Det är ju inte lönt att diskutera bilderna om man inte vet om de är tagna av pressfotografer. Skulle inte förvåna mig om flera är tagna reportrar.
Men de som läser tidningarna vet ju heller inte vem som tagit bilderna - en riktig fotografraf eller "bara en reporter". Borde inte erfarna reportrar också kunna utveckla ett visst fotokunnande efter längre verksamhet på fältet? - eller är just den kategorin att betrakta som obildbar. De är ju inte ens vanlig allmänhet utan faktiskt tidningsfolk de med.
Jag tycker den distinktionen slår an en sträng hos mig från lumpartiden:
Vi skulle sätta upp trädminor för andra gången när jag gjorde lumpen på F18.
- "Vi sätter dem i höfthöjd", sa vår lite fjunige furir."
Han kallades faktiskt lite vanvördigt för "Fjunungen" efter en populär radioserie som gick då 1969 med den "vitvingade veckoslutsväktaren" och radiohjälten Melker Henrik Fransson. Om ni inte kommer ihåg honom så skit i det för det var en helknasig bagatell.
- "Men förra gången sa vår furir att vi skulle sätta dem i knähöjd", replikerade en lite grälsjuk värnpliktig.
- "Var det en värnpliktig furir eller en stamanställd?", frågade då vår furir i befäl.
- "Eh, han är väl värnpliktig va?", frågade en annan värnpliktig och såg sig om på oss andra.
- "I så fall sätter vi dom i höfthöjd!", sade furir Thalin bestämt och så var det slutsnackat för den gången.
Personligen bryr jag mig inte om vem som tagit bilderna idag för det är helt meningslöst i dessa tider om man inte ska förutsätta att allmänhetens pressbilder per definition skulle vara sämre än yrkesmännens och det kan man inte vara helt säker på antar jag. Däremot har ju de som ansvarar för tidningens utseende och innehåll ett ansvar mot sina läsare oavsett vem som tagit bilderna och det är det jag tycker brister ibland både i text och bildmaterial.
Min tes är väl snarast den att en text kan släppas igen om trots störande stavning- och meningsbyggnadsmissar (korrekturet är väl i princip avskaffat sedan sista slaget om det stod när Sture Ring på grafiska personalklubben på DN gav ut "Typerna och den datoriserade draken" 1981. De kämpade tappert men förlorade planenligt ändå och det gjorde även kvaliteten på texterna i tidningarna.
Det kunde passera likväl som bilder som uppenbarligen ingen lagt en hand vid kan passera idag och att det kan passera för att man helt enkelt genom erfarenhet vet att det går ändå. Det kan vara kvalitet ändå i textens ande och mening även om det praktiska utförandet lämnar en del övrigt att önska och därför tillåts det att passera av läsarna och det tillåts passera av främst ekonomiska skäl från tidningarnas sida. Att det sedan finns en del grälsjuka, puristiskt lagda petrimetrar och fotonördar som vi, kommer aldrig att ha något större inflytande på den här verksamheten som vinner sin acceptans av helt andra skäl.
Peter Wolodarski skriver i dag i DN i en stor artikel att kvalitetstidningarna går bra - DN hemma hos oss har visat svarta siffror länge nu och det är uppåt även för exv. New York Times och suget efter seriös kvalitetsjournalistik har kanske aldrig varit större än nu efter andra världskriget. Nu prenumererar folk även på nyheter på Internet (en del avstår ju från papptidningarna) och det trodde väl inte alla skulle inträffa när mycket har pekat åt helt annat håll länge.
