Varför väljer alltid tidningsfotografer de tråkigaste objektiv och ljus

[Sten-Åke Sändh]

Nej, grafikerna var inte alls "proffs på språkbehandling" – det var och är däremot journalisterna. Den perforatris som skrev in en annan text än den som vi reportrar, redigerare och redaktörer lämnade till henne för att hon tyckte att hennes variant var bättre hade inte blivit långlivad på sitt jobb.

På de flesta dagstidningar snarare utökades än minskades resurserna för korrekturläsning i samband med att redaktionerna datoriserades i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Korrekturen skars ner i samband med de allmänna intäktsproblem och besparingar som följde på internets genombrott under 2000-talets första decennium.

Den här diskussionen kan kännas OT, men det intressanta är att avdelningarna för fotografering och bildbehandling följde exakt samma mönster: större resurser under datoriseringens början på 1980/90-talen, snabba och kraftiga rationaliseringar under de senaste 12–15 åren. T ex hade Expressen fortfarande kvar professionella bildbehandlare som jobbade nattskift för sex år sedan, men var kanske sist bland de stora dagstidningarna. Numera ligger ansvaret helt på stressade fotografer och redigerare – vilket medför att bildbehandlingen kanske håller lägre kvalitet över lag, men framförallt att den är mindre homogen.

Menar du att man medvetet släppte igenom fel för att man inte fick ändra i en uppenbart felaktigt stavad eller byggd text om man upptäckte felen i sättningen? Låter väldigt hierarkiskt om du frågar mig. Det du skriver andas också väldigt mycket hierarki om man inte tilltror de som jobbar med att sätta textena dagarna i ända om att kunna språket. De ska inte skriva men de ska väl inte sätta helt felaktig text med berått mod för att en journalist skrivit den felaktiga texten?? Jag har upplevt liknande hierarkier i mitt jobb det har jag men faktiskt sällan i Sverige men däremot i Finland när jag jobbat där på olika driftstarter av IT-system. I Sverige har jag sällan sett något liknande under min yrkestid. Jag har också arbetet i den grafiska industrin vid denna tid men inte med tidningarna utan med tekniken.

Det kan säkert vara så att tidningarna på 80-talet insåg att man i denna stora tekniska omställning som skapade både tekniska problem som man då knappt klarade av på exv. DN/Expressen och rent organisatoriska som faktiskt tog bort ett helt felfilter i form av de grafiker som just hävdade att de var garanten för produktens slutliga kvalitet. Jag har läst att man började låta journalisterna i praktiken stå för kvaliteten inom vissa områden och jag tror att de var "sena nyheter" som kom in och det andra var de som skötte annonserna som jag antar att man tyckte var mindre viktiga rent journalistiskt. Man började väl kanske där.

Det må vara hur det vill med det men tidningarna var tvungna att göra något för grafikerna hade ju både lyckats med sin fackliga kamp med både accepterade och andra rätt fula knep. Jag jobbade ju själv i tryckeriet med att bygga om tryckverken och jag undrar ibland om inte en del saker som hände nästan gränsade till sabotage. Det räckte ju att en pappersbana pajade (och det gjorde de kan jag meddela) och man var tvungen att leda om pappret för att det inte skulle bli några tidningar till Gotland den dagen. Företaget jag jobbade år fick faktiskt i uppdrag att bygga en lösning för att maskinellt dra om pappret genom de gamla NOHAB-verk man då använde i Marieberg och det var ett av ledningens grepp för att motverka problemen med pappersbrotten.

Så det handlade inte bara om just grafikerna. Men denna makt blev verkligt tveeggad eftersom den ledde till att man snart började outsourca tryckningen av exv. veckotidningar till Finland om jag inte missminner mig (Se) och en del som inte var färskvara utan månads och veckotidningar kunde t.o.m. tryckas på kontinenten där det var billigt. Jag har hört då om bl.a. Ungern. Så grafikernas gtill en början mycket framgångsrika fackliga kamp på dagstidningarna kom nog i stor utsträckning att påskynda outsorcingen av en stora del av tryckeriindustrin i landet. De som jobbade på veckotidningarna tryckte inte färskvara så de hade inte alls den makt som det grafiska facket hade på de stora dagstidningarna.

Att de kunde göra sig av med korret också var väl bara logiskt om nu alltmer av ansvaret för kvaliteten hamnade direkt på journalisterna. De visste ju av erfarenhet att det gått bra att göra sig av med grafikerfiltret och ordbehandlarna blev som sagt allt bättre på stavning-, avstavning och även meningsbyggnadskontroller, så det motverkade också att problemen faktiskt inte blev värre än de faktiskt blev. Så tidningarnas bedömning av effekterna var nog trots allt rätt korrekt.

Du beskriver ju i ditt sista stycke hur utvecklingen sett ut även för fotograferna som nu är de som drabbas av exakt samma mekanismer som drabbade grafiker, korrekturläsare och journalister. Det som är väldigt uppenbart är ju hur lika dessa två förlopp är varandra. Det har visat sig att även fotografernas efterbehandling i stort sett kunnat automatiseras. Dagens kameror är så pass bra idag exv. när det gäller exponering och fokusering att efterbehandling kan skötas via exv. DAM-systemens fotoflöden med exv. FotoWares SmartColor. Det blir inte alls lika bra alltid men tydligen "tillräckligt bra" för särskilt dagspressen.

Både journalister och fotografer får nu ta ansvaret för allt kring texter och bilder och i den stress man lever i så slirar det både här och där ibland även med bildernas kvalitet. Det är ju just det jag påpekat när jag lyfte att bilder på samma sida eller uppslag kan ha så olika mättnad att man reagerar.

 

[Sten-Åke Sändh]

Likhetstecken kan man nog inte sätta, men en viss positiv korrelation tror jag det är rimligt att förvänta sig.

Det är väl klart att det finns. Skandal vore det väl annars. Det jag vänder mig emot är motsatt ansats där man tror att inga andra än yrkesfotografer skulle kunna leverera bilder till tidningarna som håller måttet att tryckas i de storlekar som normalt används i tidningar.

Sedan är det ju som båda jag tidigare påpekat och som bekräftats av en del inlägg här att det kan hända saker med en bild från fotograf till tryck. Tidningarna har säkert också tagit höjd för att leva med denna imperfektion (precis som man tidigare gjort med texterna), för annars så hade man säkert sett till att både fotograferna lämnade ifrån sig bilder som funkar i tryck och att de fått den tid de behövt för att kunna göra detta. I detta så håller jag med Fröderberg att ambitionsnivån sänkts. Men det kan ju lika gärna bero på att man gjort sig av med bildbehandlare som fotografer.

Jag vet genom konsulter jag jobbat med som är DAM-experter att en del tidningar och tidningshus som har FotoWare, från början hade två flöden just för att kunna göra manuella korrigeringar på ett enkelt sätt men som efter en viss tids körning helt skrotat det parallella halvmanuella flödet då de bedömt att resultatet blev "tillräckligt bra" med automatiken.

Kvalitetskravet skyddar uppenbarligen inga jobb idag på dessa tidningar, lika lite för fotograferna idag som det tidigare antogs göra för grafikerna. Fotografernas tidning F hade ju en artikel för några år sedan som handlade om den snabba proletariseringen av yrkesfotograferna. Utbudet hade ökat starkt av fotografer visade det sig samtidigt som efterfrågan på deras tjänster i princip låg kvar på samma nivå som innan. Resultatet var starkt avtagande ersättningar för utförda jobb. Antalet fasta jobb för anställda fotografer minskade också och anställningarna blev mer otrygga. Fler och fler drevs ut i frilansande. Fler och fler kände sig kallade att jobba som fotografer men färre och färre var kallade och kunde leva drägligt på sina ansträngningar. Det fanns en ljusning och det var video men den nischen är väl full nu också.