AMBIVALENS

Ambivalensen har slagit till och jag funderar på vart mitt fotograferande är på väg. Under en period har jag ganska aktivt strövat runt på gatorna för att fånga ögonblicken. Koncentrerat mig på människor och situationer. Plöjt igenom massor med bilder också från andra fotografer inom området. Deltagit  i workshops med Alex Webb och Micke Berg för att få input men trots detta hittar jag ytterst få bilder som är riktigt intressanta över tid. Nu känns det som att jag behöver ta en paus och intressera mig för annat fotograferande för att komma vidare. 

 Lite lösa planer finns så nu får jag se hur det kan utveckla sig och vilken riktning det tar. Just nu sorterar jag hårt i mina arkiv och plockar undan alla bilder som jag inte är riktigt nöjd med. Bestämt mig för att enbart ha kvar bilder som jag verkligen gillar, resten får stryka på foten. I tankarna ingår också att ta färre och inte fler bilder bara för att..

Som sagt, jag får se hur det hela utvecklar sig och om ambivalensen lägger sig. I sig tror jag det är positivt att känna en viss ambivalens. Man skall aldrig vara för säker, åtminstone inte för självsäker.

JUST FOR ME, JUST FOR FUN.

Just så föreställer jag mig att mitt fotograferande skall vara. Är det så då? Jodå för det mesta. Men det finns en liten gnagande känsla av att ibland hetsar man upp sig för lite fel saker. Och det drar energi.  

En fotograf som just fotar för sin egen skull är Orville Robertson som du kan se på den här videon. Han har dessutom en del andra synpunkter.

PARIS PARKERINGAR

Spännande och intressant att se hur allt kan hitta sin lösning. 

Paris november 2014.

DEN ENDA

vet inte hur

men jag jag hamnade på en tillställning 

som skulle ta upp vår tids mörka sidor

kvällen inleddes med ett brandtal 

om att mänskligheten

kan delas upp i två hälfter

dom som har och dom som inte har

men det som började så lovande 

blev till en seg tröttsam kväll

som slutade med att alla slog sig för bröstet

och såg världen genom ett glas mousserande vin

den enda som lyckades fånga mitt intresse

var en vacker men något sliten kvinna

jag glömmer inte 

hennes erotiska nästan viskande röst

när hon drog mej till sig och berättade

att hon hade ett självlysande hjärta

som lyste så starkt

att hon kunde stå utomhus om natten

och vägleda rymdfarkoster

Bruno K. Öijer ur diktsamlingen; och natten viskade Annabel Lee

RYSS KOMMUNISM

Fransk arbetarklass.

Och de diffust lediga herrarna.

Bilderna tagna i Paris november månad 2014. I övrigt no comments.