Thulin typ D och ett par andra

Det har varit lite bloggtorka igen, men nu har jag försökt skriva ihop nåt.

I somras var vi på en veckas roadtrip i sydöstra Finland och på hemvägen körde vi via Jyväskylä. I Tikkakoski i Jyväskylä ligger Finlands luftstridskrafters museum och jag har länge velat besöka musét  och nu blev det äntligen av.

Här en replika av arméns första flygplan, ett svenskt Thulin typ D. Det första planet donerades av den svenske greven Eric von Rosen till den vita sidan i inbördeskriget 1918. Planet flögs från Umeå till Vasa av löjtnant Nils Kindberg med Rosen som passagerare 06.03.1918.

Före överflygningen målades blå hakkors på undersidan av vingarna, det var Rosens personliga lyckosymbol. Vårt blåa hakkors som står på en sida har alltså inget att göra med tyskarnas svarta som stod på ett hörn, i motsats till vad de flesta tror.

Senare samma år införskaffades ett likadant plan till av Finlands vänner i Stockholm. Det här är vad som finns kvar av det idag.

Då vinterkriget bröt ut var Finlands flygflotta ohjälpligt för omodern och man försökte på alla sätt och vis få köpa nya modernare flyg. Efter många om och men lyckads man köpa 44 st Brewster 239 plan från USA. Planen skeppades i lådor med båt till Stavanger och därifrån vidare med tåg till Saab i Trollhättan för montering. Därifrån flögs det över Finska viken efterhand som de blev klara. Det här skedde heller problemfritt, men det är en annan historia. Inte en enda Brewster hann dock ta del i striderna under vinterkriget.

Brewstern var egentilgen planerad för hangarfartyg, men blev ingen större framgång i USA (en delorsak till att vi fick köpa dem). Men under fortsättningskriget skördade våra stridspiloter stora framgångar med dem, totalt 477 luftsegrar. 32 plan förlorades (19 i luftstrid). Sexton piloter stupade och två tillfångatogs. Mot slutet av kriget blev också de här omoderna och ersattes av tyska Messerschmitt plan. Den sista Brewstern togs ur bruk hösten 1948.

De främsta av våra flygaräss var dubbla Mannerheimriddarna Ilmari “Illu” Juutilainen och Hans ”Hasse” Wind. Juutilainen med 94 luftsegrar och Wind med 74½ (dock inte alla med Brewstern). “Illu” blev också känd för att han aldrig träffats av fiende eld! Han är också högst av icketyskar på listan över luftsegrar under andra världskriget. Wind blev nedskjuten och sårad av en rysk/amerikansk Air Cobra 28.07.1944, men lyckades svårt sårad ta sig och sin Messerschmitt tillbaka till sin hembas, men återvände inte fronten.

Ilmari Juutilainen - Wikipedia

Hans Wind - Wikipedia

I Tikkakoski finns nu världens enda kvarvarande Brewster 239. Den flogs av löjtnant Lauri Pekuri som efter luftstrid tvingades nödlanda i en sjö på fiendesidan 25.06.1942. Han simmade upp till ytan och lyckades ta sig till fots tillbaka till den egna sidan. Förutom det här var han också med om ett och annat.

Lauri Pekuri – Wikipedia

Flyget lokaliserades och lyftes så sent som 1998. Det är nu i amerikansk ägo men utlånat till Finland. Det är konserverat i det skick det hittades.

Alla färgbilderna tagna med iLuren.

Men det här är ju en fotoblogg så här kommer ännu några "riktiga" fotografier tagna med Olympus OM-2N. Filmen var Ilford FP4 exponerad enligt ISO 200 p.g.a dåliga ljusförhållanden i musét. Den är framkallad i Adox XT-3 1:1 i 11 minuter 20 grader (i fall det kan intressera nån).

Thulin typ D

Brewster

Messerschmitt

Jag rekommenderar varmt ett besök i Tikkakoski för den som är intresserad av flyghistoria!

Jag hittade också den här boken i museishopens rabatthylla för € 5,- troligtvis slumpades den bort för att den är svenskspråkig… Den rekommenderas också om man vill läsa mera om våra stridsflygares hjältedåd och strapatser.

Storformatsövningar

Storformatarfotograferingen är ännu på nivån "learning by doing" för min del, men det är väl enda sättet att komma underfund med den. I somras första trevande försöken till närbilder. Här en en av dem hemifrån gården.

Fomapan 100 framkallad i Adox XT-3.

Så här såg setupen ut:

En bild med iLuren.

Överraskning i skogen

Det har inte blivit av att skriva nåt inlägg under sommaren, det finns så mycket annat trevligare att göra än att sitta vid datorn. Skall försöka att det inte igen dörjer ett havt år till följande...

Nog har jag stött på allt möjligt från gamla sparkstöttingar och cyklar till jordbruksredskap och bilvrak ute i markerna, men ännu aldrig en spårvagn. Nu får jag dock bocka av den med. Jag beslöt att besöka platsen på nytt den här gången med storformataren.

Det skulle ha varit trevligt att råka på den här tidigare så länge den var i bättre skick, men intressant i alla fall.

Av stadsvapnet på sidan att döma har den under sina glansdagar varit i trafik i Helsingfors

Tachihara 4 x 5". Fomapan 100 framkallad i Adox XT-3.

Varmluftsballonger vid Svartå slott

Det har blivit lite glest mellan blogginläggen, det finns alltid så mycket annat att syssla med den här tiden på året. 

På valborgsmässoafton blev det äntligen lite foto. Det har varit tradition i flera år att "ballongfolket" samlas den helgen vid Svartå slott och gör en flygning på kvällen och en på morgonen på första maj. Den här hobbyn är såpass beroende av vädret att det inte alla år blivit nån flygning av. I år var vädergudarna på deras sida och vi 20-tiden kom fem ballonger i väg. Det var trevligt då de startade i slottsparken och man fick på nära håll följa med hela förloppet allt från att de började veckla ut sina ballonger tills de lyfte. De svarade också tålmodigt på alla frågor och förklade med entusiasm för oinvigda. Det fanns också möjlighet att flyga med för dem som hade möjlighet, mot en inte allt för billig peng.

Här börjar ballongerna plockas fram.

Sedan följde testkörning av "maskineriet" innan det var dags att börja fylla ballongerna.

Ballongerna fylls först på med kall luft med hjälp av bensindrivna fläktar.

När de börjar vara fulla kopplas gasen på och luften värms upp och så småningom reser de sig från marken och då börjar det hända.

De hade sina ballonger förankrade i sin bilar och när det var dags att lyfta släppte "markpersonalen" löst dem och sen hände allt förvånansvärt snabbt. Jag fattade inte att de lyfter med sån fart som de vekligen gör.

Titta vi flyger.

Och efter några minuter syntes bara några prickar på himlen som blev mindre och mindre.

Det var nog många svängar i långdansen innan de kom iväg. Sist och slutligen är det inte så omständigt att fota med storformatare...

Vintersemester i Äkäslompolo

På årets vintersemesterresa bar det av till Äkäslompolo i Kolari kommun. I år packade jag enbart ner några analoga kameror och iLuren fick stå för digitala delen. Bilderna jag visar här är alltså alla telefonbilder och kvalitén inte kanske den bästa.

Äkäslompolo är kännt för Ylläsbackarna, av de största i Finland. Men här finns också ca 300 km uppkörda spår för terrängskidning. Spåren körs i regel var tredje dag, men de mest populära körs ännu oftare.

Det var en ren njutning att staka på i de här spåren. För mej blev det 108 km på fyra skiddagar.

Inget större fel på utsikten från spåren heller...

Det finns också gott om pausstugor som man kan vila sig en stund i värmen. Det fanns eldstäder och ved i alla och möjligheter att grilla. I de flesta var det varmt och skönt och en brasa sprakade efter förra besökaren.

Några cafér fanns det också ute i terrängen. Det här är "Kesänkijärven keidas" (ungefär = Kesänkisjöns oas). Här bjöds på allt från kaffe, söta och salta bakverk och rensoppa till öl och congnac. Rätt som mycket folk som synes på de mest populära rutterna. Här är det bara att välja bästa paren och snabbt som attan staka iväg mot solnedgången...

Ca 15 km med snöskor blev det också. Här är vi på väg upp på Kukastunturi i strålande väder. Fjället är bara dryga 400 m ö h, men kalt på toppen med en otrolig utsikt åt alla vädersträck.

Bakom knuten på vårt hotell gick en annan snöskoled upp på Kuertunturi, lite lägre än Kukastunturi, men också trädlöst på toppen. Vi hade bra ca 1,5 km upp. Bergen i horisonten är på svenska sidan. Pajala ligger på andra sidan älven, granne till Kolari.

En dag ägnade vi åt att turista och åkte runt lite i grannkommunen Kittilä. Dagen började med ett besök i Reidar Särestöniemis konstgalleri, en plats värd att besöka! Tyvärr har enbart bilder på film därifrån och de är ännu oframkallade. Här har vi i alla fall en lokal caféföretagare i Levi.

Utanför bybutiken i Äkäslomplo finns vad de kallar för världens största ren och den är nog rätt så präktig. Har har frun i huset förevigat er bloggare.

Kanske kommer ett inägg med analoga bilder i ett senare skede. Trevlig fortsättning på påskhelgen!