Visst kanske inte allt är proffsigt skrivet och komplett med labbfoton som tex DP Review, men å andra sidan tror jag inte heller att det är det han utger sig för att rapportera.
Håller med att han kanske inte alltid uttrycker sig 100% logiskt och elegant, men vem av oss här på Fotosidans forum gör det?
Kan man bortse ifrån några få lite lätt ologiska eller ogenomtänkta formuleringar/meningar, så tycker jag att det han skriver är riktigt bra i övrigt.
Finns en bra massa ologiskt och osammanhängande raljerande ifrån många här (och vissa stunder säkert även ifrån mig själv)...
Jag gillar iaf hans rapporter starkt för att jag uppfattar de som ärliga och personliga.
Tycker han framstår som genuint intresserad av hur produkterna kan fungera i verkligheten. För honom och den typ av fotande han gör. Dvs en yrkesfotograf som är mer beroende av hur saker fungerar och hänger samman praktiskt i hans vardag - och att de ger honom fantastiskt bra bilder med snygga färger - än att de bara har perfekta mätvärden när man gör diverse labbtest eller pixelpeepar i mätstudio.
Kanske inte själv alltid håller med honom 100%, då jag är själv i en annan situation än honom och med andra krav, men jag har väldigt svårt att se honom som någon form av "posör" som du verkar vilja få honom till att vara. Tycker den typen av personangrepp och adjektiv som du kör med ovan känns helt fel.
Kan själv varmt rekommendera alla att läsa hans blogg och rapporter. Tycker de tillför iaf mig många intressanta aspekter som jag inte själv alltid tänkt på, eller hunnit ta del av. Förhoppningsvis kan alla och en var läsa hans blogg och avgöra själva vad de tycker om både honom och de erfarenheter han kommer med.
Detta oavsett om han skulle vara positiv, eller negativ, om en viss produkt eller varumärke som man själv använder eller vurmar för.
Martin, det är väl klart att Ming skriver en del bra och tänkvärda saker och han är ofta bättre i skrift än i sina videos. Men jag tycker han är väldigt mycket "surfing" över ytan och lättviktig. När han dessutom ska recensera eller åtminstone tycka om denna kamera så raljerar han om att det inte ens är en kamera, så då undrar man ju hur han spårat egentligen.
Om man ska recensera så handlar det om trovärdighet och den tycker jag inte han har i viktiga stycken. Nu är säkert jag bakgrundsskadad redan från 80-talet då jag läste historia och lärde mig källkrfitik för det ingick ju som förberedelser inför historisk forskning. Där lärde man sig att bedöma historiska källors trovärdighet och det är ett antal boxar Ming verkligen inte markerar. Det gör att han för inte känns trovärdig.
Diskussionen om menyer och användarupplevelse blir ju problematisk och bra tossig eftersom han faktiskt inte bemödat sig om att sätta sig in i hur Sony-kamerornas användardialog ser ut och hur den kan anpassas för den enskildes behov. Jag kan säga mycket om det just för att jag faktiskt haft väldigt många Sony-hus vid det här laget och sett hur just det tänket utvecklats över tid. Jag tror faktiskt att både Ming och inte minst ni som läser de här slappt formulerade synpunkterna utan mycket till substans, riskerar att få helt fel uppfattning om både det som är positivt och negativt med de vägval Sony faktiskt gjort.
Jag arbetar dessutom sedan över 20 år med rationalisering och automation av IT-processer och jag har själv byggt ett antal användargränsnitt genom åren både när jag arbetade som utvecklare på Esselte Datasoft och Scribona båda stora nordiska IT-produktdistributionsföretag. Där byggde jag produktunderhålls- och prissättningsappliaktioner som användes nordiskt under 15 år vilket är en evighet i dessa sammanhang. Från 1989 och tre år framåt var jag dessutom teknisk produktchef för Microsoft-produkter och ansvarig för demos kring Esseltes Windows-koncept Winsoft, då vi åkte land och rike runt även med Microsoft och lanserade olika Windows-versioner och alla de Windows-program Esselte och senare Scibona då sålde. Så jag har sett så mycket PC-mjukvara att jag fortfarande är helt yrkesskadad. Så mycket att jag aldrig använder datorer längre för nöjes skull.
De senaste 5-6 åren har jag varit systemarkitekt- teknisk projektledare och utvecklare av Digitala Stadsmuseet och integrationen av våra verksamhetssystem. Har här vi integrerat ett antal verksamhetssystem i ett DAM-system baserat på SQL-server och FotoWare:s DAM-system FotoWare. Där ska folk från ett antal olika organisationer med ett antal olika roller samsas i en enda underhållsapplikation (Fotostation) för att underhålla metadata på idag ca 150 000 objekt (60 000 allmänna bilder, 25 000 föremålsbilder, 70 000 bilder på fotokollage samt mängder av dokument, publikationer och ritningar.
Det handlar om kanske 50 olika arkiv som ska underhållas med drygt 10 olika formulär och ca 50 olika aktioner/processer. Det skulle ju inte gå att lägga allt i en hög. Men det finns fliksystem som kan isolera de arkiv och aktioner som är relevanta för en användargrupp. Dessutom kan man gruppera både arkiv och aktioner så att de inte blir fler än 6-7 stycken i varje grupp. Användarna kan själva kollapa de gruper de inte vill se. Dessutom kan man styra så att när ett arkiv är aktivt att aktionerna blir sammanhangskänsliga och bara de relevanta blir aktiva för varje val man gör. Detta underlättar starkt för användarna. Dessutom är det ju så att många av aktionerna startar automatiska foto och metadataprocesser och arbetsflödenflöden som utför en massa avancerade saker som ett automationsnav utför.
Egentligen har de som byggt Fotostation som vi bygger vår underhållsapplikation i gjort precis samma överväganden som Sony. Det är norrmän och svenskar från Göteborg och Hasselblad som skapat de förutsättningarna hos FotoWare. De lutar sig på precis samma forskning som en gång gjordes vid Chalmers av professor Lars Kristiansson. Det var nämligen de som fram till grundreglerna för hur menyer bör byggas och varför. De fann att människor inte klarar mer än 7 +- 2 alternativ i menyer innan hjärnan växlar upp på en annan nivå och man tappar grepp och överblick. Kristiansson hade jobbat för SAAB och försvaret och förmodligen sett vikten av detta för flygarna i exv. jaktplanens cockpit. Där handlar det om liv eller död om man inte kan tolka och hantera info snabbare än fienden. Den andra gränsen är nedåt och där ska man undvika bara 2 alternativ enligt professorn för då uppstår "Aftonbladet" / "Expressen" -ångestladdade val då man upplever risken till felaktiga val till hela 50%.
Tittar vi på NEX 7 så har den flera menyer med över 10 val. Under SETUP-menyn ligger hela 50 funktioner i en enda hög, vilket förklarar att många kroknar om de inte begriper att det är avsett att man konfigurerar Tri-Navi för att slippa gå in i menyerna. Då förstår ni kanske varför det blir så fel när Ming och andra tror sig kunna fixa detta med "trial and error"-metodiken och varför även en okunnig person i frågan som Ming skulle tjänat mycket på att läsa Friedman och vara lite mer ödmjuk. Ming har en del människors öra och ett visst ansvar och han deserterar faktiskt från det och det får inte en teknisk recensent göra, för då sköter han faktiskt inte sitt jobb.
När jag går in i min A7r däremot, så ser jag att Sony mycket strikt följer Kristianssons rekommendationer. Jag tror inte man kan hitta något ställe där det finns fler än sex möjliga val och det gäller på den högsta nivån i systemet där det finns exakt sex alternativ och under vart och ett av dessa finns det 6 i alla fall utom ett där det är 7 alternativ. Det är då heller inte konstigt att folk upplever detta som mer hanterligt, men det är sannerligen inte mer överblickbart och det är baksidan före Sony har inte ens bemödat sig om att ge undermenyer någon annan märkning än en siffra från 1-6 eller 1-7. Det är riktigt dåligt för det gjorde de i alla fall i NEX 7.
Även en A7r är starkt konfigurerbar men har inget Tri-Navi. Istället har man vid sidan av möjligheten att direktkonfigurera mängder av knappar och reglage på samma sätt som i NEX 7 också en Fn (function)-knapp. Där kan man alltså konfigurera upp till 12 funktioner som kan väljas på displayen. Det är här jag undrar om inte Sony kunde använda dubbelt så stor yta på skärmen och öppna för en fler funktioner som kanske inte finns plats för på knappar och rattar. Det är ju det som gör det möjligt att slippa gå ner i träsket. Dessutom så har de fått för sig att vissa korkade lösningar de gjort inte ska gå att flytta till mer ergonomiskt ställe. Det gäller exv. C2-knappen för zoomning i preview, vilken sitter riktigt taskigt till.
Till slut kan man öka automationsgraden så att användarna själva slipper slita sitt hår lika ofta. Det jag tänker på är att om man går in i menyn för att exv. aktivera "Eye-focus", så kan man inte det, därför att det finns ett interlock med "Face detection". Ibland kan det vara verkligt frustrerande när man kanske inte fattar vad det är som gör det väl man vill aktivera inaktiverat och icke valbart. Här tycker jag man ska låta bli att deaktivera "Eye-focus" om "Face detection" är inaktiverat. Varför inte låta folk välja vad de vill och bara slå på stödjande system i bakgrunden om det behövs. Jag tror att detta retar gallfeber på många idag helt i onödan. Det finns saker som fömodligen bör vara deaktiverade ibland men de bör hållas till ett minimum.
Så mina vänner, det är långtifrån sanningen att man inte får säga något kritiskt mot Sony-kameror eller -lösningar i detta forum men det inte bara jag vänder mig mot är när folk som ´faktiskt inte vet hur Sonys kameror funkar och hur de är tänkta att konfigureras inte bemödar att sätta sig in i hur det funkar innan man uttalar sig om sånt man inte vet något om. Sony gör inte sällan saker på annat sätt än Nikon och Canon så det räcker som sagt inte bara med slapp trial and error alla gånger och speciellt inte om man ska bli tagen på allvar här i alla fall.
:
