Jag vet inte om det redan har sagts (orkar inte läsa igenom alla inlägg), men jag förvånas över inställningen att RAW är bra för att "rädda" felexponerade bilder. IMHO så bör den fotograf som inte kan exponera ordentligt satsa på en fotoutbildning istället för en ny kamera (EJ riktat mot dig, Wilhelm). Förvisso kan det vara bra att ha möjligheten, men att ha det som grundargument känns väldigt baklänges!
Det bästa argumentet för RAW, imho, är att man får bästa möjliga utgångsmarginal för ett så högkvalitativt resultat som möjligt. Speciellt om man vill jobba kreativt med kurvor.
Sen att en RAW-fil är 16 bitar stämmer bara i teorin. De alla flesta digitala småbildare fångar bilder i 12 bitar. Att filen har utrymme för 16 bitar betyder inte att bilden är i 16 bitar, bara att den kan innehålla en bild som har 16 bitars färgdjup per kanal. Steget från 8 bitar per färgkanal till 12 bitar per färgkanal är dock stort! Speciellt om man ser till det faktum att hälften av den fångade informationen ligger i det ljusaste steget, hälften av resten i det näst ljusaste steget, osv.
Rent praktiskt betyder det att för en kamera som har ett omfång på 8 bitar så ligger 128 nivåer i det ljusaste steget, 64 nivåer ligger i det näst ljusaste steget, 32 i det "mellersta" steget, 16 nivåer i det näst mörkaste steget, och endast 8 nivåer i det alla mörkaste steget. (Nu har dagens digitala kameror ett dynamiskt omfång som är större än 5 steg, men jag orkar inte räkna om.)
För en 12-bitars fil med 5 stegs omfång gäller att 2048 nivåer ligger i det ljusaste steget, 1024 i det näst ljusaste steget, 512 i mittensteget, 256 nivåer i det näst mörkaste steget, och hela 128 nivåer i det mörkaste steget (jämfört med 8 nivåer för en 8-bitars fil).
Skillnaden kommer fram främst vid kraftigare justeringar i ljushet och kontrast.
