En bild - Tusen möjligheter
Man måste ha fokus... men vilket fokus?
Vilket ord det är egentligen...fokus! Att fokusera för att lyckas med något. Att hitta fokus för att kunna slutföra något på rätt sätt. Att ha rätt fokus i sina bilder.
Jag har märkt att många som kommenterar bilder ofta har åsikter om var fokus i bilderna ska vara. Jag har också märkt att jag inte alltid håller med. Min första bild som jag la ut på Fotosidan fick en ganska negativ kommentar om just fokus.
Bilden föreställde en liten pojke som står i havet med cyklop på huvudet och en liten fisk i handen. Pojken tittar rakt in i kameran, stolt som en tupp. Bredvid honom står en flicka som tittar på honom och skrattar beundrande. Fokus och skärpa ligger i pojkens ansikte, fisken är lite suddig och flickan likaså. Kommentaren jag fick var att fisken borde vara i fokus och även då skärpan. Jag kommer ihåg känslan jag fick, att personen inte såg och förstod vad jag ville förmedla.
Jag börjar förstå efter att ha tittat på många bilder och kommentarer att smaken är väldigt olika. Idag fotade jag vår lille prins som precis börjar upptäcka världen, 2 1/2 månad gammal. Han har upptäckt sina händer och att han kan greppa saker. Imorse var det en liten skallra som fångade hans intresse. Jag grabba tag i kameran och tog några bilder. Här är två med skärpan och fokus placerad på helt skilda sätt.
För mig betyder bilderna helt olika saker, ingen mer rätt eller fel än den andra, de har bara olika budskap. Det är spännande med bilder, att vi tolkar dem så olika och lägger fokus på så olika saker.
Overkligt!
Ibland kan livet kännas overkligt, inte på riktigt, som om man är i en film. I mitt jobb har jag ibland undrat om jag är med i dolda kameran eftersom det inträffar händelser som är för otroliga för att kunna vara sanna.
Nu har jag blivit mamma, en mycket overklig känsla. Aldrig i hela mitt liv hade jag kunnat föreställa mig hur det skulle bli, trots att jag har sju bröder och nitton syskonbarn. Jag är helt uppslukad av min lille prins som självklart är den mest fantastiska lilla människa som någonsin har sett dagens ljus.
Nyår firade vi i Gällivare. Min bror, en av dem, gifte sig på nyårsafton. Att åka tåg upp med en 14 dagars bebis i 15-25 graders kyla och ett tåg som när det till slut kom fram var 5,5 timmar försenat var mer än en overklig känsla. På natten när jag sprang mellan vagnarna, där det snöade in och var svinkallt, för att hämta hett vatten från bistrovagnen för att kunna värma mat till prinsen kändes det som jag var i en annan tidsepok i en annan världsdel. På tåget fanns en hel del turister från Japan och USA, jag kan inte låta bli att fundera på hur de upplever Sveriges tågservice.
Väl uppe på plats på Dundret fick jag mest njuta av naturen genom fönstret i stugan. Att gå ut i 20 graders kyla med en liten bebis var inte att tänka på dessutom fick jag feber, troligtvis från den kalla resan upp, men sista dagen kunde jag dra på mig kläderna, lämna sonen hos mannen och ge mig ut.
Jag var bara ute i en halvtimme men bilderna jag fick kändes mer än overkliga. Det kändes som kulisser. Jag hade hamnat i filmen Narnia! Men åh vilken härlig overklighet. När jag ser på bilderna känns de manipulerade. Kan naturen verkligen se ut så här... Ja!
Två av alla de otroliga snöbilderna jag fick på en halvtimme. Ska sätta mig någon dag och gå igenom alla, jobba lite med beskärning och se hur de blir.