En liten sträcka av Mjöåns dalgång

Sitter här inne och skriver i den mest tryckande svettdrivande sensommarvärme, medan hallonen är små och torra där ute. Det är ovanligt väder just nu. 

Nåväl, i min föregående promenad kom jag fram till Mjöån efter en lång och sned nedstigning. Jag väljer att gå nedströms, för det är betydligt lättare. Uppströms är det närmast tvärstopp i ravinen. Vattenflödet är inte mycket, men troligen nog för överlevnad av de små som lever i det. Tyvärr har hetta och torka fortsatt i 3 veckor efter att bilderna togs, så det är nog snart kritiskt. På senvinter och vår forsar vattnet fram, och när jag sist var här vid den tiden, såg jag strömstare. Och en död kronhjort mitt i forsen. Det var gott om vildsvinsspår, nu fanns det inga tecken efter dem. Faktiskt inte ett liv mer än jag. Och vråkarna över lövverket. 

Här går stigen ned till vattnet, och nu syns ån. 

Mycket sten, lite vatten. Men allt ser friskt ut. Lövverket sträcker sig över.Träjon tror jag. Här går det bra att stå en stund. Svartvitt? Nä, gick inte så bra. Så hem igen till trädgården. Första körsbärslövet har gulnat.Mullbären är godast andra halvan av Augusti. Bör ätas direkt, förlorar all smak vid uppvärmning. Träden växer oerhört, och har märkliga blad, som ändrar utseende mycket under året, såväl storlek som form. Olika också längst ned eller upp i trädet. Och så Reine Claude plommonen. Nu ett minne blott. 

Tema - insekter

Lite mer ur lagret. När frun hade ett ärende, tog jag en sväng med kameran i en skogsdunge intill, där det fanns ett litet vattenhål, träd och gräs. Jag fann, att det hade börjat komma lite insekter, och tog några bilder. Platsen hade lite underlig växtlighet, det blir så när folk dumpar trädgårdsavfall. Bl.a. ett bestånd av de största bollhortentior jag sett. Och så några bilder hemifrån.

Först en harkrank på fönsterrutan. Makro avslöjar verkligen smuts på fönstret.Sedan något som ser ut som en flickslända. Först naturligt ljus.Sedan konstgjort ljusDe är vackra, fantastiska skapelser. Mycket att fundera över, hur allt fungerar. Och hur de upplever omvärld, tid o.s.v.Sen kommer jag närmare. Hur nära kan jag komma innan den lyfter?Så här nära! Ett sländeporträtt.På ett grässtrå satt något slags fly. Såg vitt ut när det flög.En spindel uppenbarar sig, när jag ligger där på magen. Har spindlar sådana ögon som ser ut som klubbor? Eller är denna ett undantag?Och så humlor hemifrånOemotståndligaTill sist en ovanligt stadig bit till blomfluga.

Blandar korten i växtligheten

Här kommer lite blandade bilder, som var aktuella för några veckor sedan. Möjligen finns här ett tema - växtlighet. Ja, och ljus.

En lilja, där de gula pollenställningarna ligger inom skärpedjupet, men ändå inte blir skarpa hur jag än gör. Säkert kamerans sensor som inte klarar sin uppgift. För än så länge är ögat överlägset, åtminstone oftast. Ett enkelt grässtrå med atmosfärRos i höstljusSamma här, morgonhöstljus. Skönheten lite fläckad på ytan, bladen lite naggade i kanten.Sol, löv, skuggor. Nog med intryck för att hålla mig nöjd. Mer behövs inte. Kanske lite vind och fågelsång också. Samma sak: löv som syns direkt, och de som syns indirekt genom skuggans skvallerClematis i tidigaste morgonljuset. Den klättrar som en krona i plommonträdetSe där, en snart mogen persika. Jag kan märka om den är mogen på två sätt 1) klämma mycket försiktigt, ger den efter? eller 2) har någon fågel eller insekt tagit för sig? De är duktiga på att veta just när frukt är mogen, utan att klämma på den. Stockrosen, en karaktärsväxt i Skåne och Danmark, speciellt vid gårdsplaner med kullersten. En platt del av klotet. Här rinner Helgeån (Helga å), och just detta vatten kallas Hammarsjön. Finns olika uppgifter på djup, från 0,8 till 1,5 och 2,5 som djupast. Igenväxningen verkar ha minskat, och fisken också minskat, vattnet blivit brunare, humusrikt. Ytan varierar alldeles väldigt med årstiden, från sommartorkan till våren då från ena sidan vårregn med snösmältning från småländska höglandet fyller från ena hållet, och kraftig ostlig vind trycker upp havet från andra hållet. Vid dessa tillfällen syns tydligt varför äldre bebyggelse ligger där de gör, just på kanten av 100årsöversvämningen. Men staden Kristianstad skulle dränkas utan sina vallar. Sjön skulle nog hetat sel norröver. 

De blandade svartvita korten - andra delen av två.

Först ut är denna fågel, en möjlig myrsnäppa, eller? Jag är nog på mer djupt vatten där än fågeln.En av mina favoritstigar, där jag på försommaren tar mina näktergalsbilder.Där är snårigt och sankt, perfekt för näktergalen. Min egen jungel. Men ibland, med tålamod, skicklighet och tur (inte minst!) sitter plötsligt en i en lucka långt in där någonstans. Men nu är hösten på gång, alla näktergalar har dragit sig söderut. De snår där först allt brakat ner, och sedan nytt växt långt över, de platserna gillar de bäst. Och ibland måste de upp i sin sångarposition, visa sig lite. Rakt upp lyckas solen stråla genom lövverket. En oräknelig mängd grenar och löv. Det hade varit väldigt svårt att se de små grågröna spolformade sångarna bland löven i Maj, om det nu inte hade varit att de låter så vackert. Bara att pejla med öronen och styra in blicken. Observant på minst lilla rörelse. Som en katt på jakt. Men fördelen med kamerajakt är, att hur många skott jag än skjuter, finns fågeln kvar. Och sjunger för omgivningen. Se här. Konsten att observera stillsamheten. Stå och se på den. Utan stress eller krav. Den bara finns där. Och väntar på dig. Antalet tranor hemomkring ökar hela tiden, år för år. Jag menar, förr flög alla över, nu rastar de också, en del häckar t.o.m. om sommaren. När jag kom på elcykeln såg jag några landa på en äng en bit bort, andra sidan en skogsdunge. Så jag gjorde en kringgående för tranorna osynlig manöver med elcykeln, och tog mig genom dungen, ålade sista metrarna. Det var väl mycket som skymde, så när jag blottade min närvaro, lyfte de. Och kärrhöken är ännu här, Afrika väntar. Till sist en riktigt stadig bit till blomfluga, fastnar nog inte så lätt i spindelnät. 

Svartvitt, där jag blandar korten, del 1 av 2.

Börjar lära mig lite nu om det svartvita, urval och bildbehandling. Om det gör bilderna bättre vet jag inte. Men här kommer febergubbens bilder, tur jag har ett lager att ta av. Och en trädgård med olika motiv. Det är inte så lätt att göra allt med feber, trötthet och lätt yrsel. Kan bli lite fel ibland. Svårt att bedöma om jag skriver så klokt (hoppas verkligen jag inte skriver något dumt av misstag). Å andra sidan vill jag inte bara se på TV och internet, så oerhört tråkigt det blir. Så jag fortsätter ändå, publicerar. Så blir det lite mening i de här sämre perioderna. 

Först ut - en frökapsel. Vallmo. Inte så vacker, men allt är ju inte vackert.Sedan detta, lite som en krater på en främmande planet, där livsformer sträcker sig upp. Men det är liljepollen.Och denna bild - oj! Inget för finsmakare, de som är illamående eller har epilepsi. Men jag kunde inte låta bli. Det är en bolltistel, ej utslagen. Och detta är riktigt svart och vitt, inga nyanser här inte. Tror nog att en värld med nyanser är bäst ändå. Så en dagslända, tror det fungerar monokromt också, trots att de är så väldigt färgrika annars. Mer åt porträtthållet. Sedan något jag aldrig tröttnar att se på - lövverk och solljus.Någon lönnvariant. Ljus, solblänk och skuggor leker runt. Och jag står där med kameran i hand, tillfälligt uppslukad.Ett lite mer undanskymt löv, inte direkt i rampljuset. Lite mindre, lite tärt.Och vilka kan dessa vadare vara? Fågelfoto verkar fungera på detta sätt, monokromt med nyanser.Skulle tro det här är en ung fiskmås, som får avsluta. Kommer och försvinner lite diskret. Gör vad den gör.