Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Vill inte kapa den här tråden med diskussion om kvaliteten på lärarutbildningen men om bara lärarhögskolorna gjorde sitt jobb lite bättre så skulle en lärarexamen kunna vara mer av en kvalitetsstämpel än det kanske är idag. Lärarutbildningen innehöll en massa olika bra saker. Man sätter sig in i läroplanerna, man läser exv. en hel del utvecklings- och inlärningspsykologi. Dessutom så får man "auskultera" en hel del och får kritik från handledare och utbildare efter lektioner man har. Här kan ens lämplighet kontrolleras. Problemet är att det är ytterst ovanligt att folk avråds från yrket fast man ser att det funkar dåligt för en del. Det borde man göra i högre grad eftersom det skulle spara både blivande lärare och deras elever ett mångårigt lidande.
Men kommer man från 3 års ganska hårda ämnesstudier (man läste ju tre års ämnesstudier på ämneslärarlinjen förr i två till fyra ämnen innan myndigheternas intresse för ämneskunskaper försvann helt) ofta med ett tusental sidor att tenta av per månad, så kände nog de flesta att lärarhögskolorna ofta hade en betydligt mer "layed back" syn på utbildning och de som inte var speciellt motiverade kunde ofta glida igenom utan större ansträngning via slappa grupparbeten och diskussioner. Men det är som med all utbildning, ville man kunde man få ut ganska mycket av sina studier på lärarhögskolan också och vi hade några helt fantastisk bra lärare. De som tycker lärarhögskolan var helt kass kanske skulle fråga sig om de inte själva då också sätter ett betyg på sin egen förmåga att ta ansvar för att göra något bra av sin egen utbildning istället för att bara låta tiden gå. Det fanns delar i kursplanen då som verkligen inte funkade och det var främst den s.k. ämnespedagogiken. Den var riktigt usel men det gjorde inte hela utbildningen kass för det.
Jag vet annars att du har helt rätt när du säjer att "Antingen så ÄR man en bra lärare och/eller fotograf, eller så är man det inte.". Det ser alla lärare kring sig hela tiden. Självklart blir man bättre av erfarenhet och utbildning men är man fel i en skolsal så är man bortom all räddning. Det är grymt mot alla och därför måste lärarhögskolan stoppa de som uppenbart är olämpliga. Håller helt med dig i ditt påstående att: "det mesta har man nog med sig från början i sitt förhållande till bilden/eleven/konsten/kommunikation/vetenskapen/kunskapen".
En sak som stärker en grupps professionalitet är annars att den besitter fackkunskaper och har ett egen professionell begreppsvärld. Det har fotograferna i övermått men inte lärarna på samma sätt. Däremot sänks båda gruppernas status av det faktum att "bönhasar" som fuskar i yrkena kunnat hämtas i obegränsad mängd direkt från gatan i princip. Det ger inte dessa grupper något bra förhandlingsläge direkt som just grupper men självfallet finns stjärnor som har en annan sits. Det är det lärarna nu försökt ändra på genom sin fackliga kamp för att höja sin status. Där är nog (yrkes)fotograferna mer utsatta idag och har dessutom svårare att värja sig. Sen har jag svårt att se fotograferna i någon framgångsrik facklig kamp, till det är den gruppen alldeles för heterogen och alla har långtifrån samma verklighetsbild, utgångspunkter och intressen.
Jag har inte jobbat i skolan på 20 år men jag är fortsatt positivt på lärarfackets kamp för de behöriga för jag tror på ämneskunskapernas betydelse för en bra skola och är man obehörig så har inte ens dagens lärarhögskolors rudimentära krav på ämneskunskaper ställts en gång. Lärarhögskolan handlar inte bara om den pedagogiska utbildningen och nu verkar ämneskunskaperna äntligen komma till heders igen. Det tycker jag är bra.
Annars delar lärare och fotografer det förhållande att precis vem som helst ofta förbehåller sig rätten att se sig som experter på deras just deras profession. Det är lite speciellt.
Senast ändrad:
