ån och fyra av kameran. Trädet närmast har ett intressant hål i stammen, sett rakt framifrån är det helt rektangulärt. Funderar över tomtar, vättar och älvor som kan bo där, och som vi inte kan se längre, moderna människor. Här är det mer stillsamt, en rogivande promenadstig. Den har den där känslan. Vilken tid på året det än är, känns det fint att gå här. Och till sist - ni ser varför jag gillar att vara vid Verkaån.