Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Varför jag blivit en sämre fotograf

Produkter
(logga in för att koppla)
På tal om "3Dkä¨nsla"..

Själv så lägger jag på "korn" (oftast i PS) på 100% av alla bilder som skall printas.. Vägrar att inte göra det då bilderna får ett mycket vänligare och mer levande uttryck, inte endast i detalj utan också på lite mer normalt avstånd.

Många som inte har upptäckt fördelarna med att applicera korn...i dessa matemaiskt problematiska tider :)

MVH Niclas,
 
Förlåt ett långt inlägg men jag har läst så många analog vs digitaltrådar utan att svara så jag har väl ett uppdämt behov...

Det är med kameran som med musik,
jag har blivit en sämre lyssnare iom CD-skivorna. Förr så när man skulle lyssna på musik så fick man vackert och försiktigt ta fram vinylskivan ur sitt fodral och lägga ner den på skivtallriken. Förhoppningsvis hade man kommit över ett ex från första tryckningen så att ljudet var det absolut bästa. Sen drog man ett svep med skivborsten för att få bort dammet. Tänk känslan att få känna på pickupen innan musiken kommer ut ur högtalarna. Man hade valet att spela sida 1 eller 2 och om man ville spela en viss låt bara, men då fick man ta och räkna fram vilket spår man skulle sikta in sig på. Visserligen var man tvungen att lyfta pickupen innan nästa låt började men vad gjorde det nu när man hade fått höra låten man längtat efter. Och visst, sista låten blev ju alltid mera sliten än första och risken för repor fanns ju hela tiden. Sen smög sig dammet gärna ner i spåret och fastnade men ville man undvika slitage så spelade man in skivan på band. Sämre ljud, javisst, och jobbigare att välja rätt låt men man behövde inte vara rädd om orginalet.
SEN KOM CD-SKIVAN...Och Mp3-spelaren!
Nu är det bara att slänga in skivan och välja låt så spelas den upp och stannar snällt efteråt. Ingen dynamikförlust och ingen försämring av ljudet. Och man kan trycka på "repeat"! Mp3-spelaren kan man tom. släppa i golvet och den håller. I datorn tar heller inte skivsamlingen någon plats! Vad ska jag nu fylla bokhyllan med, böcker?
Nej jag längtar tillbaka till när man behövde gråta över ett missat radioprogram därför att det inte gick att ladda ner från internet och då man var tvungen att springa fram och tillbaka till skivaffären för att hitta nästa skiva med sin favoritartist. Annars så var man förvisad till "nice price" eller beg. med medföljande repor och knaster.

Ok, nog var saker och ting mer spännande då och man kunde känna sig mer unik med sin musiksamling men var det bättre? Man ska nog läsa mitt inlägg med en gnutta ironi. Dagens digitalkameror är så mycket bättre än vad dåtidens analoga var. NEJ, skriker en del men jo säger jag. Se på helheten! Förvaringen är i princip oändlig utan kvaliteförlust. Vill man så kan man få ut damm och repfria kopior 30 år efter exponeringen. Man kan även "framkalla" RAW-filen igen efter 30 år ifall man tycker att möjligheterna att plocka fram det bästa ur bilden är bättre. Man kan lägga ihop bilder till ett panorama om man vill eller lägga ihop flera exponeringar om man eftersöker total dynamik. Dubbelexponeringar är en barnlek och... Ja möjligheterna är enorma!

Men enklaste vägen till en bra bild är ändå att se ljuset, justera kameran och komponera bilden så att den blir rätt direkt ur kameran. Bara att lämna in den för framkallning till dan efter eller skriva ut den själv direkt. Man slipper dessutom att offra ett rum för framkallning och även risken för cancer av alla illaluktande och miljöfarliga vätskor.

Till alla er som lider av "digitalfinger", tänk efter innan ni tar bilden. Svårare än så är det inte! Att återvända till det analoga kan jag förstå ur ett nostalgiskt perspektiv men knappast ur konstruktivt eller konstnärligt. Ibland går jag in i lillstugan och rattar in lämplig kanal på rörradion för att det känns skönt att se att gammalt fortfarande fungerar och för att minnas tider från förr, men bättre är det inte. Ljudet är inte särskillt bra och frekvensskalan täcker inte ens alla kanaler, glöm stereo. Men jag gillar när Leif Andersson släpper ut "smoke rings" i rummet. Radion är som en ram för musiken och lillstugan är en passande miljö.
Men inte bryr jag mig om ifall Leif spelades in med analog eller digital teknik! Det är resultatet som räknas, och presentationen. Det var Leif som gjorde programmet, inte ljudteknikern. Samma sak med foto. Gamla bilder kan vara mer intressanta än dagens pga sitt historiska innehåll men det görs precis lika bra s/v bilder nuförtiden på digital väg om än inte bättre.

Visserligen kan man beundra fotografen som tagit den gamla fina bilden även för hans tekniska skicklighet men gör det bilden bättre? Jag tror snarare att det är det faktum, att dagens guldkorn dränks i det stora bildflödet som är den verkliga boven. De som har fått "digitalfinger" dränker med andra ord även sina egna.
 
Efter att jag börjat med digitalt så dog min inspiration, höll på att sluta med foto..
Jag hade nog missbrukat digitalfoto och photoshop till den grad att det blev tråkigt.. Fotar numer nästan uteslutande analogt, fotojobb kör jag digitalt... än så länge iaf ;)

Tror att det för mig är kravet på all elektronik som gör att jag blir avtänd.. med film kan jag bygga mitt egna lilla hålkamerahus eller hitta en plastkamera på loppis för 20 spänn, sätta i filmen och ta fantastiska bilder (med mellan 16 till 22 megpixel)..
Det är den friheten jag går igång på...

Dock känner jag nästan att 1DsMk2 når upp till min krav på bildkvalité.. så kanske kanske att jag en dag byter till digitalt igen.. :) Och då antagligen till ett bakstycke till min Bladare..
Men antagligen inte i år..

Have a nice day, och kom ihåg, det är Photoshop, inte fotografen, som gör de bra bilderna. :p
 
Senast ändrad:
quarc skrev:
Jag upplever att jag inte tar lika bra bilder som jag en gång gjorde. Kanske är det fler som uplever något liknande, så jag tänkte dela med mig av mina tankar.

1) Jag har större krav idag på vad som är en bra bild. Man kommer ihåg sina bästa bilder och jämför alltid med dem. Dessutom så ser man många fler bra bilder idag, t.ex. genom fotosidan, vilket gör att man inte tycker ens egna bilder är lika bra. /PA

Att du har större krav och upplever dina bilder som sämre är ett gott tecken. Då har du kommit någonstans, och efter den fasen dröjer det inte länge förrän ditt bildskapande kommer ifatt, och du har tagit ett steg i rätt riktning.


2) Jag har skaffat digitalfinger. Trots att jag är medveten om det så tar jag idag många bilder istället för bra bilder, i tron att alltid någon blir bra.... När jag fotade 6*7 fans det ingen möjlighet att tänka så. Visst finns det en fördel att kunna ta många bilder, framförallt när det är människor på bilderna. Vissa männniskor är riktiga artister när det gäller grimaser och att blunda. Men konsten att avvakta rätt ögonblick och sedan trycka av har jag delvis tappat. Kanske dags tt stoppa film i 6*7 och träna lite igen :) /PA

Jag kan delvis känna igen det där. Men håller man i medvetandet att det både är krångligt och dyrt att lagra allt sen, så blir åtminstone jag rätt återhållsam. Jag rensar rätt så mycket i kameran innan jag för över bilderna.


3) Jag har ofta med mig kameran, men är mer och mer sällan ute för att bra fotografera, d.v.s. jag har inte samma fokus. Man är någonstans, och snabbt hittar man några motiv och bränner av lite bilder, sedan är det klart. /PA

Samma här. Fast jag har gått över till analog kompakt för det ändamålet. Det håller ner rutorna och man drabbas inte av känslan av onödigt släpande när det inte blir något.


4) Förr hade jag få objektiv och alla var fasta brännvidder. Jag kunde mina objektiv väl och visste vilken karaktär de hade på olika bränvidder, hur skärpeplanet låg osv. Idag har jag för många objektiv, många är dessutom zoomar som ju har olika karaktär på olika brännvidder. Jag kan helt enkelt inte mina objektiv och vet inte fullt ut hur den resulterande bilden kommer att se ut./PA

Kanske läge att fundera på vad du verkligen vill använda och sälja av ett par stycken?


5) Digitalkameran har för många parametrar. Jag har på fullt allvar funderat på att göra en checklista av samma typ som piloterna använder för att inte glömma något. På analogtiden ade man egetligen bara fyra, eller möjligtvis fem val (beroede på om ISO kunde ändras genom att man hade flera hus, alternative skulle fota flera rullar). Det enda att tänka på var brännvidd, bländare, slutartid och fokus. Idag är det otroligt många fler parametrar.
*ISO (styr mängden brus)
*Vitbalans
*Fokus (AF-C, AF-S eller manuell, ingen snittbild gör at det är svårt at bedöma skärpan i sökaren)
*Bländare (skärpedjup, skärpa, samt påverkar slutartid och ISO-val)
*Slutartid (lagom mycket rörelseoskärpa, eller kristallskarpt)
*Bracketing (vill jag för säkerhets skull lägga på bracketing eftersom sensorn har mindre dyamik än den negativa färgfilm jag tidigare använde mest)
*Shake Reduction (på eller av, hjälper inte om objektet rör sig. Jag kunde tidigare ta skarpa bilder på frihand med ganska långa tider, men numera slarvar jag eftersom det ju oftast ordnar sig med SR i alla fall.
*RAW eller JPG (jag har haft perioder då jag bara fotat RAW, men dessa bilder tar en enorm plats, ej motiverad av deras kvalitet.)
*Brännvidd (Många olika sätt att få samma bränvidd, dessutom så är det alldeles för enkelt at använda en zoom för att välja bildutsnitt istälet för att använda fötterna. Medveten om problemet men fuskar ibland ändå).
*Motivet (Svårt att hitta nya och inspirerande motiv när man redan fotat det mesta :)

En lång lista, och jag har säkert glömt något ändå. Problemet är att om man tänker på allt då blir man långsam, skippar man något och till exempel fotar med fel vitbalans, då blir det mycket efterarbete, om det ens går att fixa. Sedan är det självklart så att bara för att man kan ställa in allt detta så behöver man ju inte. Vitbalans fanns ju inte förr, såvida man inte bytte film, eller använde filter för att kompensera. Hålla på att ändra ISO gick ju inte heller så enkelt, men å andra sidan var inte bruset något problem, och kornet på Fuji 800 eller till och med 1600 var smått och fint. Bracketing var för dyrt att använda, man fick helt enkelt se till att exponera korrekt. Men det var enklare med den större dynamiken i filmen.

När man tänker på hur många upplever hur fotograferandet blivit mer lättillgängligt sedan allt blev digitalt så känns det lite konstigt att sitta här och säga att det blivit svårare. Men samtidigt tycker jag ju digitalt är helt suveränt. Att direkt kunna se resultatet, att inte behöva hålla på att byta film, helt underbart.

Funderar på om jag skall ta fram ljusmätaren, låsa alla inställningar på kameran och bara låta mig ändra slutartid och bländare ett tag igen. Samt att man kanske skall sätta in ett litet mineskort istället för det på 4G som sitter i nu, så man blir tvungen att ta få och BRA bilder istället...

/PA

Jag har nog inte koll på hälften av all automatik och inställningar i min digitalkamera. Dumt kanske, men jag använder den på ungefär samma sätt som den analoga.

Jag plåtar RAW för att slippa vara noga med vitbalansen och för större omfång och redigeringsmöjligheter.

Fokus: AF-c och fokusering med tumknapp, inte avtryck. Funkar i princip alltid.

Iso: så lågt som möjligt.

Antiskak: har jag inte, men även om jag hade det, så blir det ju bättre i kombination med stadig hand.

Motiv: har ju inget med teknik att göra. Det som behövs är hårt arbete och idogt insamlande av impulser från andra håll (inte foto). Då kommer idéerna.
 
Jag lyssnar just nu till Bob Dylan. Inte den bästa rösten på denna jord men den förmedlar rätt känsla. Jag är glad att dagens inspelningsteknik gör rösten rättvisa. :O)

Edit: Han har inspirerat många i många år och inte blivit sämre med åren.
 
Intresant detta alla alla trådar av den typen tenderar att glida mot teknik eller analogt vs digitalt. När det kommer till bilder så är det ganska sällan tekniken som avgör om dom är bra eller inte. Jag tror att det ytterst handlar om att ha något att säga med sina bilder. Den blir lite lustig denna tekniknojja. ungefär som om författare med skrivkramp skulle skylla sina problem på att de inte hade det senaste ordbehandlingsprogrammet. Jag tror att vi gör oss en otjänst genom att fixera oss för mycket på vilka prylar vi skall ha i första hand. Det blir lite att ställa processen på huvudet, först skaffar vi oss en massa prylar, sen börjar vi fundera över vad vi vill berätta. Det rimliga vore tvärt om att först försöka komma fram till vad vi vill säga, och därefter skaffa de prylar som behövs för att få det sagt. Sen kan man ju tycka att detta med prylar är roligt i sig, och inget fel i det, men det är i grunden ett intresse som inte nödvändigtvis har så mycket med "bilden" att göra.
 
alf109 skrev:
Intresant detta alla alla trådar av den typen tenderar att glida mot teknik eller analogt vs digitalt. När det kommer till bilder så är det ganska sällan tekniken som avgör om dom är bra eller inte. Jag tror att det ytterst handlar om att ha något att säga med sina bilder. Den blir lite lustig denna tekniknojja. ungefär som om författare med skrivkramp skulle skylla sina problem på att de inte hade det senaste ordbehandlingsprogrammet. Jag tror att vi gör oss en otjänst genom att fixera oss för mycket på vilka prylar vi skall ha i första hand. Det blir lite att ställa processen på huvudet, först skaffar vi oss en massa prylar, sen börjar vi fundera över vad vi vill berätta. Det rimliga vore tvärt om att först försöka komma fram till vad vi vill säga, och därefter skaffa de prylar som behövs för att få det sagt. Sen kan man ju tycka att detta med prylar är roligt i sig, och inget fel i det, men det är i grunden ett intresse som inte nödvändigtvis har så mycket med "bilden" att göra.

Fast det var väl det jag försökte säga, att tekniken kommer ivägen för fotograferandet, precis som jag kan tänka mig att ett avancerat ordbehandlingsprogram kan vara ett hinder snarare än en hjälp för en författare. Förenkla tekniken och fokusera på bilden. Med för avancerad utrustning försöker vi ta tekniskt perfekta bilder snarare än estetiskt perfekta bilder. Vi lägger energi på att välja rätt objektiv, och rätt inställningar istället för att fokusera på motivet. Många av de bästa bilderna någonsin är tagna med ganska enkel utrustning och framförallt för ganska länge sedan. Modern utrustning har gjort det enklare för vem som helst att ta hyfsade bilder, men det har inte blivit ett dugg lättare, snarare svårare, att ta riktigt bra bilder.
 
alf109 skrev:
Det rimliga vore tvärt om att först försöka komma fram till vad vi vill säga, och därefter skaffa de prylar som behövs för att få det sagt.

Rimligt? Ja! Spännande? Ja!

Omedelbar behovstillfredsställelse? Nej. Så det säljer inte.

Jag tror ärligt talat att det inte är så många som lockas av att känna efter vad de egentligen vill säga. Det är ju så mycket i livet som går ut på att man ska låta bli just det. Expresshedonism - tänka med reptilhjärnan och göra NU vad man känner för.

Märk väl: jag skriver att inte så många lockas av det, men jag tror ändå att tyst eftertanke (som till och med skrämmer många människor) är gemensamt för alla. Det trycks bara undan.

Eller talar jag om en för snäv sektor fotografier? Talar jag bara om känslomättade, symboliskt laddade svartvita bilder nu? Hjälp :)
 
Buuhääh gråter snyftande.. Jag vill att min snart 30 år gamla kamera skall bli digital.. buuhää.

Jo, jag var ute å tog några diabilder med den idag, å jag vill inte vänta buuhäää, snyft men.. snyft, räkneverket står bara på 18 och det är en 36 bilders buuhää. Jag skall dessutom resa bort så någon inlämning för framkallning blir det inte förrän jag kommer tillbaks buuhää.. Sen kommer ett skitjobbigt träljobb med att skanna de rutor som blev bra - som en unken bakfylla buuhäää, ångest o nattsvart mörker.

Men likförbannat så tar jag gammelkameran trots att den digitala ligger här bredvid mig och bara väntar, men den tar all fotoglädje ifrån mig nuförtiden. Erbarmerligt stor och klumpig, som att hålla en hel fabrik framför skallen när man fotar, objektiv stora som ståltermosar, auto-eländes-fukus som ständigt hamnar där jag inte vill ha den, ratta fokuspunkter, ratta hit ratta dit, ljusmätare som lever sitt eget liv efter någon "intelligent" halvt oförutsägbar superhemlig algoritm, är ömtålig, knappar till förbannelse ta mig tusan överallt men ändå inte ens ett hål för en synksladd, sökare som påminner en om att spionera genom ett nyckelhål, blää jag kräks åt eländet. Men tyvärr är den vääääldigt bra på att vara digital, i synnerhet jämfört med den gamla analga kameran.

Dilemma? Ja, precis varenda gång jag skall ut och fotografera, precis varenda gång så står jag där vid mina kameror till hötappar, jag vill fotografera digitalt, men jag vill göra det med den gamla befriande enkla kameran som jag tycker om att fotografera med. Skall jag ta kameran jag tycker om att fotografe med, den som säger klick på ett sätt som ger tillfredställelse utan att man ens vet om bilden blev bra, men som jag ibland ratar av andra skäl. Eller skall jag ta den kamera som jag inte tycker om att använda så till den milda grad att all glädje försvinner, som jag blir förbannad på, men som ändock ger mig bilder snabbt med bra teknisk kvalite på ett bekvämt sätt direkt i den digitala form jag nuförtiden vill ha dem i?

Veranda gång så står jag där. Tom. när jag är ute å reser har jag med båda - och står på hotellrummet med mitt efterhängsna dilemma, den eller den.. Det värsta är att inte ens pengar hjälper, trots att det onekligen "bara" är ett prylproblem. Men det jag vill ha kan inte köpas för pengar. Det finns de som stått i samma dilemma som mig och fått problemet löst, men det är dem som gillar mätsökare. Gud vad jag är avundsjuk på dem, inte för att de har en Keep-It-Simple-Stupid digital mätsökarkamera av hög kvalite, för mätsökare har aldrig attraherat mig, utan för att de sluppit sitt dilemma.

Buuhäää, snyft...
Nåja, får väl trösta mig med att det är helt säkert mitt alldelens egna problem och inte ett av tillverkarna skapat habegär genom reklam. Men det tar mig fortfarande inte från dilemmat, den eller den? Känsla eller teknik, bildskapande sker med känsla och tekniken är verktyget, utan känslan inget för tekniken att jobba med, fy så fel det känns.

Vart tråden roligare?
 
Är det bara jag som tycker att digitalkameran är kanonbra? Äntligen är det skoj att knäppa bilder och experimentera. Film? Nej tack.
 
Hehe, två helt olika världar.

Digitalt fotande stimulerar kreativiteten på ett annat sätt.

Kreativitet är inget enformigt eller monotont.. VI pratar ju om att skapa bilder. Det kan ju ske på på MÅNGa olika sätt.

MVH Niclas,!
 
Än så länge är det bara killar/grabbar/gubbar som skrivit i denna tråd, men det är kanske inte så konstigt, eller?

Tjejer gör kanske precis som Alf skrev i ett tidigare inlägg, börjar med att bestämma vad dom vill säga och sedan skaffar utrustning för att kunna, utan att bry sig om tekniken...

Är det därför som många av mina moderna favorit fotografer är tjejer?
 
Nemesis skrev:

Tjejer gör kanske precis som Alf skrev i ett tidigare inlägg, börjar med att bestämma vad dom vill säga och sedan skaffar utrustning för att kunna, utan att bry sig om tekniken...

Men...är det inte just det man gör då? Bryr sig om tekniken eftersom man anpassar den till vad man vill göra...


OT: Varför ligger denna tråden under Teknikfrågor per Tillverkare > Pentax?
 
Arne S skrev:
Men...är det inte just det man gör då? Bryr sig om tekniken eftersom man anpassar den till vad man vill göra...

Jag tror inte att man så ofta tvingas till höga tekniska krav på grund av vad man vill uttrycka. Åtminstone i mitt eget fall är det väldigt få bilder jag vill ta som kräver utrustning i klass med vad jag faktiskt har. (Och jag har ändå en kamera på "instegsnivå".)

Men självklart finns det såna bilder. Bra makro- och teleobjektiv skulle jag gärna ha just pga tekniska aspekter.

Bara ifall att: såna här diskussioner låter lätt som att man vill pressa alla att ta djupa fotografier med leksakskameror, men det är inte alls fallet! Jag ser bara till mig själv, och vet att jag tyvärr ofta lurar mig själv så att jag fastnar i irrelevanta tekniska grubblerier istället för att göra det som verkligen är intressant. Det är så jag blir en sämre fotograf.


Arne S skrev:
OT: Varför ligger denna tråden under Teknikfrågor per Tillverkare > Pentax?

Hehe dålig PR :)
 
Niclasfoto skrev:
Digitalt fotande stimulerar kreativiteten på ett annat sätt.

Det är sant. Film handlar mer om slump än om exakthet, i jämförelse. Iaf för dem som experimenterar med olika trycktekniker och använder lampor för solarier för att få en jämn och lång exponering (man ska helst använda solljus, men det fungerar sällan i detta land med tanke på vädret) och blandar olika trycktekniker och framkallningstekniker. Svårt veta hur det verkligen blir innan det blir något, medan digitalt erbjuder en exakt kontroll. Å andra sidan kanske inte lika spännande.

Hälsar
R
 
Det går utmärkt att behandla en digitalkamera som om den vore analog. Själv var jag inte född på "den gamla goda tiden". Jag har bara fotograferat sporadiskt med film, och det tyckte jag inte var särskilt kul. Att få se hur dåliga bilderna blev först ett par veckor senare var inte direkt något som sporrade till utveckling. Nu har jag en kanonfin digital systemkamera, och det är skitkul att fota. Men jag använder kameran ungefär som om den vore analog. Jag kommer aldrig hem med flera hundra bilder. Jag lyfter inte kameran om jag inte ser något som jag verkligen vill fotografera, vilket många verkar göra. Jag har två stycken 1-gigskort, och har aldrig fyllt mer än det ena på en dag. Och då fotar jag ändå i RAW + JPG.

Det här "problemet" som trådskaparen tar upp handlar inte ett dugg om ifall man fotar digitalt eller analogt, utan om hur man förhåller sig till bildskapandet. Jag antar att de som drabbas av "digitalfinger" faktiskt förr tyckte att deras analoga utrustning satte käppar i hjulen för dem. Det är först nu med de oerhörda möjligheterna som de förstår att det var bättre förr, när de tvingades koncentrera sig ordentligt.

Botemedlet är förstås att begränsa sig, precis som trådskaparen insett. Sälj alla objektiv som du inte verkligen måste ha kvar. Blixt, använder du den? Ta inte med dig hela utrustningen ut. Välj; "idag blir det tele". Att du sen "missar" massa bra vidvinkelbilder är väl inte hela världen? Man måste inte göra allt på samma gång.
Släpp tanken om prestation kring fotograferandet. Fotografera inte saker om du inte verkligen känner för det (om du inte är på jobb förstås). Det finns ingen lag på att man måste komma hem med bilder bara för att du haft kameran med dig. Du behöver inte ta en enda faktiskt. Inte ens om du lyfte kameran till ögat och hade fingret på avtryckaren.
 
ANNONS
Spara upp till 12000 kr på Nikon-prylar