egaeci skrev:
Vi kan prata om kampen mot rasism. Vi kan prata om kampen mot homofobi. Men när vi talar om kampen för jämställdhet så kan vi inte säga att vi jobbar för att kvinnor ska bli jämställda med männen i samhället utan att samtidigt tillägga att det förstås gäller för etnicitet, sexuell läggning osv. Har jämställdhetskampen inget egenvärde, måste den alltid klumpas ihop med annat? För de andra kan vi ju prata om var för sig, men det gäller inte feminismen. Och vi får inte heller kalla den feminism, den måste kallas jämställdhetskamp. Men orden gör mycket. Det vi inte har ord för finns inte, och glöms lätt bort. "Jämställdhetskamp? Ja det finns massa kvinnor i riksdagen, då var vi klara med den". Eller såhär: "Feminism? Ja det finns en massa dolda strukturer i samhället som vi behöver jobba med för att få ett samhälle som inte diskriminerar pga kön". Förstår ni vad jag menar? Orden är jätteviktiga.
Vill också tillägga att det ju finns många riktningar, det finns feministiska tankar och teorier för många olika situationer, inte bara för standardkvinnan från USA. Alla behövs, men alla syns inte.
Många män tar illa upp av ordet feminism. De tror att de är utpekade som våldtäktsmän. Men när vi talar om rasism eller homofobi tar folk inte åt sig på samma sätt. Men just feminismen får folk att se rött direkt. Varför är det så?
Tyvärr har så många tossigheter kommit ur munnar som sagt sig tala i feminismens sak och de har fått sägas utan att speciellt många sansade kvinnor i den debatten orkat eller velat nyansera den. Om feminismens kvinnor vill bli tagna på allvar så måste man nog sluta hålla de värsta galningarna om ryggen. De mest extrema inom rörelsen har gjort den obotlig skada (inga namn men vi vet alla vilka de är). Feminismen är iskall i den skepnad vi sett den i senaste valet. Den behöver verkligen förnyelse.
Väldigt många män idag i Sverige tycker det är fullständigt oacceptabelt att kvinnor inte har samma rättigheter och möjligheter som män (en del kvinnor är ju våra fruar och flickvänner eller hur, även om många som deltar i feministdebatten säkert tillhör de 60% av stockholms befolkning som är singlar ). De flesta inser också att det finns strukturer som gynnar män. Men det är inte så lätt att göra någonting åt en del av dem eftersom en del strukturer som gynnar männen faktiskt finns av andra skäl än att gynna männen i kärriärkampen.
Männen har traditionellt ägnat sig betydligt mer åt lagidrott än kvinnor. De har byggt sina nätverk i jaktlag, roddarlag, fotbollslag och idrottslag. Kvinnor har historiskt inte på samma sätt deltagit i dessa aktiviteter, inte byggt dessa lojaliteter och nätverk. De har sedan inte haft dessa nätverk att luta sig mot i kärriären. Förmodligen håller även detta på att ändras med damfotboll, innebandy, tjejhockey och andra kollektiva flickidrotter men det händer inte över en natt.
Det kommer rapporter om att kvinnor får sämre vård än män och det gör en ju upprörd om den stämmer. Man undrar om hur detta går till egentligen. Jag har svårt att tro att både manliga och kvinliga läkare i vården skulle sätta sig ner och besluta att deras kvinliga patienter ska få en sämre vård och tvingas vänta längre på den än män. Det finns säkert förklaringar som att kvinnor inte bråkar lika mycket som männen. Ja jag vet inte men det behövs säkert mer forskning i en del fall för att verkligen komma åt mekanismerna. Man ska verkligen inte acceptera denna ordning men allt behöver ju inte vara medvetet ont uppsåt.
När det gäller löner så tror jag det är svårt att medvetet och öppet missgynna kvinnor lönemässigt idag i Sverige. Icke desto mindre har en del "kvinnoyrken" förbluffande låga löner. Jag vet inte om jag läste fel att en sjuksköterskas ingångslön ligger på knappt 19.000. Det är trots allt ett stort ansvar och en ganska kvalificerad utbildning. När jag var lärare försökte myndigheterna påverka flickor att göra mindre traditionella yrkesval. Trots det valde de flesta flickor mellan något av ett 10-tal yrken. Pojkarna valde mellan ett hundratal. Det har sällan varit några problem att fylla kvoten sjuksköterskor trots usel betalning.
Jag har dock svårt att ta den rörelse på allvar som säjer sig vara feministisk om den inte kämpar lika hårt för alla grupper av missgynnade kvinnor. I mycket av det som syns i pressen får man ju intryckat av att det största problemet är att det är för få kvinnor på de verkliga toppjobben. Hur många är de missgynnade kvinnorna sett i relation till den lilla klick som altid hörs i debatten och de frågor de driver.
Sen har jag alltid förundrats över att kvinnor verkat vara andra kvinnors största fiender ofta i högre grad än männen. Varför har man så svårt att stötta varann? Tyvärr är det mer regel än undantag att kvinnosammanslutningar ofta misslyckas med att hålla ihop när det gäller. Utan ett kollettiv finns ingen maktbas. Utan en maktbas är det svårt att få något att hända.
