esbtse skrev:
Digitalkameran har bättre dynamiskt omfång. Dia har ca 5-6 bländarsteg. Negativ film har 9-10 steg. En CCD-sensor har 8-9 steg. Skall digital kameran klara av att åter ge 9 steg så måste den ha en 10 bitars AD omvandlare. Lägsta nivån används ej vilket gör att en 12 bitars AD räcker. Det är oxså den omvadlare som kameror har idag.
Hur många bitar A/D-omvandlaren har spelar ingen som helst betydelse för det dynamiska omfånget.
Skulle antalet bitar spela roll så skulle man ju kunna spela mycket högre med en DVD-Audio-skiva än med en CD-skiva.
vid bibehållen upplösning. Nikon är kända för att ha brusig sensor.
BrusigaRE kanske. Men om man inte kan se bruset om man trycker näsan mot en 50x75cm förstoring, vad spelar det då för roll? Scannade ISO100-dior har definitivt mer korn än mina ISO200 D70-bilder har brus.
Film ger inga svansar efter högdagar. Blooming yttrar sig som en bredning av högdagarna. Det kan bildas svansar efter en högdagspunkt.
"Svansarna" är det bara hybridslutare som har problem med, svjv, och håller man sig till längre slutartid är en kortaste mekaniska (1/250 i min D70 tex) tiden så slipper man problem. Visst kan man stöta på problem om man fotar rakt in solen, en solig dag, men hur ofta gör man det? Jag har aldrig gjort det iaf.
Jag har aldrig träffat på någon annan ljuskälla än just solen som har givit sådana fenomen.
Digitala kameror klipper hårdare/fulare i högdagrarna däremot, men de har istället bättre separation i skoggorna än dia normalt sett har, Det, tillsammans med ett något större dynamiskt omfång, gör att man har råd med en något sparsammare exponering, för att undvika detta, eller iaf få en snyggare övergång mha efterbehandling.
exempelvis ett genomsnitt. Fina kontrastrika detaljer kommer att omges med färgade skuggor.
Detta är mycket beroende på vilken uppräckningsmetod som RAW-konverteraren använder. Med vissa blir det uppenbart, med andra får man titta väldigt noga för att kunna ana dem. Det är heller inget som syns vid normala betraktningsavstånd, särskilt inte om man använder "rätt" RAW-konverterare.
upplösning för D2X 11 um och EOS-1Ds Mark II 14 um.
Detta innebär att minsta möjliga detalj som är möjlig att återge blir 0.36mm stor vid en förstoring på 50x75cm. Hur nära måst du stå för att kunna urskilja den?
Ganska nära, även om det är en svart prick på ett vitt papper. Betydligt närmare än normalt betraktningsavstånd. Att ha högre upplösning är alltså, på det stora hela att elda för kråkorna.
Nu är jag inte i detalj insatt i hur emulsionen i en färgfilm är uppbyggd, men jag har svårt att tro att varje enskilt korn får olika färg beroende på vilket ljus som träffar den, utan olika korn reagerar olika mycket, beroende på vilket ljus de träffas av, alltså kommer filmens upplösning att degraderas på samma sätt som du beskriver för digitalkameran, men om vi för stunden bortser från det så är ju ditt resonemang ivfsh teoretiskt och i praktiken verkar denna teoretiska skillnad ganska omkullkastad då en 1Ds med sina ynka 16.7Mpix i själva verket återger fler detaljer än vad mellanformat klarar.
EOS stora sensor mildrar kraven på optiken gämfört med Nikons sensor och det är därför troligare att man kan ta skarpare bilder med EOS om inte Nikon börjar sälja optik som är special designad för D2X.
Ja och nej. Samtidigt som D2X är väldigt oförlåtande och ställer stora krav på optiken så ger motsvarande optik på en D2X betydligt bättre kantskärpa tack vare att man använder optikens "sweet spot". Canon har idag inte någon optik som ger bra kantskärpa på en 1Ds MkII.
