EUFORI...

Ibland kan man känna känslan av fullständig lycka, ja nästan eufori! Det gjorde jag i går, när jag vaknade mitt i  natten och kände Pepsi tätt intill mig. Min man vaknade till bredvid oss och jag kände hur han klappade Pepsi lätt på huvudet. Så möttes min mans och min hand i mörkret och i samma sekund fick jag en blöt puss av Pepsi. Då kände jag eufori och fällde en tår av lycka.

Brukar Du också känna så ibland? Berätta gärna!

Kram Milla

Foto: Ann-Mari Dablin    Bildredigering: Camilla Thieme

Mitt PS lever sitt eget liv...

Vad är det som händer med mitt Photoshop? Ibland när jag använder verktyget "Smart Lagningspensel" och klickar på en liten fläck, gör Photoshop en manöver på ett betydligt större område än så. Den "lever liksom sitt eget liv".

Oftast händer detta om jag haft datorn (och Photoshop) påslagen i flera dagar i sträck. Kan det ha med saken att göra? Kanske behöver även en dator (och ett dataprogram) vila ibland, precis som vi människor...

Det händer även andra konstiga saker, som till exempel att man får vänta ca 10-15 sekunder på att Photoshop skall utföra ett kommando.

Har Du varit med om detta eller vet Du vad det kan bero på? Berätta gärna!

Kram Milla

Här ser Ni ett exempel. Jag skulle ta bort en liten fläckmed "Lagningspenseln" på fingret i bilden nedan, men Photoshop "lagade" i princip hela ansiktet!!!Skärmdump

Jag misslyckades innan jag ens försökt...

Igår var första gången som jag var riktigt deppig/nere sedan jag började med medicin mot ångest. (Jag vill även poängtera att jag under min "sjukdomstid" aldrig var deprimerad, utan alltid glad och positiv i grund och botten).

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag eventuellt skulle börja på World Of Shape och förhoppningsvis gå ned "de där extra kilona" som plågat mig de senaste två åren.

Faktum är att jag nog mer eller mindre hade bestämt mig för att börja World Of Shapes Kick-Start program den 1 september. Jag var på så gott humör efter deras informationsmöte på mitt gamla gym i måndags. Jag riktigt längtade efter att äntligen göra någonting åt det som hindrat mig från att vara 100% lycklig. 

Men redan efter några timmar insåg jag dock att jag aldrig skulle klara av det, inte "på egen hand" i alla fall. Jag har blivit alldeles för beroende av skräpmat, godis, snacks och framför allt Pepsi Max. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag är matmissbrukare! 

När jag tänker på att jag inte skulle klara av att vara utan Pepsi Max i 30 dagar blir jag nästan rädd för mig själv. Vem har jag egentligen blivit? Jag som alltid haft stenkoll på allting och en enorm karaktär. Gav jag mig fan på någonting, så utförde jag det alltid på ett eller annat sätt. Men sedan jag började med Fluoxetin har min hjärna förändrats. Främst till det bättre, men inte i detta fall. Kanske är det så att man inte "får" vara helt lycklig... Självklart är jag hellre lite överviktig än har ångest och jag vill definitivt inte byta medicinsort, även om den skulle göra mig smalare. Det helvetet går jag inte igenom igen!!!

Hur som helst, på måndag skall jag (och svärmor) börja på gym igen och då tänker jag bara köra kondition och kaloriförbränning de första veckorna. Så någonstans där inne finns "den gamla Milla" kvar trots allt, än har hon inte gett upp...

Maten blir steg nummer två.

Kramar till Er alla från mig och tack för att Ni finns.

Milla

Här en text i repris. Jag borde läsa den oftare...

Mina älskade vänner på besök...

I söndags kom mina älskade vänner Helena och Leo (samt deras söta hund Siri) på besök. Efter att ha bott grannar och varit nära vänner i över fem års tid flyttade de för snart två år sedan till Spanien.

Jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag saknar dem, tänker inte ens försöka. Jag har inte velat skriva om deras flytt här i min blogg, för det skulle kännas så definitivt då, men det är det.

Samtidigt önskar jag dem självklart ett underbart liv och jag vet att de mår mycket bättre nu och trivs där de bor. Jag önskar dem allt gott! 

Jag älskar Er! 

Kram Milla

Passade på att ta ett par foton på dem.

Foto: Camilla Thieme

World Of Shape...

I går var jag på ett möte, som kanske kommer att förändra hela mitt liv...

Jag har (i över ett års tid) försökt att gå ned i vikt, de extra kilon som jag lagt på mig sedan jag började med medicin mot ångest. Ni som följt min blogg vet att det inte gått något vidare. Därför tänkte jag eventuellt testa något nytt, nämligen World Of Shape.

Jag har funderat på att börja på Viktväktarna eller Viktklubb, men inte kommit längre än till själva tanken. Så när jag fick ett mail (från gymmet jag gått på tidigare) om ett informationsmöte med World Of Shape tänkte jag att det kanske vore något för mig. Att jag (sedan jag började med min medicin) inte klarar av att gå ned i vikt på egen hand har jag gång på gång bevisat. (Innan dess var det dock inga problem). Nu har jag slutat med all träning (förut spelade jag golf och innebandy, gick på gym samt promenerade). Dessutom äter jag onyttigt nästan varje dag.

Jag gillar även World Of Shapes konceptet, att inte banta, utan ändra livsstil med hjälp av kost och träning. De koncentrerar sig även mycket på att lära människor ha rätt hållning, vilket jag verkligen skulle behöva öva på.

Mötet var väldigt givande och på vägen hem hade jag redan bestämt mig för att börja programmet Kick-Start. Frågan är bara om jag kommer att klara av det? Jag har de senaste året utvecklat ett enormt sockerberoende samt dricker dagligen flera glas Pepsi Max. Bestämmer jag mig för att genomgå denna "träningsmånad" är det slut på både socker och sötningsmedel, det vill säga ingen Pepsi alls på 30 dagar!!!

Självklart är tankenatt jag skall fortsätta min nya livsstil resten av mitt liv efter dessa 30 dagar, men jag tar en sak i taget...

Har Du någon erfarenhet av World Of Shape? Berätta gärna!

Kram Milla