FlyerOne
Aktiv medlem
HSS = High Speed Sync är i stort sett motsatsen till vad trådskaparen Jonatan är ute efter.
En ridåslutare (används för praktiskt taget alla 135 systemkameror) fungerar så att först den ena ridån löper iväg (nuförtiden vanligen vertikalt) och öppnar framför filmen/sensorn tills den valda exponeringstiden är uppnådd. Därefter far den andra ridån iväg och stänger ljusinsläppet. Vid längre exponeringstider så kommer hela filmrutan/sensorn att vara öppen under någon bråkdels sekund. Då kan elektronblixten utlösas utan problem, eftersom dess brinntid är mycket kort, vanligen i området 1/1.000 till 1/50.000 sekund eller så.
Men när man väljer kortare exponeringstider så kommer inte "öppningsridån" att ha hunnit löpa över hela rutan innan "slutningsridån" dyker upp. Detta innebär det kommer att bli bara en smal spalt som löper fram över filmen/sensorn ifall man har valt en väldigt kort exponeringstid - t.ex. 1/2.000 sekund. Med elektronblixt kommer då resultatet att bli att man får en bild där enbart halva bilden, eller vid kortare exponeringstider, en smal spalt blir belyst, och resten av bilden blir underexponerad eller helt mörk.
Den kortaste exponeringstid man kan ställa in och fortfarande få hela bildrutan exponerad varierar något från kamera till kamera. Med dagens kameror hamnar man oftast inom intervallet 1/125 till 1/200 sekund (det kan dock variera från 1/50 och till kortare än 1/300 sek - varvid de längre tiderna gäller äldre kameror).
För centralslutare uppstår inte detta problem. När det gäller dessa kan elektronblixt användas även vid deras allra kortaste inställbara exponeringstid (eftersom de alltid under något moment är helt öppna).
För ridåslutare fanns en lösning på detta problem ifall man använde kolvblixtar. Det fanns en variant av dessa som kallades för typ B. Dessa skilde sig från de ordinare kolvblixtarna genom att de hade en ganska lång utlysningstid med någorlunda konstant ljusstyrka. De lös under hela tiden som spalten löpte över rutan, och simsalabim, så kunde man ta blixtbilder på t.ex. 1/1.000 sekund även med ridåslutare.
Vad göra ifall man ville (vilket man oftast ville) köra med elektronblixt istället? Pga dess verkningssätt går det inte att förlänga en elektronblixts utlysningstid så här mycket. Man la pannan i djupa veck och grubblade. Och man fann en lösning (eller mera korrekt - Minolta fann den). Man visste att somliga elektronblixtar klarade av att avge en skur av blixtar (med reducerad ljusstyrka) i tät följd. Så frågan var ifall det skulle vara möjligt att konstruera en blixt med så tät blixtföljd att den i princip kom att se ut som en enda, lång ljusblixt (kanske inte längre så mycket karaktär av en blixt dock...) utan att krokna. Man ville få fram en speciell variant av ett stroboskop, som gick att ställa in med så hög frekvens att blixtarna inte hann att slockna emellan varje blixt, utan att de flöt ihop med varandera så att stroboskopeffekten upphörde. Vilket "man" lyckades med till slut (numera har väl denna teknik kopierats av de flesta tillverkarna).
Så, till slut, efter min i vanlig ordning säkerligen väl långrandiga inledning, så är vi framme vid kontentan:
Vid användning av HSS-funktionen får man en skur av blixtar under EN ENDA EXPONERING. Vad trådskaparen Jonathan söker är det motsatta - en skur av bilder med EN ENDA BLIXT för varje bild.
Då är det förstås kontraproduktivt att "slösa bort" hela laddningen på en massa blixtar under en enda exponering, även om Björn i och för sig fick igenom 3 bilder innan den uppladdade energin var uttömd.
