Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Det har du helt rätt i. Var detta tar vägen har vi ingen aning om.
När jag var mycket yngre och gick på IHM så hade vi den så kallade företagsdoktorn Ulf ad Trolle som lärare. Varje vecka faktiskt. Han var inblandat i det hela för att ge råd. Han sa gång på gång under det halvåret att inte förstod vad som hände.
Tankbåtar byggdes och las på lager i Uddevalabukten trots alla experter ansåg idéen idiotisk.
Svetsare på varven fick stöd som motsvarade 3 gånger deras lön under nedläggningen. Cirka 600 000 kr vilket skulle vara direktörslön på den tiden.
Samtidigt skrek Volvo efter duktiga svetsare. Fast de tjänade lite mer på varvet och hängde därför kvar där.
Vad jag menar med okända faktorer är till stor del vad regering och politiker kommer göra.
Kameraindustrin är viktig för Japan. Som du nämner har Nikon reducerat sina anställda radikalt. Så den så kallade omstruktureringen av kameraindustrin kommer skaka om Japan en hel del. Förmodligen kommer det finnas politiska inhopp för att stoppa det att hända. Politiker tror ofta de kan ändra historien. Historien visar oftast att de har fel.
Våra svetsare på varven fick i bästa fall jobb hos Volvo. Alla miljarder av skattebetalarnas pengar som satsades kunde inte stoppa nedläggningarna av varven i Göteborg och Malmö
Det blev en smärtsam omställning fast kanske mindre smärtsam än många trott. Göteborg ställde om till annat och de flesta som förlorade jobbet fick jobb på annat håll. De som var 50+ fick ofta på den tiden pension.
När nu kameraindustrin i Japan genomgår något liknande kommer initiativ både komma från politiker och ägare.
Som sittande på bänken tycker vi att de minst solida bolagen med lägsstmarknadsandel kommer kasta in handsken först. Fast det är kanske inte alls hur det kommer utvecklas.
Jag tror inte att Japansk kameraindustri kommer försvinna helt. Företag som Sony och Fuji har mutat in en stor del anhängare globalt. Deras resultat kanske kommer lida under flera år.
Vi kan nog räkna ut både Olympus och Pentax. Deras marknadsandelar är för små för de skall kunna överleva
Inte ens svenska staten rådde på den krisen. Jag följde den och slutet inföll samtidigt med att jag läste grundkursen i Nationalekonomi på Stockholms Universitet. Det är sant att nästan alla inte förstod vad som skedde. Alla ekonomer stöptes då i samma form och de var alla beroende av Knut och Alice Wallenbergs stiftelser någon gång under sin karriär och det var ingen skillnad på om de var s-märkta eller inte. Alla var näst intill eniga i sina analyser och inga såg något ljus i tunneln. Om inte landet accepterade ett ekonomiskt stålbad så väntade IBRD International Bank for Reconstruction and Development ("International Bank of Ruin and Destruction" som en del vänsterfolk kallade den inrättningen) och Världsbanken runt hörnet med hårda nypor.
Men det fanns en som fattat och han var en av få nationalekonomer som avvek från de andra. Han hette Sven Grassman var ekonomisk forskare och satt på Institutet för Internationell Ekonomi. Han satt vidare i den dåvarande Betalningsbalansutredningen, så honom var det inte så lätt att bara avfärda, då han var en av landets absolut främsta experter på att analysera nationalräkenskaperna. Han blev dock hårt mobbad av etablissemanget under första delen av 80-talet när man försökte hamra in ett ekonomiskt krismedvetande i befolkningen. Grassman strödde en hel del grus i det maskineriet.
Han skrev en bok som hette "Det tysta riket", vilket just pekade på den åsiktskorridor som fått de flesta andra ekonomiska experter vid tiden att missa att Sverige och västvärlden alltmer kommit att syssla med tjänster och tjänsteexport istället för stålprodukter som exv. båtar. Grassman menade att de hade fel som inte räknade med dessa intäkter och han såg det ungefär som om man gjort en bouppteckning och bara räknat skulder och skitit i tillgångarna. Han vägde även in den s.k. konsoliderade offentliga sektorns tillgångar som var avsevärda i ett land som Sverige.
Grassman hade noterat en post i nationalräkenskaperna som var "tjänstenettot" som just samlade upp en massa av de inkomster som genererades i den nya tjänstebaserade ekonomin. Det var intäkter från tjänster, patent och rojalties. Idag är det naturligt att se Sverige som ett postindustriellt land men det fanns inte på kartan då och det kan nog förklara en del av den förvirring som uppstod då när han släppte sin bok. Jag lyssnade på honom själv en gång när han hade ett föredrag som Fryshusets legendariske ledare Anders Carlberg hade tagit initiativet till.
Grassman var en av mina verkliga hjältar när jag var i 20-årsåldern. Den mannen hade ett kurage som mycket få har idag. Han fortsatte ända in i kaklet trots att han blev avskedad från sitt jobb och han blev dumpad i någon del av Lantbrukshögskolan som låg i träda. Om jag inte missminner mig så fann det t.o.m. hoar för utfordring av boskap i lokalen så det var nog ett "statement" som var rätt tydligt. Han dog tyvärr alldeles för tidigt i cancer.
Jag äger ju själv ett ex. av Det tysta riket men för de som inte gör det kan man läsa om den boken och Grassman nedan eller söka själva på nätet efter mer info:
https://www.abc.se/~m9339/bib/galna/galna-book-35.html
Senast ändrad: