Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Porträttfotografin & realismen

Produkter
(logga in för att koppla)

J. S-g.

Aktiv medlem
Vi tar en bild av en människa. Vi kallar det ett porträtt. Det här till exempel. Vi tittar på bilden. Porträttet är enkelt och rakt på, inte särdeles utstuderat eller ifrågasättande. Eller? Vi tar en ny bild av en människa. Vi kallar också detta ett porträtt. Det här till exempel. Vi tittar på bilden. Porträttet är utstuderat och ifrågasättande, inte särdeles enkelt och rakt på. Eller?

Realismen är ofrånkomlig när vi talar om porträtt. Men vilken realism är det vi talar om? Är det första porträttet mer realistiskt än det andra, eller tvärtom? Låt oss för en sekund eller två anta att detta verkligen spelar någon roll.

När Terry Eagleton diskuterar realismen i en essä i London Review of Books skriver han bland annat:

Artistic realism, then, cannot mean 'represents the world as it is', but rather 'represents it in accordance with conventional real-life modes of representing it'. But there are a variety of such modes in any culture, and 'in accordance with' conceals a multitude of problems. We cannot compare an artistic representation with how the world is, since how the world is is itself a matter of representation. We can only compare artistic representations with non-artistic ones, a distinction which can itself be a little shaky.

Och litet senare:

To describe something as realist is to acknowledge that it is not the real thing. We call false teeth realistic, but not the Foreign Office. If a representation were to be wholly at one with what it depicts, it would cease to be a representation. A poet who managed to make his or her words 'become' the fruit they describe would be a greengrocer. No representation, one might say, without separation. Words are certainly as real as pineapples, but this is precisely the reason they cannot be pineapples. The most they can do is create what Henry James called the 'air of reality' of pineapples. In this sense, all realist art is a kind of con trick - a fact that is most obvious when the artist includes details that are redundant to the narrative (the precise tint and curve of a moustache, let us say) simply to signal: 'This is realism.' In such art, no waistcoat is colourless, no way of walking is without its idiosyncrasy, no visage without its memorable features. Realism is calculated contingency.

Är alltså det första porträttet mera realistiskt eftersom det uppenbarligen har mera av den jameska "air of reality"? Eller är det andra porträttet mera realistiskt eftersom det uppenbarligen har mindre "air of reality" och förhåller sig mera aktivt till realismen som 'calculated contingency'?

Frågan är åtminstone litet intressant eftersom porträttfotografin i så hög grad hänger sig åt realismen -- därtill en form av realism som, åtminstone i mina ögon, alltför ofta tar formen av den omöjliga ambitionen: "represents the world as it is". Litet större separation i representationen hade inte skadat, kan jag tycka.
 
Senast ändrad:
Hjalmar Söderberg sista fras i historietten Tuschritningen ljuder smått i mig när jag läser ditt inlägg; ”… och jag undrar nu icke längre över livets mening; men det är icke emedan jag tror mig ha funnit den.” Det var några år sedan jag tyckte ontologiska frågor var intressanta och meningsfulla, numera osäkrar jag min pistol och drar mig tillbaka i min subjektivistiska håla när frågor om verkligheten kommer på tal. Men samtidigt inser jag de flesta i västvärlden uppfattar en bil vara en bil så någon form av reell värld, måhända socialt konstruerad, tål jag. Med detta vill jag skriva att frågor om verkligheten och representationen av densamma finner jag svåra och numera allt som oftast i längden ej särskilt meningsfulla. Dock väcks mitt intresse och nyfikenhet av din fråga.

Din frågeställning är intressant även om jag är något osäker om jag förstått allt. Jag håller dock med om att separationen mellan bild och ”verklighet” oftast skulle kunna bli större, även inom andra områden än porträtt. Tex uppskattar jag Terjes allt större separation mellan naturen som den är i sig och hans intryck samt uttryck. I hans bilder hör jag fåglar slå och träden mumla. En större separation lämnar utrymme till betraktaren att läsa bilden, eller tolka bilden, såsom denne vill eller blir av erfarenheten tvungen att göra.

Men det är svårt (antagligen, tänker och skriver ganska spontant nu) med en ”god” separation. En god poet kan med några ord, eller fraser, förmedla en komplicerad känsla. Svårigheten måste ligga i att med det minimala uttrycka det totala, dvs någon form av verklighet. Men vad är det som slår an och triggar det totala? Ja, svaret på det, enligt min mening, är kompetensen som visar en bra konstnär, sen må det vara poesi, fotografi eller något annat.

Av dina två exempel tyckte jag den första bilden slog an något hos mig. Hennes ögon uttryckte något jag inte förstår men känner igen och därmed blev ”verkligt” för mig, men ”mer realistiskt”… hmmm…. Nåväl, andra personer kan tycka annat och därmed drar jag mig tillbaka till min håla.

/Erik

PS.hur översätter du 'calculated contingency', beräknad möjlighet eller?
 
jag är urkass på engelska så jag kan inte hänga med i dina citat.

men jag tänker att det kanske är lite svårt att lägga fotografi i kategorin "realism". lättare med måleri. känner jag spontant då det finns en motpol där som inte finns på samma sätt inom fotografin. visst kan man göra mkt med oskärpa och dylikt men kan man tex tala om kubism inom foto? njae. verktyget kameran är inte skapat för att bygga något från grunden på samma sätt.

jag tycker det är svårt att anknyta till realism i någon av dina bildexpempel, de faller utanför det på något sätt, vet inte varför.
 
För mig så kan ett foto aldrig vara realistiskt, då alla foton endast är ett fruset ögonblick ur verkligheten. En målning däremot kan innehålla en viss tidsrymd. Ta som exempel krigsmålningar, med flygplan som flyger omkring och skjuter ned varandra. Vem kan ärligt säga att det skulle gå att ta ett foto som är lika dramatiskt men samtidigt lika realistiskt som en dylik målning?

Kanske inte riktigt vad du var ute efter, men det var mina tankar..
 
realism är en konstart inom måleriet som inte uttövas längre. så att jämföra det med fotografin är fel på fler än en punkt.

realismen och illusionismen ville dölja mediet. man skulle inte se skillnad på konst och verklighet.

fotografiet är verkligthet, och om det inte är det så är det en strävan att komma bort från verkligheten. och det skulle jag inte kalla realism direkt.

det blir rörigt om man ska blanda in måleriets olika perioder med fotografi. som anna säger, man kan ju inte tala om kubistiska fotografier. det vore konstigt eftersom kubismen är död sen en tid tillbaka. men också för att kubismen är måleri, inte fotografi.
 
Jag kan inte alls förstå hur man kan förbehålla ett estetiskt förhållningssätt till en, och endast en, konstart (måleriet). Är alltså Aaron Siskinds fotografier inte abstrakt expressionism bara för att de är fotografier, trots att han verkade i samma skolbildning och estetiska förhållningssätt som målande abstrakta expressionister som Rothko, Pollock och de Kooning? Skolbildningar bestäms snarare av den sociala, historiska, estetiska och ekonomiska kontexten än av en viss konstart, skulle jag vilja hävda. Ett estetiskt förhållningssätt må springa ur en skolbildning -- som, det kan jag godta, är avsomnad -- men förhållningssättet i sig kan inte avsomna. Stilgreppen finns alltid tillgängliga för vidare användning och utveckling. Kubismen-som-skolbildning må vara avsomnad, men kubismen-som-förhållningssätt är allt annat än avsomnad.

När jag använder reslismbegreppet är det inte målerihistorikernas periodindelning jag refererar till, det trodde jag blev uppenbart genom Eagletoncitaten, utan till ett estetiskt förhållningssätt. I det här fallet är förhållningssättet ytterligt komplext, eftersom ordet vi använder för att beskriva det antyder att det handlar om verklighetslikhet (vad nu det skulle betyda). Realismbegreppet måste fyllas med innehåll för att vara relevant. Eagleton, som jag läser honom, identifierar åtminstone två olika möjliga innehåll: "represents the world as it is" och som "air of reality". Det var dessa två realismbegrepp jag försökte relatera till porträttfotografin.

Personligen anser jag det första vara en omöjlighet, av samma anledning som Eagleton nämner. Det andra är betydligt mera intressant, särskilt eftersom det medvetet förhåller sig till denna omöjlighet i sina försök. Men det mest intressanta med detta realismbegrepp är egentligen, som Eagleton pekar på, att realismen blir till lurendrejeri: In this sense, all realist art is a kind of con trick - a fact that is most obvious when the artist includes details that are redundant to the narrative (the precise tint and curve of a moustache, let us say) simply to signal: 'This is realism.' Det första fotografiet, skulle man kunna hävda, arbetar med detta realismbegrepp: detaljrikedomen och den enkla kompositionen säger till betraktaren "Detta är realism" samtidigt som det finns en direkt medvetenhet om att så ej är fallet. Det andra fotografiet, skulle man kunna hävda, arbetar inte på samma sätt. Som porträtt signalerar det inte "Detta är realism" till betraktaren. Genom att ha mindre "air of reality" närmar det sig snarare det första realismbegreppet.

Så läser jag i vart fall bilderna. Naturligtvis är den ena eller den andra inte mera realistisk. Men sådant måste man skriva för att provocera fram svar. De är bara realistiska på olika sätt, de arbetar bara med olika realismbegrepp.

Christoffer Wallstenius tanke om tidsrymd är intressant. Jag vet inte riktigt om jag håller med, för jag förstår inte skillnaden mellan måleri och fotografi i att representera en sådan tidsrymd. Men kanske att tidsrymden är en faktor som också bör arbetas in i ett (nytt) realismbegrepp.
 
det jag tänker är att alla -ismer inte har så mkt med grundbetydelsen att göra nödvändigtvis. det blir en genre inom en viss konstform för att begreppet är användbart och praktiskt.

visst finns det likheter eftersom både måleri och foto handlar om bilder, men alla begrepp kanske inte lämpar sig i båda formerna. jag ser tex alla fotografier som realistiska. i mkt högre grad än i måleri iallafall. den enda motpol till realismen inom foto skulle väl vara montage och kraftig manipulation. eller blandtekniker där man blandar foto och måleri tex.

finns det någon motsvarighet till picasso, egon shiele (tror jag det stavas), inom foto?

jag tror att begreppet realism är tämligen oandvändbart inom fotogenren.. .fast det är ju inte säkert att det är det bara för jag tror det.
 
ska jag vara ärlig så orkar jag inte ta till mig dina svåra engelska citat just nu.

jag pluggar för tillfället konstvetenskap så det här är ganska intressant.

men jag svarar lite snabbt. förstår inte vad du menar med att realismen skulle vara ett estetiskt förhållningssätt.
Det ÄR en inriktning inom måleriet.
Sen är ju frågan om man kan applicera detta på fotografi.
Jag förstår inte riktigt poängen med det.
Realismen strävade efter att lura betraktaren. konstnärerna såg måleriets begränsningar som negativa faktorer och försökte dölja mediet genom verklighetstroget måleri. sådan var konsten då.
modernisterna (och därmed kubisterna) ville göra den raka motsatsen.

vilket skulle syftet vara med att applicera begreppet realism på foto?
Ett foto är ett avtryck av verkligheten, så är det bara. Fotografen som konstnär kan ju inte sträva efter att visa en verklighet som inte finns, det går ju inte ihop med vad fotografi är. ska vi dölja verklighet med verklighet?
 
När jag tar ett porträtt så är det långt ifrån realism därför att jag redan från början är inställd på att lura betraktaren genom att lämna ute sånt som jag inte vill att betraktaren ska se (med hjälp av ljussättning och beskärning). Jag kanske till och med gör bilden svartvit.

Jag vill i mina bilder försköna, dramatisera, berätta, fördjupa, egga, inspirera, provocera mm

Då realism för mig är att från början vara inställd på att visa en bild av verkligheten så går inte mina porträtt under den genren.
Förmodligen inte heller 90% av världens porträttfotografer.

Men det finns dokumentära porträtt där man kanske skulle kunna prata om realism. Dock utanför mitt intresseområde.

Kanske kan man vända frågan till: Hur realistiskt är ett porträtt?

Richard Avedon sa: Mina porträtt är mer ett porträtt av mig än de som jag fotograferat.
 
ariadne:

Då är vi av olika åsikter. Och härligt är väl det!

Om vi skulle sluta tala om realismen och istället tala om dokumentärt och icke-dokumentärt, vad händer då? Nu tror jag inte man kan upprätta någon åtsakillnad mellan de två inom fotografin, men liksom vad gäller realismen är det dokumentära ett välanvänt sätt att rent faktiskt använda fotografin.

När polisen använder fotografin för att säkra bevismaterial används bilderna senare i en rättegångsprocess för att (möjligen) döma en människa till fängelse. Myndighetsutövande av den grövsta graden, således. Och det på grundval av något som, rent konstnärligt sett, alltså inte existerar: det mer eller mindre totala verklighetsanspråket i representationen. (Här vill jag, en passant, rekommendera Taryn Simons fotoprojekt The Innocents som rör sig i dessa marker.)

Motsvarighet till Picasso och Schiele, frågar du. På vilket sätt då? I termer av inflytande på andra konstnärer eller i termer av någon inneboende kvalitet hos dessa konstnärer? Om det senare, vari består denna kvalitet (om motsvarigheten skall kunna finnas måste vi veta detta)?

Datura:

Synd att du tycker engelskan är svår och synd att du inte vill försöka förstå den just nu. Men det är i din fulla rätt att göra så!

Självklart är realismen en inriktningen inom måleriet. Men inte endast det. Och, förresten, varför skulle inte fotografin kunna sträva efter att lura betraktaren på samma sätt som realistiskt (enligt din definition) måleri? Visst är ett fotografi ett avtryck, men är inte en realistisk målning det också (även om tekniken skiljer sig åt)? Hur skiljer sig ett storformatsdia av ett landskap med extrem detaljrikedom från ett måleri av samma scen i realistisk anda från varandra? Båda lurar betraktaren, med dina ord, skulle man kunna hävda.

jonasgauffin:

Avedoncitatet är bra. Naturligtvis är det (ofta/st) så.

Ja, hur realistiskt är ett porträtt? För att kunna svara på den frågan måste vi förhålla oss till något (av många olika) realismbegrepp. Det är väl en del av min poäng, skulle jag tro.
 
Senast ändrad:
Vill bara lite kort säga att jag håller med Joakim om att de flesta -ismer är ett förhållningssätt oavsett konstart. Bakom de finns en idé, en tes, en normativ teori eller vad det nu må vara.

Eller möjligen avsaknaden av en idé - vilket givetvis inte är neutralt eller "mindre förhållningssätt" på något sätt.

Det postmoderna uttrycket känner vi igen inom arkitekturen, filmen, litteraturen, fotografin etc. Varför skulle det realistiska uttrycket vara undantaget? För att det inte är modernt?
 
J. S-g. skrev:
ariadne:

Då är vi av olika åsikter. Och härligt är väl det!

Om vi skulle sluta tala om realismen och istället tala om dokumentärt och icke-dokumentärt, vad händer då? Nu tror jag inte man kan upprätta någon åtsakillnad mellan de två inom fotografin, men liksom vad gäller realismen är det dokumentära ett välanvänt sätt att rent faktiskt använda fotografin.

När polisen använder fotografin för att säkra bevismaterial används bilderna senare i en rättegångsprocess för att (möjligen) döma en människa till fängelse. Myndighetsutövande av den grövsta graden, således. Och det på grundval av något som, rent konstnärligt sett, alltså inte existerar: det mer eller mindre totala verklighetsanspråket i representationen. (Här vill jag, en passant, rekommendera Taryn Simons fotoprojekt The Innocents som rör sig i dessa marker.)

Motsvarighet till Picasso och Schiele, frågar du. På vilket sätt då? I termer av inflytande på andra konstnärer eller i termer av någon inneboende kvalitet hos dessa konstnärer? Om det senare, vari består denna kvalitet (om motsvarigheten skall kunna finnas måste vi veta detta)?

varför jag frågade om picasso och schiele var för att jag ville finna en motpol, finns ingen motpol så blir det svårt för en -isim att existera. tror jag.

realismen inom måleriet fick väl sitt namn först när man började att avvika från den? kan man tänka iallafall. innan dess så fanns det typ inget annat sätt att måla på.

men man kanske kan tänka på samma sätt inom foto. man började väl inte direkt med abstrakta fotografier där heller, utan mer av dokumentär prägel.
 
Men ett fotografi kan aldrig lura betraktaren på samma sätt som en realistisk målning. Jag tycker det blir en långsökt och luddig liknelse som inte ens behöver göras.

Fotografins avtryck av verkligheten skiljer sig på mer än ett tekniskt plan från måleriet. Det finns nog ingen konstnär som kan fly ifrån sin personliga stil och bilden kommer inte bli ett direkt framställande av verkligheten. Fotografiet ÄR bara ett avtryck. Det är inget annat än verkligheten. Det som syns på bilden är vad som fanns där vid fotograferingstillfället.

När en realistisk konstnär målade av ett landskap så tog detta en stund. Flög det förbi ett gäng fåglar kunde konstnären välja (medvetet eller omedvetet) att inte måla dessa fåglar. Man kan ju aldrig påstå att ett målning är ett avtryck av verkligheten. Visst, det är teknikerna som skiljer, men för denna typ av jämförelse är teknikerna väldigt viktiga. Realismen handlar ju mycket om teknik. Hur ska vi dölja ramens begränsningar och ge betraktaren en känsla av tredimensionell rumslighet? Fotografiet behöver inte oroa sig för detta.

Vad är det ett fotografi skulle vilja dölja föressten? De gamla mästarna såg dukens yta som något negativt. Att dölja konst med konst var deras mål. Vad är det vi vill dölja med ett fotografi? Och vad vi än döljer så är det verkligheten. Det realisterna ville dölja kan ju inte jämföras. Kanske om dom målade över ett motiv med ett annat.

du frågar: Ja, hur realistiskt är ett porträtt?

Jag förstår inte frågan. Hur skulle det kunna vara möjligt att ens ge ett svar på den?
Ja du, porträttet är 80 % realistiskt och 20 % impressionistiskt.
 
Det postmoderna uttrycket känner vi igen inom arkitekturen, filmen, litteraturen, fotografin etc. Varför skulle det realistiska uttrycket vara undantaget? För att det inte är modernt?


Nej, men kanske därför att alla begrepp inom konsten inte går att applicera på alla estetiska föremål. Hur ser realistisk arkitektur ut till exempel?
Varför ska man krångla till allting? Finns det ett behov att i efterhand försöka stoppa in nånting gammalt i nånting nytt?

Postmodernismen och Realismen är inte något som går att jämföra (enligt mig). Däremot kan du jämföra realism med impressionism eller kubism, vilka är konstarter inom modernismen men som inte har någonting med de andra estetiska ämnena att göra.
Hela grejen med modernismen var att de enskilda konstarterna skulle slå sig fria från varandra. Att till exempel påstå att kubism går att använda på andra områden än måleri skulle vara att slå ihjäl hela den modernistiska idén.
 
det enda jag kan tänka mig vara de riktiga likheterna mellan realism och fotografi är att båda på något sätt är en illusion av tredimensionalitet.
Men isåfall är alla fotografier "realistiska".

Man kan ju finna likheter, men jag tycker inte man kan säga att det ÄR så.
 
Datura skrev:
Nej, men kanske därför att alla begrepp inom konsten inte går att applicera på alla estetiska föremål. Hur ser realistisk arkitektur ut till exempel?

Ja, säg det. Eller hur ser en realistisk emulsionsyta ut som utger sig för att kunna återge verkligheten som den var? Vad jag förstod så handlade det inledande inlägget till stor del om förhållningssättet realism. Artikeln det hänvisades till handlade uteslutande om litteraturkritik och litteraturteori med tonvkikt på Auerbachs Mimemis. Kopplingen som Joakim gjorde till fotografin var rätt spännande tycker jag.

Jag jämförde inte realism och postmodernism. Och avsikten var givetvis inte att krångla till något. Blev det krångligare så ber jag om ursäkt.

När du diskuterar begreppen realism, impressionism etc. rör du dig inom konstteorin med spets mot måleriet. Men hur blir det med konstteoretiker som omfattar alla konstnärliga uttryck i sina teorier?

Är det ingen som kommer ihåg de socialrealistiska skildringarna "De kallar oss mods" (film) och "Rapport från en skurhink" (litteratur) t.ex.? Och om svaret är ja, vad gjorde fotograferna under den tiden?

"To describe something as realist is to acknowledge that it is not the real thing. We call false teeth realistic, but not the Foreign Office." För att återigen citera ovan nämnda artikel. Och alltså kan man tänka sig att det finns en teori eller idé bakom upptåget med att kalla något för realistiskt, som jag tog upp i det förra inlägget.

Det blev lite bakvänt det här. Joakims intressanta diskussion kommer aldrig till skott beroende på att det inte anses finnas någonting att diskutera!

Jag menar, oavsett om man är kritiskt inställd till tanken på foto som ett uttrycksmedel för realism eller inte, så blir det svårt om man inte ens erkänner begreppets existens och relevans.

PS. Det sista du skriver är att applicerandet av kubism på något annat område än måleriet vore att slå ihjäl tanken på modernismem.

När Pär Lagerkvist 1913 publicerade "Ordkonst och bildkonst" så var det, om jag inte minns fel, just det han gjorde. Han argumenterade för en saklig och en ren stil. Ungefär som idén uttrycktes inom kubismen. (För övrigt som ett svar mot realismen!)
 
"To describe something as realist is to acknowledge that it is not the real thing."

Ja, för att kalla nånting realistiskt så kan det alltså inte vara "på riktigt". Det är ett försök att skapa en verklighet som egentligen inte finns där. Ett foto är på riktigt, det vi ser är det som fanns. Därför anser jag att det inte går att prata om realism inom fotografin. Sen kanske syftet med fotot är att lura betraktaren, men det är fortfarande i grunden ett avtryck av någonting.
Det blir luddigt att prata om realistiska fotografier och jag förstår fortfarande inte vitsen med det.

PS. Det sista du skriver är att applicerandet av kubism på något annat område än måleriet vore att slå ihjäl tanken på modernismem.

När Pär Lagerkvist 1913 publicerade "Ordkonst och bildkonst" så var det, om jag inte minns fel, just det han gjorde. Han argumenterade för en saklig och en ren stil. Ungefär som idén uttrycktes inom kubismen. (För övrigt som ett svar mot realismen!)

Vad menar du?
Jag säger inte att det är omöjligt att slå ihjäl modernismens idér. Det pratades om att man på något sätt kunde använda tex. kubism inom fotografi. Men hela tanken med kubismen är att den enbart kan finnas inom det modernistiska måleriet. Jag säger bara vad jag tycker, det går nog inte att komma fram till ett vetenskapligt korrekt svar.

Jag citerar Clement Greenberg:
"Den självkritiska uppgiften (modernismens uppgift) blev att från varje specifik konstarts verkningar, utesluta de verkningar som hämtats från andra konstarters medier. Därigenom skulle varje konstart kunna bli ren, och i sin renhet finna det som garanterade dess kvalitativa måttstock och oberoende"
 
Datura skrev:

Vad menar du?

Jo, att Lagerkvist gjorde precis det du hävdar inte går - nämligen transformerade det kubistiska förhållningssättet (den estetiska idén) från målerikonsten till litteraturen. En idé som spred sig som ringar över vattnet, alltså. Om det var "rätt" eller "fel" i någon bemärkelse är väl en annan historia. På samma sätt finns det konstnärer som tagit till sig realismens idéer och använt inom andra konstarter (det är för övrigt långt ifrån självklart att realismen uppstod inom målerikonsten).

Den första träffen på en googlesökning av realism gav följande;


"In the arts, the accurate, detailed, unembellished depiction of nature or of contemporary life. Realism rejects imaginative idealization in favour of a close observation of outward appearances. As such, realism in its broad sense has comprised many artistic currents in different civilizations. In the visual arts, for example, realism can be found in ancient Hellenistic Greek sculptures accurately portraying boxers and decrepit old women. The works of such 17th-century painters as Caravaggio, the Dutch genre painters, the Spanish painters José de Ribera, Diego Velázquez, and Francisco de Zurbarán, and the Le Nain brothers in France are realist in approach. The works of the 18th-century English novelists Daniel Defoe, Henry Fielding, and Tobias Smollett may also be called realistic. "
[från WebMuseum, Paris]

Här har vi alltså exempel på skulpturkonst från antikens Grekland och framåt via måleri till litteratur i 1700-talets Englands som exempel på realism.

Det förbryllar mig en aning att du i det närmaste använder en kunskapsteoretisk definition av realism när vi talar om foto, men en mer estetisk definition när det handlar om måleri.

När du skriver att det är luddigt att tala om realistiska fotografier så är det just den kunskapsteoretiska definitionen som lyser igenom. Den text som det inledningsvis hänvisades till (av Joakim) innehöll en ganska lång harang av idéer och åsikter om det realistiska förhållningssättet till konsten utan att för den skull bli särskilt luddig.

Hur ser du själv på det här med foto. Kan det vara konst i någon bemärkelse?
 
Jo, att Lagerkvist gjorde precis det du hävdar inte går

Om du läser mitt förra inlägg igen så svarar jag på det där. känns som om diskussionen kör fast om du inte läser det jag skriver. Jag har inte hävdat att det inte går.

jag är väldigt nyfiken på hur kubismen passar in på litteratur, och i vilket syfte?
Om modernismens syfte var att göra konstarterna egna och självbestämmande så är det väl bara fel att försöka ta deras idéer och använda dem inom andra områden.

Här har vi alltså exempel på skulpturkonst från antikens Grekland och framåt via måleri till litteratur i 1700-talets Englands som exempel på realism.

Jag har aldrig sagt att det inte går att använda begreppet realism inom skulptural konst. Även om jag inte är säker på att det är rätt. Jag är inte heller någon expert på skulpturer och litteratur eftersom jag inte tycker det är lika intressant. Men däremot kan du ju inte bara göra en sökning på internet, plocka fram ett litet citat och säga: såhär är det. det krävs nog lite mer efterforskning än så.

Hur som helst... Det jag vill komma fram till är att ALLA konstbegrepp inte går att applicera på fotografi.
Realism är ett av dem, tycker jag.


Hur ser du själv på det här med foto. Kan det vara konst i någon bemärkelse?

Självklart kan foto vara konst, men det är en helt annan diskussion. Och för att komma fram till ett svar på den frågan måste man fråga sig vad konst är. Foto behöver inte ta av en annan konstform bara för att stå på egna ben som konst. Jag förstår inte varför vi ska röra ihop allting till en stor klump som rätt och slätt kallas konst, eller underhållning, vilket Greenberg var orolig för.
 
Denna diskussion är verkligen Terra Nova för min del, och ligger väldigt långt bort från hur jag tänker och resonerar när jag betraktar fotografi. Så jag borde egentligen inte blanda mig i diskussionen, men jag kan inte låta bli av nedanstående anledning

Inläggen i denna tråd får mig nämligen att leende tänka på en av föreläsarna på högskolan som nästan varje dag upprepade följande frågeställning:

"Hur vet vi att vi verkligen existerar, vi kanske enbart är hjärnor som ligger i näringslösning i ett laboratorium".

Ja bit på den ni! 8)

/Joakim - som inte har en aning och som säkert inte borde skrivit detta inlägg!

GOD JUL
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar