En mycket fin present.

Alla ni hängivna fotografer har förstås ett antal fina fotoböcker. Böcker har jag och visst är det foton i flera av dem  men någon riktig fotobok har jag inte. 

Eller rättare sagt hade inte, för nu har jag en stor ( 27x34cm) fascinerande fotobok.

Min syster hade uppmärksammat en utställning, i Kulturmagasinet i Sundsvall, om Edward S. Curtis arbete "The North American Indian". Där fanns också "min" bok att köpa. Och syrran förstod att det här var nåt för Pa.

Curtis (1868 - 1952) arbetade i 30 år med att fotografera över 80 av Nordamerikas  Native Nations. Han sammanställde 20 handgjorda volymer på sammanlagt 4000 sidor med över 2200 fotografier. Boken Sacred Legacy innehåller 200 av dessa. 

Här är några av bokens uppslag avfotograferade av undertecknad på  "Studio Vardagsrumsmattan". Ha överseende med lite skiftande kvalitet och vitbalans, jag har inte gått reprokursen :-)

Jag är helt tagen. 

Fotografierna i boken är från 1898 - 1926. Edward S. Curtis dog 1952. Jag föddes 1951. Min pappa föddes 1904. I det perspektivet är det som Curtis visar oss  inte så särskilt långt tillbaka i tiden.

Tack snälla syrran för boken.

Pa

( Under tiden jag skriver det här spelar webradion, Adore jazz,  Dinah Washington  "I'll come back for more"  och Dianne Reeves "Bridges". Måste betyda nåt. Och nej, det är inte Per Morberg på bokomslaget jag fotat av i början av bloggen)

Det finns fantastiska människor.

Och så finns det idioter.

Om det skulle kännas lite oklart vad jag vill säga så är det alltså så att någon med intelligenshandikapp som slängt en vinkyl (ett kylskålskåp) i en soptunna i bostadsrättsföreningens soprum. Trött man blir.

Det var allt från Dystopicentrum idag.

Här är ett kollage från en av sommarens fina kvällar. 

Skönt att kunna gräva fram  minnen ibland.

Vänligen

Pa

Var är bildbevisen? Eller - Hur vet jag att jag var där?

Min blick föll på en bild i en dagstidning. En bild och en liten artikel om en flicka som klättrat upp för en 600m hög bergvägg på  Longs Peak i Colorado.

http://www.climbandmore.com/upload/Image/news/LongsPeak.jpg

Hmm..Longs Peak ? Det låter bekant, tänkte jag. Kan det vara i Rocky Mountain National Park där jag besteg ett berg sommaren 1980? ( om ni inte orkar läsa mer så scrolla ner till slutet, där finns en länk till bilder och mer info från andra som varit där)

Jag skyndade mig hem och sökte mer på nätet.  Hittade mer information och en hel del bilder och insåg att jag varit på toppen av det berg där flickan klättrat. Jag tog en annan väg vill jag berätta på en gång. När snön  till största delen smält undan ( efter 15 juli ) är leden på baksidan  inte någon teknisk klättring som kräver klätterutrustning. Det var fantastiskt att se de bilder jag hittade på nätet och läsa andras beskrivning. Minnesbilder började omedelbart tona fram i min hjärna. 

Det var under en rundresa i några av de västra staterna i USA som jag kom till Estes Park vid Rocky Mountain National Park och fick för mig att jag skulle upp på toppen av det högsta berget där.  Jag planerade och bokade tältövernattning vid Longs Peak Ranger Station samt uppe på Boulderfield. Man får inte tälta fritt i USA:s  nationalparker. Jag tror att jag övernattade på väg från Estes Park till Longs Peak Trail head. Från Longs Peak Trail Head  ( 2870möh) knatade jag på c:a 10km upp till Boulderfield ( c:a 3890 möh). Inte så långt kan man tycka men jag hade rätt mycket packning eftrsom jag var på rundresa och inte egentligen planerat några bergsvandringar. Vid Boulderfield slog jag upp mitt tält innan jag fortsatte upp mot Longs Peak. Fick binda stenar i flera linor för det var inte lätt att få ner alu-tältpinnar i den hårda steniga marken ( se bild i länken).

Nu blev det brantare och mer spännande. Jag gick i snö vissa sträckor och när jag ser bilderna jag hittat på nätet minns jag mer och mer av det lilla äventyret. Det var ingen vanlig söndagspromenad även om det som sagt inte var teknisk klättring. Jag nådde toppen , 4346möh, och minns att även då var det klättrare som tagit sig upp för den lodräta ostväggen.

Minns inget av nervägen till mitt tält på Boulderfield. Däremot minns jag att jag inte orkade laga till något annat än nån amerikansk pulverchoklad med minimarshmallows i.

Någonstans i en låda i källaren finns det bilder, färgneg. från  en liten Contax med en 50mm, och de skulle jag förstås ha skannat och visat men jag mäktar inte med att riva ut hela källarförrådet just nu.

Så frågan kvarstår - Har jag varit där? Jag kan ju inte bevisa det just nu. Det känns faktiskt lite märkligt med minnena som växer fram. Hela resan till USA 5 eller 6  sommarveckor1980 känns lite overklig. 

Håll till godo med andras bilder så länge. Det känns som  jag har skrivit ner det här mest för mig själv.

Pa

http://www.thespiritoftherockies.net/spirit/HikingRMNPLongsPeak.html

http://www.14ers.com/routemain.php?route=long1&peak=Longs%20Peak

Fattaru varu har gjort?! HAJJÄVEL!!

Du har ju för f..n bitit en DIPLOMAT!!

http://www.expressen.se/nyheter/1.2557242/haj-attackerade-surfande-diplomat

Har tyvärr ingen bra bild på en haj. Går det bra med inlagd sill?

Så, nu känns det lite bättre :-)

Musik, det är fint det!

Hemma hos mig spelas det ofta musik genom stereon. Just nu lyssnar jag på jazzpianisten Roy Powell. Mainstream kallas hans musik ibland. Melodiskt vackert tycker jag.

Man kan också tänka på och njuta av musikminnen. 

Några bilder från Skansens dansbana Galejan, 30 juli. Benny Anderssons orkester.

Publiken är också vacker.

Helen är bäst.

Och Roy Powell rekommenderas . Smeksamma, leksamma tongångar. Finns på Spotify.

Roy Powell – Solace

Pa