Nej, och anledningen till att jag tycker det kan vara lite olämpligt i tråden är att problemställningen ligger på ett sådant plan att man helt hoppat över de två betydligt mer för bilden viktiga delarna signalteori och samplingsteori. Min kommentar, som nog startade allt detta påpekade bara att ljus sällan bör ses som partiklar i materiell form, och att det bara undantagsvis när man försöker förklara något underlättar (i längden) att man framställer det som att ljus är en partikel.
Det viktiga i tråden är ju två olika frågeställningar:
1) om en yta (säg en APS-sensor - ca 370mm²) som innehåller 10,000 pixlar ger mer eller mindre bildinformation relativt bruset än en lika stor sensor med dubbelt så många (till ytan hälften så stora) pixlar.
2) Hur en viss yta med 10,000 pixlar beter sig rent bildmässigt vad det gäller kontraster, skärpa, brus osv jämfört med en dubbelt så stor yta med lika många (till ytan dubbelt så stora då natuligtvis!) pixlar.
Fråga ett har ett svar: om sensorerna tillverkas med samma tekniska förutsättningar, och den sensor som har fler pixlar fortfarande befinner sig i vad jag skulle vilja benämna "safe zone" vad det gäller storleken på pixlarna relativt tillverkningsprocessen - då innehåller sensorn med fler pixlar mer bildinformation - och ganska exakt lika mycket bruseffekt
per bild-detalj. Den har dessutom av praktiska skäl möjlighet att hålla ett lägre bas-ISO. Den kommer dock ge dubbelt så stora råfiler, och långsammare bildhantering....
Fråga två har ju inget svar eftersom det är relativt den optik som används, och vilka behov man personligen har. Det finns en del allmänna slutsatser man kan dra - som t.ex att om man mest fotar med bildvinklar som motsvarar brännvidderna 24mm > 150mm på FF/FX, och väldigt ofta använder stora bländare - kort skärpedjup - då är en större sensor att föredra.
Sedan finns det andra sammanhang där en mindre sensor kan ge samma prestanda till ett lägre pris och med lägre storlek/vikt - och i stort sett identiska prestanda.
