Höst på Hallandsås

Jag är en person som har ett ganska stort behov av "egentid". När allting går i 190 och ekorrhjulet snurrar som värst behöver jag ofta en stund för mig själv... En timme med enbart kameran som sällskap kan göra underverk! Mannen har lärt sig detta och brukar inte protestera så värst mycket när jag tar kameraväskan och sticker iväg... Är ju som en ny människa när jag någon timme senare kommer hem! :)

Idag fick jag helt oförhappandes en hel eftermiddag med egentid! Hade tagit ledigt för att vara hemma med tjejerna som har höstlov, när mina föräldrar ringde och ville låna dem, vilket de såklart fick! Kameraväska och fikakorg packades, och färden gick söderut, till Hallandsås som sprakade i höstfärger. Lite irriterande var att förmiddagen var solig och fin medan det mulnade igen lagom tills jag kom ut med kameran... nåja, några bilder blev det ändå!

Liten fördämning

Aj! Gissar på en häst som blivit av med lite tagel, men längre bort i hagen hittar man några andra boskap...

Tar ingen notis om fotografen!

Hur vet träden på vilken nivå grenarna ska börja, liksom... ?? :)

En av många gamla mossbevuxna stengärsgårdar.

Så hördes det typiska knackandet... Visst ser ni Hacke där i toppen? Fotad med macrot och förstås utan stativ! :)

Mera vilt... rådjuren som vanligt ute och betar i skymningen.

En härlig eftermiddag med kameran, och jag är full av ny energi! :)

Absolut bäst just nu!

Nej, detta har verkligen inget alls att göra med en fotoblogg. Men det är rysningar på högsta nivå... Fasiken så duktig han har blivit. Och söt som en sockerbit!

Det är bara att erkänna, jag är en samlare!

"Rensa i röran med feng shui" (Karen Kingston) är en suverän liten favoritbok jag säkert har börjat läsa 5-6 gånger. Har dock aldrig kommit längre än sådär halvvägs, för när jag kommit dithän är jag så full av energi att rensa en garderob, låda eller skåp att jag genast måste sätta igång med det istället! Vinden har jag tyvärr inte samlat nog med kraft och energi för att ge mig på, tyvärr... Man borde egentligen flytta vart 3:e år sådär, för att rensa ut ordentligt! Vi har bott här i huset i 9 år nu och vinden exploderar snart. Det är inte det att jag har svårt att göra mig av med saker, men det är ju lättare att lägga upp det på vinden, omutifallatt det kan vara bra att ha senare... En gatuloppis vore inte fel, får ta tag i det tror jag!

Vissa saker är ju förstås nödvändigt att spara. Nostalgilådan med tjejernas första babykläder och skor. Studentmössan. Givetvis alla fotoalbum. Och min uppsättning kameror, som jag är glad att jag sparat. Ja, jag är ju fotohandlardotter, född med kamera i hand och uppväxt i fotoaffär. Klart att jag alltid haft en kamera som passat, och är tacksam för detta intresse som jag säkert fått i genuppsättningen! :))

De två första av mina kameror saknas tyvärr i min samling, misstänker att de ligger djupt nere i någon av pappas lådor! Bilderna av dessa har jag fått hitta på internet. Men resten av kamerorna finns här hemma!

Pocket Instamatic. Minns inte att jag fotade "på riktigt" med denna, var nog mest en leksak.

Kodak Instamatic, med denna knäpptes det hejvilt, med varierande resultat... :)

Agfamatic

Konica pop, under första skoltiden...

Även en fräck rosa variant!

Min älskade Konica Tomato, oj vad den har varit med på skolresor och skoldanser! Denna har sett en hel del.. :)

Det fräcka fodralet!

Chinon Belami, trivdes aldrig så bra med denna. Bara använd en kort tid.

Ännu en favorit, Konica Big Mini. Har knäppt ett antal tusen bilder med denna...

Första digitalkameran, Minolta Dimage G400.

Första och nuvarande systemkameran, men säkert inte den sista. Nikon D40 med det kära Tamron macrot på!

Nuvarande samlingen! Hoppas den kommer att växa under många år till! :)

När ögonblicket stannar upp

Har just fått hem en bok att använda i min distanskurs i Photoshop. Bild & Budskap av Bo Bergström. Och där, redan i ingressen, fastnade jag. Där stod något så bra att jag måste dela med mig det här på bloggen... Det handlar om vad de flesta skulle försöka rädda allra först i händelse av en eldsvåda i hemmet... Fotoalbumet såklart.

Foton är bevis på att du har levat. Att du har ett förflutet. Att något har funnits innan nu. Ett foto är ett ögonblick, som har hejdats. Som stannar kvar för alltid. Självklart är det oersättligt.

Hm, så oersättligt kanske det inte är numera, när det finns flera varianter av digitala medier att spara sina bilder på. Men visst är det tänkvärt ändå, det där med att man hedjar ett ögonblick, fryser en millisekund av tiden och gör det till ett ögonblick som för alltid kommer att finnas kvar... Fascinerande!

Apropå mitt förra inlägg. Om att publicera bilder av sig själv och andra...

Har alltid varit ganska tveksam till att publicera "väl identifierbara" bilder av sig själv, eller andra, på internet. Vem vet vad som kan hända, liksom... Ändå satt jag här i fredags och la in fyra bilder av mig själv utan att tveka... Men så idag slog det mig vad som kan hända. Risken är antagligen väldigt liten, men tänk om dessa bilder kommer i händerna på någon som har skumma avsikter... Kanske vill skapa en falsk identitet på Facebook, t ex.

I och för sig har jag bilder i mitt "Ego-album" men tycker ändå att de inte är så värst identifierbara. Skillnad då med dem jag la ut i förra blogginlägget!

Är jag onödigt nojjig? Är det totalt riskfritt att lägga ut dem igen? Någon som varit med om att en bild hamnat i orätta händer? Vore intressant med åsikter och synpunkter på detta!