Per
Aktiv medlem
Har funderat en del på sistone på vad sidor som Fotosidan och kanske egentligen hela internet gör för mitt sätt att se och skapa bilder.
Här på nätet 'säljer' en bild sig själv och sitt budskap oftast i riktigt liten storlek, kanske nånstans kring 50-100 pixlar stor. Ofta kan man klicka på bilden och få se den i betydligt större storlek, men om inte bilden fångar betraktaren även i liten storlek kommer klicken att bli betydligt färre. Det bör rimligtvis bidra till någon form av 'evolution'? Man skulle kunna kalla det en thumbifiering.
Jag är inte alls säker på att det nödvändigtvis är något negativt. När jag fotade med D70s brukade jag se den lilla LCD'n som ett användbart redskap när jag gjorde en första sållning av de bilder jag tagit - om bilden inte gjorde sig bra på den pluttiga skärmen skulle den inte hålla i sort utförande heller och kunde alltså kastas direkt. Den tanken tilltalar mig fortfarande, och jag tror att förhållningssättet hjälper mig att skapa renodlade och talande bilder.
Men thumbifieringen borde väl samtidigt innebära att komplexa bilder, som ställer högre krav på att betraktaren tar sig tid och utorskar en innehållsrik bildyta missgynnas? Får vi nån slags snuttifiering av bildskapandet, där inte bilden själv får möjlighet att göra sitt intryck och värderas, utan att istället först representeras av en miniatyr?
Jag kan tycka mig se uttryck för det inom alla genrer, inte minst inom djur- och fågelfotande som jag själv pysslar en del med. Här på FS ser man mycket tajta artporträtt, gärna där en fågel fyller hela bilden eller ännu mer. Det ska dessutom helst vara en art som snabbt lockar in betraktaren. Ofta är det tekniskt fulländade bilder, med fantastisk skärpa och slagkraftiga färger. Men det känns samtidigt ofta som om själva bilden blivit sekundär; bilden blev vad den blev för att visa sitt punchiga innehåll, den lever inte sitt eget liv. Den visar ingen spännande komposition, den lämnar inget för ögat att upptäcka och den lämnar inga obesvarade frågor. Och den rymmer inte så mycket mer än sitt huvudmotiv.
Om man skapade bilder med mål och mening att visas i tumnagelsformat vore det förstås en annan femma, men nu gör väl de flesta av oss bilder som vi vill helst ska fungera som allra bäst i ett betydligt större format. Men när mycket av vårt bilbetraktande sållas av tumnagelsilen så kanske det formas av det?
Per
Här på nätet 'säljer' en bild sig själv och sitt budskap oftast i riktigt liten storlek, kanske nånstans kring 50-100 pixlar stor. Ofta kan man klicka på bilden och få se den i betydligt större storlek, men om inte bilden fångar betraktaren även i liten storlek kommer klicken att bli betydligt färre. Det bör rimligtvis bidra till någon form av 'evolution'? Man skulle kunna kalla det en thumbifiering.
Jag är inte alls säker på att det nödvändigtvis är något negativt. När jag fotade med D70s brukade jag se den lilla LCD'n som ett användbart redskap när jag gjorde en första sållning av de bilder jag tagit - om bilden inte gjorde sig bra på den pluttiga skärmen skulle den inte hålla i sort utförande heller och kunde alltså kastas direkt. Den tanken tilltalar mig fortfarande, och jag tror att förhållningssättet hjälper mig att skapa renodlade och talande bilder.
Men thumbifieringen borde väl samtidigt innebära att komplexa bilder, som ställer högre krav på att betraktaren tar sig tid och utorskar en innehållsrik bildyta missgynnas? Får vi nån slags snuttifiering av bildskapandet, där inte bilden själv får möjlighet att göra sitt intryck och värderas, utan att istället först representeras av en miniatyr?
Jag kan tycka mig se uttryck för det inom alla genrer, inte minst inom djur- och fågelfotande som jag själv pysslar en del med. Här på FS ser man mycket tajta artporträtt, gärna där en fågel fyller hela bilden eller ännu mer. Det ska dessutom helst vara en art som snabbt lockar in betraktaren. Ofta är det tekniskt fulländade bilder, med fantastisk skärpa och slagkraftiga färger. Men det känns samtidigt ofta som om själva bilden blivit sekundär; bilden blev vad den blev för att visa sitt punchiga innehåll, den lever inte sitt eget liv. Den visar ingen spännande komposition, den lämnar inget för ögat att upptäcka och den lämnar inga obesvarade frågor. Och den rymmer inte så mycket mer än sitt huvudmotiv.
Om man skapade bilder med mål och mening att visas i tumnagelsformat vore det förstås en annan femma, men nu gör väl de flesta av oss bilder som vi vill helst ska fungera som allra bäst i ett betydligt större format. Men när mycket av vårt bilbetraktande sållas av tumnagelsilen så kanske det formas av det?
Per
