Det är långtifrån bara skärpa utan skärpa på rätt ställe och renare bilder än de vi ofta fick med en del analog film som ibland hade verkligt fult korn. Jag gillar egentligen inte detta lajkande för det är ibland klart svårt att fatta för andra vad det egentligen är man "lajkar".
Hans Erik Hansson skrev så insiktfullt:
"Det var troligen svårt även för magnumfotograferna att sätta skärpan med allt manuellt och långsam film."
Jag tror att de som aldrig kört annat än digitalt faktiskt har svårt att föreställa sig hur utmanande det faktiskt var att få någon skärpa i bilder tagna med ISO ASA/50 eller 18 DIN som det då stod på Agfas CT 18 diapositiv film vid alla andra tillfällen är starkt dagsljus och blå himmel. Problemet med den filmen var att den inte ens klarade en blå himmel särskilt bra alla gånger. Kornet i dessa kunde bli gräsligt och svårhanterat även i moderna konverterare.
Den minsta skymning gjorde det hart när omöjligt att sätta skärpan med dåtidens fokushjälpmedel - snittbild och/eller mikroprismor.
Det här blir väldigt tydligt när man skruvar på sina gamla Pentax SMC (helmanuella från 70-talet ) på en Sony A7 III eller A7 IV och kan använda dem med dagens fokusstöd i form av Focus peaking och Focusing aid (peaking med förstoring). Dessa 70-talesobjektiv var aldrig lika bra på mitt Pentax ME-hus som på moderna Sony-hus.
Dessutom kan vi nu efterbehandla dessa bilder och rädda många av de bilder som ovan på detta blivit hårt åtgångna av tiden genom olämplig lagringtemperatur m.m. Sanningen är ju att dagens konverterare kan rädda många av dessa bilder som vi inte ens ville kolla på under 70-talet, eftersom de var felexponerde, saknade skärpa och /eller kontrast eller tappat i en eller flera färgkanaler m.m. Det är av det skälet alla mina gamla bilder konverterats till en brun ton då jag aldrig kunnat motivera tiden det skulle ta att hjälpligt restaurera färgerna.
Ladakh, Kashmir Indien 1978
Sten-Åke Sändh - Portfolio (fotosidan.se)
Kirtipur, Kvinnornas by Katmandu Valley 1976
Sten-Åke Sändh - Portfolio (fotosidan.se)
Många av dessa bilder hade varit bortom all räddning idag om jag och många andra inte haft tillgång till bra efterbehandlingshjäpmedel.
Hela det här snacket om tekniskt usla bilders karaktär som någon förmildrande omständighet eller rent av som ett sätt att göra tidigare teknikers imperfektioner till något medvetet konstnärligt är enligt mitt förmenande rena nyset. Det är sant att bilder kan bli bra ändå och upplevas ha andra kvaliteter än de rent tekniska men motsatsen är tyvärr det mest vanliga. Om folk inte hade historien bakom Capas bilder från landstigningen i Normandie så är jag rätt säker på att de skulle valts bort och aldrig publicerats.
Jag vet att de bilder jag bara av en ren slump kom att ta vid statskuppen i Afghanistan 1978 har ett internationellt värde (en del har velat använda dem i historiska böcker eftersom det inte finns så mycket taget av kuppen) och det beror inte på att de skulle vara särskilt bra rent tekniskt utan de har det därför att det var mycket få som hade kameror med sig då och kunde ta några bilder överhuvudtaget. Trots att denna historiska händelse kan ses som en vattendelare i flera avseenden så finns inte särskilt mycket dokumenterat om revolutionsdagen i bilder. Mobiltelefoner fanns inte då och systemkameror var heller inte var mans egendom.
Statskuppen i Afghnistan 1978 - Saur Revolutionen (eller April-revolutionen)
Sten-Åke Sändh - Portfolio (fotosidan.se)
För mig är det en närmast studentikos hållning att se ned på en teknisk utveckling som gjort det möjligt att mer naturtroget än någonsin tidigare avbilda verkligheten.
Jag har svårt att ta in den hållningen eftersom absolut ingenting hindrar vem som helst att göra vad som helst med dessa naturtroget avbildande bilder om man nu stör sig på det dokumentära värdet och vill skapa ett eget mer konstnärligt avtryck i efterhand.
Jag förstår helt enkelt inte att detta skulle hysa en motsättnnig. Det är samma råmaterial som man antingen kan låta vara dokumentärt eller göra vad man vill med efter eget huvud. Vad är egentligen problemet??
Jag kan ärligt säga att jag önskar jag önskar att jag då hade tagit alla dessa bilder med Tri X och 400 ISO/ASA än med Agfa CT 18 och 50 ISO/ASA, men på den tiden fanns inga andra möjligheter att visa bilder i större sällskap än med diabilder och projektor.
Jag har många gånger tänkt tanken att tänk om man haft tillgång bara till den kamera som sitter i min billiga Samsung A42 då, istället för en analog kamera med usla fokushjälpmedel.
En annan viktig sak var att film var dyrt och man fick göra en avvägning mellan att lägga pengarna på resan eller att ta bilder. Man tog nästan alltid bara en enda bild av ett motiv eftersom man inte visste om man skulle behöva filmen bättre senare. Jag var ofta borta mellan 3 månader eller ett halvår, så det var svårt att planera ekonomiseringen med filmen. Uppsidan var att man då kunde leva på skit och ingenting bara man kom ut i Asien.
Jag har ännu fler gånger tänkt tankar kring vilka bilder jag kanske HADE TAGIT då på 70-talet, bara jag haft tillgång till den mobilkamera jag har idag. Bilder som jag faktiskt medvetet lät bli att ta med min Pentax ME, eftersom jag var tvungen att ekonomisera med min film - helt av kostnadsskäl. Det här med gnället som centrerar kring att bildkvaliteten har blivit "för tekniskt bra och att precis vem fan som helst nu kan ta en tekniskt hyfsad bild - trots att han/hon egentligen inte är en riktig fotogtraf" är verkligen ett I-landsproblem. Vad hindrar er att göra vad ni vill med bilderna ni tagit om ni tycker det rent dokumentära är för tråkigt - bristen på fantasi??
