Lite om min egen bild, #3.
Tack för tankar och kommentarer!
Snövallen är svår att rå på, men visst kunde jag valt en bild där skärpan satt.
I situationen straxt innan löpte en gul spelare längs sin vänsterkant. Jag följde henne i sökaren och hon drog iväg ett skott mot mål. Skottet blev lite lamt så jag slappnade av och la väl nästan ner kameran i knät. Men det visade sig att det blev ett perfekt inlägg och en gul spelare kom helt fri framför mål, gjorde ett hopp för att möta bollen och fipplade sedan in den i mål bakom målvakten som desperat försökte nå den även efter att den passerat mållinjen.
Allt det sista gick så fort att det mesta inte kom med på bild och de tre första skotten är helt ur fokus.
Men hela grejen för mig med bilden är att den egentligen visar ett lite tveksamt firande. I bilden är armarna på väg neråt. Det var nämligen nästan ingen annan än skytten, målvakten och jag som uppfattade målet.
Spelaren uppsträckta armar möttes inte av glädjerop från lagkamraterna. Situationen blev liksom overklig.
Kanske tjugo sekunder senare fattade resten av laget och åskådarna att det blivit mål och började tjoa. Men ögonblickets magi var ändå förbi.
Uppenbart har min bild svårt att beskriva just det som jag själv ser i den. Berättelsen jag ville förmedla går inte fram. Men ni såg ju ändå någon sorts berättelse