Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Varför använder majoriteten av proffsen nikon?

Produkter
(logga in för att koppla)
Jupp, jupp.... Gruppbeteende är ett av mina "sidointressen" utöver fotografering, och det står en hel del matnyttigt i denna avhandling. Inget man inte visste innan, men det är alltid intressant att se det i pränt i en vetenskaplig undersökning / analys.
Om inget annat kan det ju kanske hjälpa en att i det stora hela bli en bättre människa (att ha lite förstående för varför man reagerar så ologiskt som man gör ibland...)

Och t.ex sluta säga "man". Det heter "jag".
Om inget annat kan det ju kanske hjälpa mig att i det stora hela bli en bättre människa (att ha lite förstående för varför jag reagerar så ologiskt som jag gör ibland...)

Fridens/J :)
 
...upplevs som ett hot mot självbilden. (fritt översatt ). Intressant med konsumentpsykologi! Torde förklara många inlägg i en mängd trådar här på FS.

//Lennart

...mycket! Och man ser ju tydligt hur personer med ett kompromisslöst fokus på målet bästa bildkvalitén, t ex Risedal, väcker så mycken ilska. Det är som inom många andra områden i samhället där det väcker vrede hos många att ha fokus på själva målet med det man håller på med. För att andra har andra agendor.
 
...mycket! Och man ser ju tydligt hur personer med ett kompromisslöst fokus på målet bästa bildkvalitén, t ex Risedal, väcker så mycken ilska. Det är som inom många andra områden i samhället där det väcker vrede hos många att ha fokus på själva målet med det man håller på med. För att andra har andra agendor.

Hoppas jag förstått dig rätt med exemplet Risedal. Han framlägger ju ofta kritik mot ett märke han äger och använder och står för det. Därmed rör han om i grytan på ett uppfriskande sätt. Kanske inte alltid så diplomatiskt, men med ett stort engagemang. Så jag antar att du. likt mig uppskattar honom.

//Lennart
 
Och t.ex sluta säga "man". Det heter "jag".
Om inget annat kan det ju kanske hjälpa mig att i det stora hela bli en bättre människa (att ha lite förstående för varför jag reagerar så ologiskt som jag gör ibland...)

Fridens/J :)

Yes! Är ju vanligt att "man" används i urskuldande betydelse, eller något en person inte riktigt vill stå för.

"Man misslyckas ibland med bilden". Senare kan samma person yttra: "Fasiken, vilken bra bild jag tog".

Men också en rädsla för att framstå som självhävdande. Då blir det tvärtom: " Ibland misslyckas jag ju, men ibland lyckas man riktigt bra".

//Lennart
 
Jupp, jupp.... Gruppbeteende är ett av mina "sidointressen" utöver fotografering, och det står en hel del matnyttigt i denna avhandling. Inget man inte visste innan, men det är alltid intressant att se det i pränt i en vetenskaplig undersökning / analys.
Om inget annat kan det ju kanske hjälpa en att i det stora hela bli en bättre människa (att ha lite förstående för varför man reagerar så ologiskt som man gör ibland...)

Och t.ex sluta säga "man". Det heter "jag".
Om inget annat kan det ju kanske hjälpa mig att i det stora hela bli en bättre människa (att ha lite förstående för varför jag reagerar så ologiskt som jag gör ibland...)

Fridens/J :)

Gruppbetenden är facinerande att studera och de som kom fram i din länk om gruppbetendet i förhållande till prylar är nog inte så konstigt utan mer naturligt tror jag. Den flesta män som köper en pryl, vad som helst, vill ju att den skall vara "den bästa" att älska i nöd och lust samt försvara inför påtåenden att det finns nåt bättre. Många har nog svårt att inse att det finns något bättre än det käraste man (eller skulle jag skriva jag här ;-)) har... Men, det finns oxå många män som inte älskar sina prylar utan sliter på dom tills dom är förbrukade och kastas på tippen, även om det beteendet kanske inte tillhör den klichemärkta manligheten. Det finns nog oxå många som hela tiden älskar det senaste materiella oavsett "märke" och gladeligen sågar den förra "kärleken" ner till värdelöshet. Såna som av fåfänga ofta säger att "det kostar att ligga på topp" kan nog räknas hit t.ex. :)) eller...

Nu är väl dessa materiella kärlekar ändå rätt så harmlösa och eg bara fåfänga i ett mänskligare sammanang.

Det som facinerar mej mest med gruppbetenden är fenomenen med den persondyrkan som kan uppstå till enskilda människor som ofta kommer med enkla sanningar och enkelt leder världen med "självklarheter". Hitler var väl en sådan t.ex., men dessa fenomen finns ju även i den mindre skalan a la "jag mötte Lassie" och innebär ofta helt lika vansinnig okritiskhet i beundrandet som i den större skalan.

Jag var med i politiken några år och där såg man verkligen detta fenomen med "lärjungar", som in i minsta detalj kämpande med att försöka bli en kopia av sin ledare eller den ledare som för tillfället ledde, om "kopian" själv inte lyckats bli ledaren d.v.s. Blev kopian ledaren så blev det mest patetiskt dåligt, om inte så gick det väldigt snabbt att helt förrändra sitt betende så det passade till den nya ledarens stil och åsikter.

Nu finns detta fenomen som sagt över allt och i smått och stort samt även här på Fotosidan, likväl som den materiella kärleken ovan. Tyvärr så är detta fenomen inte alls lika harmlöst som den materiella "kärleken" utan nog något vi alla behöver vara på vakt mot och kritiskt granska oavsett var det förekommer...
 
Senast ändrad:
Det har kanske inte med proffsens val att göra, men något jag märkt sen gammalt är att Canon är hopplösa på godwill för vanliga konsumenter (proffsen behandlas säkert lite annorlunda).

Det kan vara tjabb om att produkten är några dagar över ett års garantitid trots att man de facto har 3 år på sig att reklamera en produkt, och felet är av den arten som man inte själv inte orsakar.

Har hört att Nikon hade sånt bemötande förr, men att dom har skärpt till sig ordentligt, och det har dom nog oxå gjort för jag måste säga att Nikon nästan alltid löser saker efter garantid på "godwill", såvida det inte är uppenbart orsakat av användaren själv... det tror jag man vinner mycket på.
 
Nu är väl dessa materiella kärlekar ändå rätt så harmlösa och eg bara fåfänga i ett mänskligare sammanang.
_________________

Det som facinerar mej mest med gruppbetenden är fenomenen med den persondyrkan som kan uppstå till enskilda människor som ofta kommer med enkla sanningar och enkelt leder världen med "självklarheter".
_________________

Nu finns detta fenomen som sagt över allt och i smått och stort samt även här på Fotosidan, likväl som den materiella kärleken ovan. Tyvärr så är detta fenomen inte alls lika harmlöst som den materiella "kärleken" utan nog något vi alla behöver vara på vakt mot och kritiskt granska oavsett var det förekommer...

Materiell kärlek KAN nog vara harmlöst och fåfängt, anser jag. D v s om jag tittar på fenomenet rent isolerat. Har kapat ditt inlägg av utrymmesskäl och håller med om det mesta. Min åsikt gåt lite längre i ett avseende: Det du benämner materiell kärlek vill jag se som en kvist på samma buske som de övriga fenomen du nämner i ditt icke nedkortade inlägg.

Man även om jag anser att det för det mesta är harmlöst. med "materiell kärlek" så kan det myntet ha en skitig baksida till följd av gruppbeteenden/grupptillhörighet så att denna kärlek döljer sociopatiska drag och själva ägandet blir ett substitut för exv empati.

Har själv läst exempel typ: En man får en liten repa på sin bil, repan liten så den knappt syns. Omsorgsfullt putsar/vaxar han på den så den verkligen inte syns för någon som inte vet var den är belägen. Mannen ifråga tittar dock dagligen på den ur olika vinklar och belysning och repan ter sig större och större för varje gång. Han tycker jättesynd om sig själv. Hustrun råkar säga något om hans beteende som "kan du inte ägna dig åt något mer vettigt för det det har gått dig på skallen" varpå mannen misshandlar sin fru,

Då står det materiella för avsaknad av något annat element. Här har vi också "tröstkonsumtion". Mycket reklam spelar just på de strängarna. Inte direkt "Har du haft en taskig dag så köp en xxx som kompensation" men budskapet finns där snyggt förpackat med en underförstådd bisats "och bli dessutom en del av gänget".

Många köper saker när de är nere för att pigga upp sig. Så fungerar inte jag. När jag är riktigt låg, rädd eller sjuk köper jag ingenting. Jag kan se på mina kontoutdrag när jag mått fan eller bra.

Egentligen mår jag de facto illa av att ha för många prylar. Men skit samma!

I övrigt så är konsumentpsykologi inte skiljd från psykologi i allmänhet, men den används på ett aggresivt sätt. Det finns ett scenario i en roman (psykologisk thriller) som heter "Det trasiga fönstret" av Jeffery Deaver som på ett verkligt kusligt sätt beskriver konsekvenserna av hur konsumententpsykologi används.

Där ingår även elementet persondyrkan du nämner. Kan rekommendera boken, men den gav mig vakna mardrömmar.

//Lennart
 
Hoppas jag förstått dig rätt med exemplet Risedal. Han framlägger ju ofta kritik mot ett märke han äger och använder och står för det. Därmed rör han om i grytan på ett uppfriskande sätt. Kanske inte alltid så diplomatiskt, men med ett stort engagemang. Så jag antar att du. likt mig uppskattar honom.

//Lennart

Precis, Lennart. Jag har mer och mer under årens lopp uppskattat människor somhar det starka fokus som Risedal har, även om han ofta är... ja, odiplomatisk (förlåt Mikael;-) ). Men det hör till paketet.

Jag tänker nämligen osökt på andra människor inom omsorg, service osv som har ett sådant fokus på huvuduppgiften som ofta får ta emot spott och spä. Men det är en annan och mycket större fråga och helt OT!
 
Materiell kärlek KAN nog vara harmlöst och fåfängt, anser jag. D v s om jag tittar på fenomenet rent isolerat. Har kapat ditt inlägg av utrymmesskäl och håller med om det mesta. Min åsikt gåt lite längre i ett avseende: Det du benämner materiell kärlek vill jag se som en kvist på samma buske som de övriga fenomen du nämner i ditt icke nedkortade inlägg.

Man även om jag anser att det för det mesta är harmlöst. med "materiell kärlek" så kan det myntet ha en skitig baksida till följd av gruppbeteenden/grupptillhörighet så att denna kärlek döljer sociopatiska drag och själva ägandet blir ett substitut för exv empati.

Har själv läst exempel typ: En man får en liten repa på sin bil, repan liten så den knappt syns. Omsorgsfullt putsar/vaxar han på den så den verkligen inte syns för någon som inte vet var den är belägen. Mannen ifråga tittar dock dagligen på den ur olika vinklar och belysning och repan ter sig större och större för varje gång. Han tycker jättesynd om sig själv. Hustrun råkar säga något om hans beteende som "kan du inte ägna dig åt något mer vettigt för det det har gått dig på skallen" varpå mannen misshandlar sin fru,

Då står det materiella för avsaknad av något annat element. Här har vi också "tröstkonsumtion". Mycket reklam spelar just på de strängarna. Inte direkt "Har du haft en taskig dag så köp en xxx som kompensation" men budskapet finns där snyggt förpackat med en underförstådd bisats "och bli dessutom en del av gänget".

Många köper saker när de är nere för att pigga upp sig. Så fungerar inte jag. När jag är riktigt låg, rädd eller sjuk köper jag ingenting. Jag kan se på mina kontoutdrag när jag mått fan eller bra.

Egentligen mår jag de facto illa av att ha för många prylar. Men skit samma!

I övrigt så är konsumentpsykologi inte skiljd från psykologi i allmänhet, men den används på ett aggresivt sätt. Det finns ett scenario i en roman (psykologisk thriller) som heter "Det trasiga fönstret" av Jeffery Deaver som på ett verkligt kusligt sätt beskriver konsekvenserna av hur konsumententpsykologi används.

Där ingår även elementet persondyrkan du nämner. Kan rekommendera boken, men den gav mig vakna mardrömmar.

//Lennart

Jag håller med dej Lennart. Det går ju inte att skilja dessa två fenomen åt för dom är ju rätt så likartade och kanske bottnar i samma anledning? Bilrepan och liknande har man ju hört talas om och konsumentpsykologin är nog något som alla drivna pr-skapare är duktiga i och jag blir här ofta förvånad över hur lättlurade vi människor ofta är och speciellt kvinnorna skulle jag tro vad gäller att försöka leva upp till orimligt skapade skönhetsideal som formligen pumpas ut via alla media.

Jag ska nog försöka få tag i den där boken och förkovra mej lite mer och se om det dyker upp några vakna mardrömmar :)

/Leif
 
Egentligen mår jag de facto illa av att ha för många prylar. Men skit samma!

Men du mår inte de jure illa? :)

Själv mår jag inte alls illa av att ha för många prylar, utom just nu när jag ska flytta. Det blir lite jobbigt. Det ska beställas en stor sopcontainer hit som får stå här ett par dagar så får vi se om flyttlasset kan minskas en del.

Roliga saker mår jag annars inte alls illa av för många av. Jag har fler kameror än jag har användning för, pga att jag inte kan förmå mig att sälja en kamera när jag köper en ny[1]. Jag har inte några speciellt värdefulla kameror som samlare skulle kunna tänkas betala bra för så jag behåller dem hellre och trivs med att tänka på de var roliga att använda en gång i tiden.

[1] Utom en gång. Min Olympus OM-1 sålde jag när jag köpte min OM-2. Som gymnasist hade jag rätt ont om pengar (som de flesta gymnasister). Det är något jag ångrar lite idag, men då hade jag helt enkelt inte råd att ha två kameror.
 
Men du mår inte de jure illa? :)

Själv mår jag inte alls illa av att ha för många prylar, utom just nu när jag ska flytta. Det blir lite jobbigt. Det ska beställas en stor sopcontainer hit som får stå här ett par dagar så får vi se om flyttlasset kan minskas en del.

Roliga saker mår jag annars inte alls illa av för många av. Jag har fler kameror än jag har användning för, pga att jag inte kan förmå mig att sälja en kamera när jag köper en ny[1]. Jag har inte några speciellt värdefulla kameror som samlare skulle kunna tänkas betala bra för så jag behåller dem hellre och trivs med att tänka på de var roliga att använda en gång i tiden.

[1] Utom en gång. Min Olympus OM-1 sålde jag när jag köpte min OM-2. Som gymnasist hade jag rätt ont om pengar (som de flesta gymnasister). Det är något jag ångrar lite idag, men då hade jag helt enkelt inte råd att ha två kameror.

Det stämmer ju även in på mig att jag har fler kameror privat än jag har användning för. Orsaken till att jag behåller dem är att de ger så lite i pengar vid försäljning. Men jag känner viss beslutsångest när jag ska ut och fotografera. För mycket att välja emellan. Och jag avskyr att vara överlastad när jag tänkt mig att ut och njuta av plåtandet.

Har länge tänkt på att göra mig av med hela skiten och börja från scratch igen. För mitt privata fotograferande hade jag gärna haft en Pentax 645D/alternativt en ny kommande FF med modernare sensorteknologi och någon av de nya små APS-C som kommit fram på sistone.

För tillfället är jag sjukdomsdrabbad. När/om jag blir bra igen blir jag väl antagligen på så gott humör att jag plundrar spargrisen och skaffar en ny kamera ändå och får ännu mer beslutsångest.
Fast jag hoppas isåfall att jag för mitt eget välbefinnandes skull sålt av några av de nuvarande. Jag är nämligen ingen samlare (möjligen samlar jag på immateriella saker ( företeelser/händelser )som orsakar ångest. Tyvärr är jag inte klok heller. Undrar ibland vad det är för dårfink som skruvat ihop mig.

Mvh//Lennart
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar