Ibland passar det sig inte att fotografera...
I över 30 år hade jag känt honom, min systers Nymfparakit Herbie. Men för en dryg vecka sedan lämnade han tyvärr oss...
Idag samlades hela familjen hemma hos min syster för att ta ett sista farväl. Det var en väldig vacker och känslosam stund och jag led så med min syster när hon öppnade kartongen och klappade den lilla livlösa fågeln en sista gång. Han låg på en bädd av blommor och såg så fridfull ut.
Bredvid honom lämnade jag ett foto på Kickan (min Nymfparakit) och Pepsi samt en fjäder från Kickan. Jag lade även ned en bit hirshkolv och en av Herbies favoritflingor (man vet aldrig vad de har för mat i himlen)...
Sedan grävde min systers man en grav åt Herbie (bredvid deras avlidne hund Jack) i skogspartiet bakom deras tomt.
För en gångs skull ville jag inte fotografera det som hände, det var något privat och det skulle kännas fel att ta fram en kamera. Men samtidigt var jag kluven, jag ville minnas den här dagen, i både ord och bild. Men jag får helt enkelt förlita mig på "Mitt Inre Rum"...
Vila i frid Herbie.
Kram Milla
Hälsa din syster från mig (antar det är den syrran jag träffat, eller du har fler?)
Kramar till er!
Jag blev skapligt förvånad när min Mormor gick bort för 1 år sedan och min mor bad mig fotografera kistan i kyrkan och blommorna runt den inne i kyrkan innan begravningen, har konstaterat i efterhand att det inte alls är ovanligt men ändå kändes det konstigt även om jag inte ens hade med mig kameran in i kyrkan när själva ceremonin ägde rum.
Att fotografera avskedet är också ett sätt att minnas personen som somnat in. Det är vi i Sverige som är så rädda för döden, i många länder firas döden som den egentligen bör (enligt mig då då). Själen har släppts loss och sitter inte fast i en fysisk kropp. Sen måste vi få vara ledsna för vår egen skull, för vår egen förlust - men den döde har det bra.
Lite av mina tankar bara <3