Tröskan i byn

Tröskan i Exhult, ägdes tillsammans av de tre största gårdarna, Rickhard Kristensson och Axel Svensson, båda från Exhult och Algot Johansson i grannbyn Norra Misterhult. Tröskverket var det dominerande märket Thermenius, och det måste varit ett tekniskt fenomen jämfört med tröskning med slaga. Bytröskan är numera placerad  i Exhult, på en loge, där den också senast var i drift, (se bilder). Tröskan hyrdes också ut och förflyttades mellan gårdarna i byn med häst. Har aldrig hört talas om oxar som dragdjur i byn. När det var tröskedags på gården bådades vant folk, oftast från byfolk. Det var ett stort arbete att ställa upp och justera in tröskan på rätt sätt, det var viktigt att den långa remmen låg rätt mellan tröskan och elmotorn. Det var ofta Hilding Svensson, Exhult som skötte inställningen. Hildings far Oskar, berömde att sonen var händig med att vända med häst och vagn. Det berättas att Hilding fick en fråga i skolan  som han inte kunde besvara, utan ställde en motfråga, kan istället fröken svara på vad det heter där man fäster skaklarna när man selar på en häst?
Tröskan användes också i grannbyarna bland annat Sånna hos Gustaf Pettersson och det var Torsten Jonsson, Exhult som transporterade verket till platserna. Tröskan drevs med el, saknades 380 volt kraftuttag, användes speciella stänger som kopplades direkt på ellinjens blanktrådar. Tröskan var försedd med elmätare så att kilowatt förbrukningen kunde läsas av och betalas till lokala  el-andelsföreningen. I vissa fall var elen så svag att tröskan inte kunde matas på för fullt, och grannarna märkte att belysningen började blinka, då var det tröskning eller vedkapning på gång. Elen kom till byn 1936.
Tröskningen var ett ansträngande och med de tyngsta arbetsuppgifterna på gården, dammigt och bullrigt. Det fanns inga munskydd eller hörselskydd på den tiden. Det fordrades också rikligt med mat flera gånger under tröskdagen, frukost, davre (andra måltiden), elvakaffe, middag, meraftonskaffe och kvällsmat, antagligen blev det ganska trångt och många glada skratt vid matbordet, kanske med hjälp av ett par matsupar. Utöver mathållningen med vedeldad spis, som skulle passas, fick också husmor hjälpa till med tröskningen, för det behövdes mycket folk i arbete, närmare ett tiotal personer, för att det skulle flyta på i alla moment. En som skar upp kärvarna, en matare, en som tog hand om halmen, en som skötte säckarna där säden kom ut och inte minst starka säckbärare. Det var ett mansprov att bära jutesäckarna och få säckarna på ryggen, säckarna ställdes på en stentrappa jämte tröskan vilket underlättade att få säckarna rätt på ryggen, man fick inte få knäande eller darrande knä av bördan. Det jag känner till var det bortemot 50 meter att bära och uppför en vinklad trappa upp på loftet, där säden skulle torka i bingen.
Närmsta stället att få säden malt var till vattendrivna kvarnen i Sånna.
Efter torkningen förvarades säden i en kista på loftet och i samma kista bevarades också de nybakade bröden som bakats i bakugnen i köket.
Tröskan drevs med en planremsskiva, för att inte remmen skulle glida av så lätt, användes sirap för att hålla den på plats. Det var en lång rem mellan tröskan och elmotorn och trots allt hände det någon gång att remmen hoppade av remskivan, vilket togs emot av vissa som en extra välbehövlig vilopaus. Man fick absolut inte gå nära remmen i drift, eftersom den kunde hoppa av och slungas ut ett bra stycke, det fanns heller inte något skydd om remmen eller remskivan. 
Det måste varit en vacker syn när havrastycket var skördat med nekarna hängde på krakarna, kanske en fem- sex stycken på varje krakstör.
Det hörde också till en god sed att spara några vackra neker som togs ut på julafton till småfåglarna, vilket i folktron skulle en ge god skörd kommande år.
Sjunne Axelsson gav alltid bort några fågelneker till folket i byn. Halmen skars i hackelseverket till strö till djuren, men far brukade säga, har man stått vid ett hackelseverk en dag, behöver man inte träna på gymmet. I dessa trakter finns inte några halmtak, det berättas i trakter med halmtak, att det vid nödår förekom att takhalmen fick användas till foder.
År 1943 kostade en tröskning 30 kr i byn, dagens (2021) penningvärde ca 700 kr.,

Tröskan i byn

Jutesäck.

”Man skar säden med en skära ända fram på 1800-talet. När man började hugga med lie klagade många äldre personer över slöseri med säden vid detta skördesätt. Säden samlades upp för hand och bands ihop med några strån till neker (kärvar). Detta var oftast kvinnans göromål och hon hade skydd på armarna för att ej sticka sönder sig. Nekarna sattes upp i travar för att torka. (24 neker till en trave och 12 till en halvtrave). Det var viktigt att travarna sattes norr-söderriktning, så att solen kunde lysa på båda sidor. Brödsäd sattes oftast på krake. Den tid man högg och inbärgade säden kallades ”skjuren”. Sedan skulle säden tröskas och detta arbete skulle helst vara slutfört innan jul. Ett tidigt redskap var plejlar och de användes ända fram på 1940-talet till rågen för att få fram halm till taktäckning. Duktiga taktäckare var Joel Johansson och Ernst Svensson från Bergshult. Stiftsverken kom på 1910-talet och drevs med vandring. Man behövde 2–4 hästar och eller oxar. Vid tröskningen gjorde bönderna ofta arbetsbyte med varandra, eftersom det krävdes mycket arbetskraft, normalt 10–12 personer. I huvudsak män men även kvinnor kunde deltaga i arbetet: 1–2 kuskar, 1–2 drog fram nekar (lavet), 1 skar band, 1 matade, 1 räfsade bort halm, 1–2 skakade halm, 1 stack upp halm på rännet där 1–2 tog emot halm. Man tröskade 20–30 minuter varefter man pustade (vilade) och skyfflade undan säd. På kvällen harpades (rensades) säden och bars till magasinet eller till boningshusets vind. Husmor stod för mathållningen till tröskfolket och det kunde vankas riktig god mat. Man samlades mycket tidigt på morgonen och kunde hålla på till sena kvällen. Einar Johansson i Bergshult berättar att han på 1920-talet var med sin far Joel Johansson hos Severin Pettersson i Stockhult för att tröska. De hade 2 hästar, vandring och tröskverk med sig och Serverin bidrog med 2 oxar. De kom vid 6-tiden på morgonen men då tyckte Severin att det knappast var lönt att börja. 1932 inköptes en bolagströska gemensamt för 12 byar. Denna var i bruk fram till 1960-talet. Eric Svensson i Bergshult köpte skördetröska 1964 och därmed inleddes en ny epok i skördehanteringen. Från och med nu kan en person sköta hela skördearbetet från huggen till tröskad säd”.
Artikeln är skriven i samband med en studiecirkel om "Tre byar i Hinneryd". 

Litteratur
Tre byar i Hinneryd, sid. 70. Jordbruk. Författare, Maj-Lis Ekberg, Bergshult, m.fl.
Markarydsbygden, del 9, sid. 105. Tröskning. Författare, Åke Jansson.
Markarydsbygden, del 2, sid. 138. Tröskning med vandring hos Axel Andrèasson Tuthult.
Markarydsbygden, del 2, sid. 139. Smålänningen. Från Markaryds Horisont. Författare, Carl Graneskog, Exhult.
Vivljunga och byarna i västra Vivljunga. Vivljunga 75 år. Sid. 48. Författare, Svante Svantesson, Vivljunga.

Länkar
Trösktillverkning
Från förr
Slagtröska

2020-01-17 20:37   Vibybo

Exakt den modellen tröskades det med hemma hos min morfar i min barndom. Hans jordbruksutrustning hade varit museiföremål idag, men då använde vi dem, tiden går fort, 60 år bara. Han hade sparat slagorna för handtröskning på logen om tröskmaskinen och Bolinder Munktellen som drev den inte skulle komma.

2023-08-12 18:23   Ulf-Inge Rosander

Hej Lars-Erik !
Tror du denna tröska även användes
hos Herbert Bengtsson på Tornstorp ?
Kommer ihåg hur tröskningen gick till
när jag var liten. Intressant beskrivning
du gör. Bilderna av tröskan överensstämmer
med mitt bildningen och ljudet av den långa
remmen innan motorn kommit upp i full fart.