Naturbilderna betyder ingenting för mig - byta inriktning och arbetssätt..

[forstheim]

Jag har sedan jag började fotografera för ca 13 år sedan i princip enbart haft naturen som inspirationskälla till att skapa bilder. Framför allt är det landskapsmotiv som har dominerat. Det känns som att det är det "språket" jag förstår bäst och eftersom jag bor på landet (i den blekingska skärgården) så är naturen en stor och naturlig del av min vardag. Jag gillar verkligen att titta på och analysera landskaps-/naturbilder..MEN..mitt problem är att jag inte tycker det är superduperkul att vara ute och utföra själva fotograferandet!

Det är kul när man väl är hemma och får läsa in filerna i datorn och greja med dem, men just själva fotograferandet är inte världens roligaste direkt. Inte nog med det..även om jag tycker det är rätt kul att greja med mina natur-/landskapsbilder i datorn så betyder de i princip ingenting för mig. Jag hade inte grämt mig jättemycket ifall de skulle försvinna på något sätt. Det är liksom mest en "vacker yta" som naturbilderna visar tycker jag. Det är inte bara mina egna bilder som jag känner så inför, utan det gäller för mer eller mindre alla natur-/landskapsbilder!

Dessutom känner jag att det här med landskapsfotografering är så "petigt"..allt in i minsta detalj måste stämma för att det ska bli bilder som man själv kan tänka sig godkänna och släppa igenom nålsögat. Stativet är en nödvändighet att släpa på, det handlar om att göra milimeterjusteringar av komposition, kanske måste man vänta på att vinden lägger sig eller att en våg slår mot klipporna exakt rätt, ljuset måste givetvis falla rätt, man är mer eller mindre hänvisad till att enbart ta bilder på morgonen eller framåt kvällen, helst fokusera manuellt i Live View-läget, checka av histogrammet och göra korrigeringar, använda avtonat gråfilter, trådutlösare alternativt använda kamerahusets inbyggda timer osv osv. Ingen som helst spontanitet när man fotograferar landskap alltså..vilket nog kan bidra till att jag inte tycker själva fotograferandet är superkul. Mest slit och släp och en massa tänkande tycker jag!

Å än mindre intressanta blir naturbilderna om låt säga 30 år eftersom bilder man tar då kommer/kan komma att se precis likadana ut som dem som tas idag. Så av vilken anledning finns det då att vilja titta tillbaka på en massa gamla naturbilder kan man fråga sig!? Havet kommer ju inte ha förändrats, klippan jag har som förgrund kommer antagligen kunna utgöra förgrund även i framtiden, en vitsippa kommer förbli en vitsippa, en talgoxe kommer förbli en talgoxe etc. Inget nytt under solen alltså såvida man verkligen inte gör verkligt nyskapande naturbilder. Men nyskapande bilder kommer ju bara vara nyskapande under en rätt kort tidsperiod..sedan är det inte nyskapande längre!

När jag tittar i album med gamla bilder som t.ex. mina föräldrar har tagit så inser jag att dem bilder som verkligen är intressanta att ta del av är sådana som visar människor i vardagsmiljö. Bilderna kan vara usla rent tekniskt och kompositionsmässigt..men det finns ändå en helt annan "tyngd" i dem bilderna än i naturbilder upplever jag. Oavsett om naturbilderna är tagna av mig eller någon professionell naturfotograf ska tilläggas. Med tyngd menar jag att de gamla bilderna i albumen verkligen är viktiga och intressanta tidsdokument av t.ex. kläder, bilar, inredning, skyltar etc etc.

Vart vill jag komma med det här inlägget då? Ja, det vet jag inte riktigt måste jag erkänna.. .

Men jag funderar på om jag personligen ska fortsätta på det natur-/landskapsspår jag är inne på eller om jag ska göra en helomvändning genom att byta inriktning, använda mindre/lättare utrustning samt bli mer spontan i mitt fotograferande. Inriktningen skulle i så fall bli mer åt gatufoto-hållet tänker jag. Gärna i svartvitt eftersom jag har märkt att jag mer tänker i form, linjer och hur objekt i en bild förhåller sig till varandra än vad jag tänker på vilka färger som kommer att ingå i bilden. Jag skulle vidare skippa stativet och att byta mellan flera olika objektiv. I stället kanske min Canon 6D med 40/2.8 pancake får bli arbetshästen..eller t.o.m. den enda hästen!

Vidare funderar jag på att skippa att köra i manuellt läge för att i stället låta kamerans P-läge mestadels få sköta "tänkandet". ISO tänkte jag då låta vara inställt på typ 800-1600. Det skulle bli en helt annan spontanitet i fotograferandet, mer fokus på bildskapande än på utrustning och inställningar samt bilder som känns mer betydelsefulla än naturbilderna som jag ittills har skapat. Låter lockande i alla fall!

Reflektioner på ovanstående? Någon som känner/känt likadant och som gjort den här helomvändningen?

 

[Erik Normark]

Det ena behöver ju inte utesluta det andra, och allting har sin tid. Du kanske har fastnat i "måsten" och klichéer inom naturfotografering? Då är det lätt att tappa lusten, oavsett motivval. Gå ett steg längre. Gör saker på ett nytt sätt. Våga göra "fel".

 

[Mats G]

Vemödalen

Det finns nu ett ord för din känsla: "Vemödalen"
https://www.youtube.com/watch?v=8ftDjebw8aA&feature=share
Du är inte ensam. Sjäv sitter jag var dag och väntar på att lusten ska infinna sig.
Tror att det bara är att ta det med jämnmod....

 

[Benganbus]

Jag har sedan jag började fotografera för ca 13 år sedan i princip enbart haft naturen som inspirationskälla till att skapa bilder. Framför allt är det landskapsmotiv som har dominerat. Det känns som att det är det "språket" jag förstår bäst och eftersom jag bor på landet (i den blekingska skärgården) så är naturen en stor och naturlig del av min vardag. Jag gillar verkligen att titta på och analysera landskaps-/naturbilder..MEN..mitt problem är att jag inte tycker det är superduperkul att vara ute och utföra själva fotograferandet!

Det är kul när man väl är hemma och får läsa in filerna i datorn och greja med dem, men just själva fotograferandet är inte världens roligaste direkt. Inte nog med det..även om jag tycker det är rätt kul att greja med mina natur-/landskapsbilder i datorn så betyder de i princip ingenting för mig. Jag hade inte grämt mig jättemycket ifall de skulle försvinna på något sätt. Det är liksom mest en "vacker yta" som naturbilderna visar tycker jag. Det är inte bara mina egna bilder som jag känner så inför, utan det gäller för mer eller mindre alla natur-/landskapsbilder!

Dessutom känner jag att det här med landskapsfotografering är så "petigt"..allt in i minsta detalj måste stämma för att det ska bli bilder som man själv kan tänka sig godkänna och släppa igenom nålsögat. Stativet är en nödvändighet att släpa på, det handlar om att göra milimeterjusteringar av komposition, kanske måste man vänta på att vinden lägger sig eller att en våg slår mot klipporna exakt rätt, ljuset måste givetvis falla rätt, man är mer eller mindre hänvisad till att enbart ta bilder på morgonen eller framåt kvällen, helst fokusera manuellt i Live View-läget, checka av histogrammet och göra korrigeringar, använda avtonat gråfilter, trådutlösare alternativt använda kamerahusets inbyggda timer osv osv. Ingen som helst spontanitet när man fotograferar landskap alltså..vilket nog kan bidra till att jag inte tycker själva fotograferandet är superkul. Mest slit och släp och en massa tänkande tycker jag!

Å än mindre intressanta blir naturbilderna om låt säga 30 år eftersom bilder man tar då kommer/kan komma att se precis likadana ut som dem som tas idag. Så av vilken anledning finns det då att vilja titta tillbaka på en massa gamla naturbilder kan man fråga sig!? Havet kommer ju inte ha förändrats, klippan jag har som förgrund kommer antagligen kunna utgöra förgrund även i framtiden, en vitsippa kommer förbli en vitsippa, en talgoxe kommer förbli en talgoxe etc. Inget nytt under solen alltså såvida man verkligen inte gör verkligt nyskapande naturbilder. Men nyskapande bilder kommer ju bara vara nyskapande under en rätt kort tidsperiod..sedan är det inte nyskapande längre!

När jag tittar i album med gamla bilder som t.ex. mina föräldrar har tagit så inser jag att dem bilder som verkligen är intressanta att ta del av är sådana som visar människor i vardagsmiljö. Bilderna kan vara usla rent tekniskt och kompositionsmässigt..men det finns ändå en helt annan "tyngd" i dem bilderna än i naturbilder upplever jag. Oavsett om naturbilderna är tagna av mig eller någon professionell naturfotograf ska tilläggas. Med tyngd menar jag att de gamla bilderna i albumen verkligen är viktiga och intressanta tidsdokument av t.ex. kläder, bilar, inredning, skyltar etc etc.

Vart vill jag komma med det här inlägget då? Ja, det vet jag inte riktigt måste jag erkänna.. .

Men jag funderar på om jag personligen ska fortsätta på det natur-/landskapsspår jag är inne på eller om jag ska göra en helomvändning genom att byta inriktning, använda mindre/lättare utrustning samt bli mer spontan i mitt fotograferande. Inriktningen skulle i så fall bli mer åt gatufoto-hållet tänker jag. Gärna i svartvitt eftersom jag har märkt att jag mer tänker i form, linjer och hur objekt i en bild förhåller sig till varandra än vad jag tänker på vilka färger som kommer att ingå i bilden. Jag skulle vidare skippa stativet och att byta mellan flera olika objektiv. I stället kanske min Canon 6D med 40/2.8 pancake får bli arbetshästen..eller t.o.m. den enda hästen!

Vidare funderar jag på att skippa att köra i manuellt läge för att i stället låta kamerans P-läge mestadels få sköta "tänkandet". ISO tänkte jag då låta vara inställt på typ 800-1600. Det skulle bli en helt annan spontanitet i fotograferandet, mer fokus på bildskapande än på utrustning och inställningar samt bilder som känns mer betydelsefulla än naturbilderna som jag ittills har skapat. Låter lockande i alla fall!

Reflektioner på ovanstående? Någon som känner/känt likadant och som gjort den här helomvändningen?

De e bara å pröva! Å krångla inte till det!
Plocka fram en väl fungerande liten utrustning som du alltid kan ha med dig!
Nu menar jag alltid!
Och pröva!
Annars får du aldrig veta!
/B

 

[PeterEskilsson]

Jag gör tvärtom. Går från gatufoto när jag tycker det fastnat, och fotar i naturen istället. Inte så proffsig på det, utan det är nog kombinationen att slippa stan och få andas lite luft. Poängen är att det gör mig gott att byta ibland.

 

[jaan v]

Jag tror din observation om vad som intresserar andra än fotografen och likasinnade - dvs bilder på människor, helst sådana man har ngt slags personlig relation till - är allmängiltig och egentligen självklar. Sen kan ju fotograferande för bildskapandets skull ha ett värde för kreatören ändå men bara i undantagsfall blir väl resultatet av sådan klass att det mer än tillfälligtvis fångar andras intresse.

 

[wangblad]

Testa att skippa de vida mäktiga vyerna och fokusera på "det intima landskapet" dvs på detaljer i landskapet.
Intressanta bergssprickor, isbildningar, snäckor, gamla stubbar, staket, grindar, vattenpölar. Stativ och filter har jag skippat för länge sen.

 

[kimson]

Jag har sedan jag började fotografera för ca 13 år sedan i princip enbart haft naturen som inspirationskälla till att skapa bilder. Framför allt är det landskapsmotiv som har dominerat. Det känns som att det är det "språket" jag förstår bäst och eftersom jag bor på landet (i den blekingska skärgården) så är naturen en stor och naturlig del av min vardag. Jag gillar verkligen att titta på och analysera landskaps-/naturbilder..MEN..mitt problem är att jag inte tycker det är superduperkul att vara ute och utföra själva fotograferandet!

Det är kul när man väl är hemma och får läsa in filerna i datorn och greja med dem, men just själva fotograferandet är inte världens roligaste direkt. Inte nog med det..även om jag tycker det är rätt kul att greja med mina natur-/landskapsbilder i datorn så betyder de i princip ingenting för mig. Jag hade inte grämt mig jättemycket ifall de skulle försvinna på något sätt. Det är liksom mest en "vacker yta" som naturbilderna visar tycker jag. Det är inte bara mina egna bilder som jag känner så inför, utan det gäller för mer eller mindre alla natur-/landskapsbilder!

Dessutom känner jag att det här med landskapsfotografering är så "petigt"..allt in i minsta detalj måste stämma för att det ska bli bilder som man själv kan tänka sig godkänna och släppa igenom nålsögat. Stativet är en nödvändighet att släpa på, det handlar om att göra milimeterjusteringar av komposition, kanske måste man vänta på att vinden lägger sig eller att en våg slår mot klipporna exakt rätt, ljuset måste givetvis falla rätt, man är mer eller mindre hänvisad till att enbart ta bilder på morgonen eller framåt kvällen, helst fokusera manuellt i Live View-läget, checka av histogrammet och göra korrigeringar, använda avtonat gråfilter, trådutlösare alternativt använda kamerahusets inbyggda timer osv osv. Ingen som helst spontanitet när man fotograferar landskap alltså..vilket nog kan bidra till att jag inte tycker själva fotograferandet är superkul. Mest slit och släp och en massa tänkande tycker jag!

Å än mindre intressanta blir naturbilderna om låt säga 30 år eftersom bilder man tar då kommer/kan komma att se precis likadana ut som dem som tas idag. Så av vilken anledning finns det då att vilja titta tillbaka på en massa gamla naturbilder kan man fråga sig!? Havet kommer ju inte ha förändrats, klippan jag har som förgrund kommer antagligen kunna utgöra förgrund även i framtiden, en vitsippa kommer förbli en vitsippa, en talgoxe kommer förbli en talgoxe etc. Inget nytt under solen alltså såvida man verkligen inte gör verkligt nyskapande naturbilder. Men nyskapande bilder kommer ju bara vara nyskapande under en rätt kort tidsperiod..sedan är det inte nyskapande längre!

När jag tittar i album med gamla bilder som t.ex. mina föräldrar har tagit så inser jag att dem bilder som verkligen är intressanta att ta del av är sådana som visar människor i vardagsmiljö. Bilderna kan vara usla rent tekniskt och kompositionsmässigt..men det finns ändå en helt annan "tyngd" i dem bilderna än i naturbilder upplever jag. Oavsett om naturbilderna är tagna av mig eller någon professionell naturfotograf ska tilläggas. Med tyngd menar jag att de gamla bilderna i albumen verkligen är viktiga och intressanta tidsdokument av t.ex. kläder, bilar, inredning, skyltar etc etc.

Vart vill jag komma med det här inlägget då? Ja, det vet jag inte riktigt måste jag erkänna.. .

Men jag funderar på om jag personligen ska fortsätta på det natur-/landskapsspår jag är inne på eller om jag ska göra en helomvändning genom att byta inriktning, använda mindre/lättare utrustning samt bli mer spontan i mitt fotograferande. Inriktningen skulle i så fall bli mer åt gatufoto-hållet tänker jag. Gärna i svartvitt eftersom jag har märkt att jag mer tänker i form, linjer och hur objekt i en bild förhåller sig till varandra än vad jag tänker på vilka färger som kommer att ingå i bilden. Jag skulle vidare skippa stativet och att byta mellan flera olika objektiv. I stället kanske min Canon 6D med 40/2.8 pancake får bli arbetshästen..eller t.o.m. den enda hästen!

Vidare funderar jag på att skippa att köra i manuellt läge för att i stället låta kamerans P-läge mestadels få sköta "tänkandet". ISO tänkte jag då låta vara inställt på typ 800-1600. Det skulle bli en helt annan spontanitet i fotograferandet, mer fokus på bildskapande än på utrustning och inställningar samt bilder som känns mer betydelsefulla än naturbilderna som jag ittills har skapat. Låter lockande i alla fall!

Reflektioner på ovanstående? Någon som känner/känt likadant och som gjort den här helomvändningen?

Jag tycker det är jätteklokt resonerat och håller helt med dig. De gamla bilderna, vilka t.ex föräldrarna tagit med fel och brister, är perfekta tidsdokument som behåller sin bärkraft ! Du har mer rätt än vad du anar !

 

[PMD]

När jag tittar i album med gamla bilder som t.ex. mina föräldrar har tagit så inser jag att dem bilder som verkligen är intressanta att ta del av är sådana som visar människor i vardagsmiljö. Bilderna kan vara usla rent tekniskt och kompositionsmässigt..men det finns ändå en helt annan "tyngd" i dem bilderna än i naturbilder upplever jag. Oavsett om naturbilderna är tagna av mig eller någon professionell naturfotograf ska tilläggas. Med tyngd menar jag att de gamla bilderna i albumen verkligen är viktiga och intressanta tidsdokument av t.ex. kläder, bilar, inredning, skyltar etc etc.

Gamla naturbilder med människor i tycker jag är intressanta att titta på. Naturbilder behöver inte bara vara storslagna vyer eller fina stränder. Det kan också vara folk som är på skidtur, en picknick eller höskörd.

 

[Tonyeagle]

Olika

Det är ju olika vad man gillar för bilder och vad man fäster sig vid. Själv har jag allt mer gått åt handhållet och spontanitet. Gärna rena djurbilder men allra helst bilder med människor med i bilden. Tror nog att de "perfekta" landskapsbilderna har lite för många skapare idag för att de i längden ska bli intressanta. Hur som helst får man nog själv hitta den nisch som man gillar och kan utvecklas mest i.

 

[hornavan]

Klok tråd!

Håller helt med trådskapare och känner spontant att tråd och inlägg behandlar frågor som många brottas med.
När jag lägger ut bilder på Facebook så märks det direkt vilka bilder som får mest "likes", de som innehåller människor. Jag kan vara hur impad som helst av en djur eller naturbild jag tagit, men det är bilden på hustrun med grönsakspajen som gillas mest.

 

[Hans Österlind]

Hej

För mig är just det meningslösa som är syftet. Varje dag på jobbet måste man prestera, men när kameran åker fram...fram och fram, den är alltid framme, så blir det för mig en avkoppling, i stunden, ungefär som skidåkning, inte mer.

Bland det roligaste är de korta spontana filmsnuttarna man filmat med nån mobilkamera eller annan kompakt. Min nya G15 har inställningen att den spar typ de sista fyra sekunderna innan avtryck för varje bild som tas och sätter ihop dom till en hackig film som på ett roligt sätt sammanfattar en dags utflykt eller annan aktivitet.
Detta är mkt roligt och ger en spontanitet som jag saknar i fotosammanhang då allt ska vara genomtänkt och pretto, man har många gånger glömt bort syftet med foto, nöje, känsla och glädje det har blivit allt mer en prestandajakt som man verkar inte ha insett att den aldrig kommer ta slut.

Jag gillar Peter Gerdehag, han har i en artikel i tidningen FOTO uttryckt exakt samma som du själv känner.

Du nämner 40/2,8 pannkaka, det är synd att nikon inte har det och det nya 24/2,8 pannkaka det är exakt sånt jag saknar och jag tror det är rätt väg att gå.

Hans

 

[anders.bengtsson.509]

Bra naturfoto finns nu i nästan oändlig mängd och den tekniska kvaliteten håller en mycket hög nivå - men dokumetärfoto kommer alltid att ha ett egenvärde och för det behövs ingen superutrustning.

Så ser jag på det.

 

[njja]

Jag kan verkligen känna igen mig i vad du skriver, och jag fotar ändå inte särskilt mycket natur utan att ha en människa i bild. Särskilt nu när jag är ute och reser märker jag att jag har för höga krav på att bilderna ska vara bra, annars tycker jag inte att det är roligt att ta fotot. Men i efterhand har jag ofta en mängd med tjusiga trista bilder.

//
http://niklasandersen.se/

 

[eskil23]

Du nämner 40/2,8 pannkaka, det är synd att nikon inte har det och det nya 24/2,8 pannkaka det är exakt sånt jag saknar och jag tror det är rätt väg att gå.

Nikon 45mm f/2.8 P finns ju, även om den är lite ovanlig. Vill man plöja ner mer pengar så finns ju Voigtländer 40mm f/2

 

[Hans Österlind]

Nikon 45mm f/2.8 P finns ju, även om den är lite ovanlig. Vill man plöja ner mer pengar så finns ju Voigtländer 40mm f/2

Hej!

Jo jag känner till dom, nackdelar: MF, inte användbara på exempelvis D3300 och när det kommer till nikon 45an är det väl inte ens särskilt bra, men det jag menar är att Canon verkar ha hajat vad som är intressant att köpa och nylanserar, medan Nikons objektiv bara blir mer och mer svulstiga, deras senaste AFS 35/1,8 är ju bara en centimeter kortare än 16-85 eller 24-85 vilket gör saker lite förbryllande, jag jämför med fantastiskt kompakta AFD 35/2,0 och övriga i samma äldre modellserien, som borde ersättas med nya i samma anda, små, kompakta och tillräckligt ljusstarka.

 

[MikSwe]

... Jag gillar verkligen att titta på och analysera landskaps-/naturbilder..MEN..mitt problem är att jag inte tycker det är superduperkul att vara ute och utföra själva fotograferandet!

...även om jag tycker det är rätt kul att greja med mina natur-/landskapsbilder i datorn så betyder de i princip ingenting för mig....

... Det är inte bara mina egna bilder som jag känner så inför, utan det gäller för mer eller mindre alla natur-/landskapsbilder!

...Å än mindre intressanta blir naturbilderna om låt säga 30 år eftersom bilder man tar då kommer/kan komma att se precis likadana ut som dem som tas idag....

När jag tittar i album med gamla bilder som t.ex. mina föräldrar har tagit så inser jag att dem bilder som verkligen är intressanta att ta del av är sådana som visar människor i vardagsmiljö...

Men jag funderar på om jag personligen ska fortsätta på det natur-/landskapsspår jag är inne på eller om jag ska göra en helomvändning genom att byta inriktning, använda mindre/lättare utrustning samt bli mer spontan i mitt fotograferande...

Någon som känner/känt likadant och som gjort den här helomvändningen?

Jag är fullt övertygad om att alla som fotar förr eller senare kommer till den punkt då dessa tankar börjar mala. Jag tror att det är nyttigt att fundera över varför man gör olika saker här i livet. Om man fotar för att det är kul då tror jag det dröjer innan man reflekterar över vad man fotar - man har ju roligt under tiden. Visar det sig att man är missnöjd med resultatet så kan man alltid fördjupa sig. Men om man inte har kul när man fotar så kanske man har en inkomst eller nåt annat som ger 'belöning' för arbetet. Om man som amatör inte tycker det är kul så har man inget att förlora på att testa andra motiv. Men om man vill att det ska vara ett bestående arbete som ska vara giltigt för lång tid framöver så krävs det enligt mig en passion och ett driv som bara ett fåtal har. Så ett program på tv i går om en man som fotat sibiriska tigrar. Han hade spenderat månader i sträck i gömsle utan att se en enda tiger, men gav inte upp ändå. Till slut så fick han de bilder han sett fram emot. Passion ger drivkraft att göra det lilla extra som krävs för att få till kanonresultat. Men vi amatörer behöver inte gå så långt. jag tycker att det räcker med att man har kul och antingen uppskatta hobbyn själv eller höra uppskattning från andra. Jag fotar iof mest vilda djur för det ligger en spänning i att sätta alla delar på plats på en tusendel av en sekund. Landskapsbilder jag uppskattar innehåller mer än bara landskapet; väder, människor eller nåt annat som tillför dramatik i bilden, som sätter igång tankeverksamheten och det har jag oftast inte ork till att planera

 

[FlyerOne]

---
Reflektioner på ovanstående? Någon som känner/känt likadant och som gjort den här helomvändningen?

Jag har väl i och för sig inte känt exakt likadant, men sådant här kan hända - det är i och för sig inte så ovanligt efter att man under lång tid lagt ner mycket tid, kraft, intresse och energi på någonting. Det kan gälla vad som helst, vare sig man har ägnat sig åt amatörradio, någon sport, krusbärsodling/förädling etc. För egen del har det väl inte handlat om att jag tröttnat helt, utan att det snarare har gått i cykler. Vanligen har det varit att något annat som brutit sig in och krävt mycket tid, som arbete, studier, fler intressen, någon av det motsatta könet, en kåk att ta hand om eller vad som helst. Men sedan kan ett tidigare intresse blomma upp igen, ibland många år senare.

Men som sagt, ibland kan man nå något slags mättnadsstillstånd. Risken är förstås mycket större ifall man har valt ut ett specifikt område inom något intresse. Nu gäller det i ditt fall vad jag förstår inte fotointresset som helhet, utan just ett visst område. Brukar förstås vara så att de största förbättringarna ser man under den inledande perioden, och sedan blir förbättringsstegen mindre och mindre och man hamnar på någon slags platå - det blir svårt att komma så mycket längre. Man kan ha nått sin personliga nivå. Då kan det börja kännas lite tråkigt.

Att ägna sig åt något annat område inom foto är en alldeles utmärkt idé. Men du kanske inte direkt ska låsa in dig i någon speciell genre igen, som t.ex gatufoto? Kanske du skulle testa att fota lite annat, vad som helst, lite blandat. Sedan kan du kanske hitta en eller några områden som vekar intressanta. Men det är som sagt inte nödvändigt att agna sig åt något specifikt område eller specifikt motiv. Och ifall man vill begränsa sig till något så kan det vara mera generellt, t.ex. till det som brukar kallas för "Kodak-moment", or whatever.

Edit: Ser nu att MikSwe ovan till dels haft liknande tankar som jag skrivit om.
.

 

[Abe Normal]

Ser att andra är inne på samma spår…

Vad som är rätt kan man bara själv svara på och det man själv uppskattar kan för andra vara mindre intressant. Jag gillar bilder som är allmängiltiga, som inte är beroende av exakt vilka eller vilken fysisk plats bilden föreställer, utan att bilden får ett eget liv.

Sedan kan självklart en bild vara specifikt beskrivande och spännande.

Idag finns det fantastiskt naturfoto och alla genrerna är egentligen fyllda med bra bilder och det är lätt att hamna i (bak)bruset, men det är samtidigt lika för alla, dvs alla har samma grejer, mjukvara osv.

Jag tror ett knep är att låta sig inspireras av det fina foto som finns ett musklick bort och fundera på hur det kanske är gjort/redigerat och ta in det i sitt eget fotograferande, så att det blir en utveckling med det man håller på med (oavsett genre). Att känna att man utvecklas tror jag är inspirerande och ger energi åt det man pysslar med.

Att känna tvivel och revidera är en del av myntet och egentligen sunt, ta ett steg tillbaka och korrigera för att komma vidare.

/Ulf

 

[forstheim]

Trevligt att höra att folk känner igen sig i mina tankar...dem är nog som någon skrev ganska allmängiltiga ändå. Jag är som sagt inte trött på fotograferandet i stort, utan det är mer en mättnad på det petiga, exakta, strikta och det icke spontana i fotograferandet jag känner. Att lägga ner så mycket energi och tankemöda på bildskapande som i slutändan inte mynnar ut i någonting speciellt känns lite meningslöst måste jag erkänna. Arkivet byggs på, men det är också allt.. ;-)

Sedan är det så att fotografering är egentligen bara min sekundära hobby..den primära är fågelskådning. Att kombinera natur-/landskapsfoto med fågelskådning är svårt upplever jag. För ger jag mig ut tidigt på morgonen för att fotografera natur så känner jag att jag egentligen hellre skulle vilja skåda fågel just då i stället. Särskilt gäller det här förstås under flyttfågeltider när aktiviteten bland fåglarna är stor. Hade man skippat naturfotogenren och i stället koncentrerat sig på gatufoto eller liknande hade fotografering varit mycket lättare att kombinera med mitt fågelintresse känner jag. Så helomvändningen från natur-/landskapsfoto till gatu-/dokumentärfoto är värd att prova tror jag.

En annan sak jag har funderat på som gör att fotograferandet kan kännas lite meningslöst är det här med att enbart ta enstaka bilder. Det är svårt att berätta något med en enda bild, men med flera bilder kan man ju faktiskt skapa en berättelse på ett helt annat sätt. Därför kan det nog vara klokt att jobba mer projektbaserat tror jag. På så sätt blir det inte bara en massa enstaka bilder som förs till det privata arkivet utan det blir i stället en helhet som förhoppningsvis också berättar någonting. Dessutom blir det tydliga avslut och man kan börja om med nya fräscha projekt efter det (alternativt ha flera olika projekt igång samtidigt).

Är det någon av er som mer eller mindre enbart fotograferar i projektform? Vad gör ni i så fall med era projekt när projekten är avslutade?