En tuff vecka...

Jag måste säga att förra veckan var ganska tuff/jobbig för mig, speciellt då jag var ensam hela veckan, när min man arbetade på sjön. Jag fick ett dödsbesked, (visserligen "bara" en fågel, men det gjorde ändå ont i mitt hjärta) begravning (av fågeln) samt en löpande tik som matvägrade, blodade ned, spydde och bajsade på vardagsrumsmattan. Inte nog med detta, jag fick "musarm" och "muskelinflammation" också...

Igår kom min man äntligen hem från jobbet och jag måste erkänna att jag tyckte det skulle bli skönt med lite "avlastning". Men vad tror Ni händer, jo han blir förkyld! Och alla vet ju hur det är när en man är förkyld... "Say no more"... Hihi. Så var det med den avlastningen.

Krya på Dig Älskling!

Kram Milla

Ibland passar det sig inte att fotografera...

I över 30 år hade jag känt honom, min systers Nymfparakit Herbie. Men för en dryg vecka sedan lämnade han tyvärr oss...

Idag samlades hela familjen hemma hos min syster för att ta ett sista farväl. Det var en väldig vacker och känslosam stund och jag led så med min syster när hon öppnade kartongen och klappade den lilla livlösa fågeln en sista gång. Han låg på en bädd av blommor och såg så fridfull ut.

Bredvid honom lämnade jag ett foto på Kickan (min Nymfparakit) och Pepsi samt en fjäder från Kickan. Jag lade även ned en bit hirshkolv och en av Herbies favoritflingor (man vet aldrig vad de har för mat i himlen)...

Sedan grävde min systers man en grav åt Herbie (bredvid deras avlidne hund Jack) i skogspartiet bakom deras tomt.

För en gångs skull ville jag inte fotografera det som hände, det var något privat och det skulle kännas fel att ta fram en kamera. Men samtidigt var jag kluven, jag ville minnas den här dagen, i både ord och bild. Men jag får helt enkelt förlita mig på "Mitt Inre Rum"...

Vila i frid Herbie.

Kram Milla

SNACKA OM TERAPI...

Ni som följt min blogg känner säkert till min emetofobi (kräkfobi). En fobi som gett upphov till Min Panikångest som i sin tur lamslagit och förstört så gott som halva mitt liv.

Sedan jag började med medicin mot min ångest (emetofobi) har jag knappt tänkt på magsjuka och rädslan över att kräkas. Något som tidigare uppgav nästan hela min vakna tid och ibland även på nätterna i mina drömmar.

Sedan min man och jag skaffade hund för ett halvår sedan har Pepsi endast varit dålig och spytt ett fåtal gånger, främst när vi åkt bil.

Men så i natt blev hon väldigt rastlös och hade svårt att sova. Jag märkte ganska snart att något inte stod rätt till, då hon vankade av och an på sängen och så plötsligt spydde hon ned överkastet!

Hade detta hänt innan jag började med medicin vet jag inte hur jag hade reagerat. Antagligen hade jag fått ren och skär panik och sprungit ut (spritt språngande naken) mitt i natten och lämnat min stackars hund alldeles ensam med sin spya. (Därav en anledning till att jag aldrig skaffat hund tidigare (eller barn för den delen).

Men jag var alldeles lugn, tände bara sänglampan och konstaterade snabbt att hon hade kräkts på överkastet. Sedan reste jag mig upp, drog bort överkastet från sängen och gick ut i badrummet. Där sköljde jag först av spyan med tvål och vatten och lade sedan in överkastet i tvättmaskinen. Pepsi hade kommit in till mig och stod och tryckte sin kalla nos mot mitt ena ben.

Vi satte oss på badrumsgolvet och så klappade jag henne lätt över huvudet. Hon verkade fortfarande lite orolig och betedde sig inte riktigt som hon brukade. Så reste hon sig upp, hulkade och spydde en gång till. Jag hann precis dra bort mattan, så att hon kunde spy på golvet istället.

Efter att ha torkat av golvet satte jag mig ned igen hos Pepsi och klappade henne lätt över kroppen samtidigt som jag talade lugnt med henne och förvissade mig om att hon var OK.

När hon inte spytt mer på ett tag bäddade jag försiktigt ned henne i min säng och satt sedan vid hennes sida och "vakade" över henne. Jag hade konstigt nog ingen som helst ångest utan grubblade bara över vad det var som hade fått henne att må illa och kräkas, två gånger dessutom. De få gånger som Pepsi kräkts tidigare har det endast varit en gång, vid samma tillfälle.

Kanske (eller rättare sagt högst troligt) berodde mitt nyfunna lugn på medicinen samt att det var en hund som spytt och inte en människa! Men det återstår att se när den dagen kommer, för det lär den göra, förr eller senare... 

Hur som helst var (och är) jag väldigt stolt över mig själv och på det sätt som jag handlade när denna situation uppstod. En situation som jag aldrig hade bemästrat för ett par år sedan.

Vad var det då som hade gjort att Pepsi mått illa och kastat upp? Säg det... Hundar stoppar i sig både det ena och det andra så fort man tittar bort när man är ute på promenad. Sedan har hon löpt i fem dygn och kanske förekommer det att tikar blir illamående när de löper? (Får Googla)...

Trots tikskyddet har Pepsi slickat i sig en hel del blod samt slarvat med maten. Kanske berodde det på det? Dessutom vaknade jag mitt i natten av att Pepsi slickade på min arm, som jag innan jag gått och lagt mig hade smörjt in mig med Voltaren Gel. Kanske tålde hon inte ens en liten gnutta av den och kanske var det därför som kroppen sade ifrån?

Hur som helst hoppas jag att det inte var (är) något allvarligt (som Borrelia till exempel)? Pepsi har (peppar, peppar) inte kräkts något mer sedan klockan fyra i morse och hon verkar må bra nu. Hon har varit ute och kissat och bajsat samt druckit vatten och ätit lite mat.

Min man "valde" verkligen rätt vecka att åka till sjöss och arbeta, med tanke på de senaste dygnens mindre angenäma händelser...

Har Du en tik som någon gång kräkts när hon löpt? Berätta gärna!

Kram Milla

OBS! Blod & spya. Förstora på egen risk!

Ps. Just i skrivande stund mådde Pepsi illa igen, hon hulkade och spydde ned sig själv och sin säng. Försöker få tag i en Veterinär, men de är upptagna med djur på kliniken. OROLIG... Ds.

Kan Ni hjälpa mig?

Jag har för närvarande en praktikplats hos Nordic Fields, där jag bland annat fotograferar smycken gjorda av Eva Waitzfelder.

Produktfotografering är något helt nytt för mig, som jag känner att jag inte riktigt behärskar ännu. Därför skulle jag behöva Er hjälp...

Hur gör yrkesfotografer som sysslar med produktfotografering för att få alla bilderna att se lika dana ut? Dels få samma färg och ljus i bilderna, men även få placeringen av produkterna på exakt samma ställe, med rätt avstånd och så vidare. Speciellt när man fotograferar vid olika tillfällen. Både jag och Eva har försökt klura ut detta ett antal gånger, men vi lyckas tyvärr inte.

Vi mäter, märker upp och försöker använda samma kamerainställningar och ljuskällor, men det blir ändå inte helt bra. Dessutom är detta sätt både tålamodskrävande och tar väldigt många timmar. För att inte tala om alla timmars efterarbete som bilderna kräver. Jag hoppas (och tror) att det måste finnas ett enklare sätt som både sparar tid och känns smidigare. Men kanske finns det inga genvägar? Kanske är det bara önsketänkande...

Till sist undrar jag om det finns någon yrkesfotograf som arbetar med produktfotografering och bor i Stockholm som skulle vilja ha mig som "praktikant" en dag? Tror det är det snabbaste och enklaste sättet att lära sig detta på.

Tack för att Ni finns och alltid är så hjälpsamma! 

Kram Milla

Ett framtida smycke kanske? 

Foto: Camilla Thieme

Kommer min dator att krascha snart?

För en tid sedan dök det upp ett meddelande (se bild nedan) på min dataskärm. Ett meddelande som jag inte riktigt begriper vad det betyder, men som fortsätter att dyka upp flera gånger om dagen. 

Lika så har Outlook betett sig väldigt underligt en längre tid. Ibland blir skärmen helt svart och jag tvingas starta om programmet för att kunna fortsätta skriva. Ofta när jag avslutar Internet får jag upp detta meddelande:

Nu är jag orolig för att detta betyder att min dator kommer att krascha snart. Tror Du att det är så? Har Du varit med om något liknande? Finns det något jag kan göra för att förhindra detta? Berätta gärna!

Kram Milla