Ljusmätning kan utföras på 2 sätt.
Reflekterat / infallande ljus.
Alla kameror av idag mäter reflekterat ljus.
En ljusmätares styrka är att den mäter infallande ljus.
En "normal exponering" gör att en bild motsvarar ett gråkort.
Lite matematiskt: 18% reflektion av ljuset på ett gråkort.
Praktiskt:
svart motiv blir grått.
vitt motiv blir grått.
grått motiv blir grått.
Kamerans ljusmätare tar alltså ingen hänsyn till hur mycket ljus motivet reflekterar utan strävar efter att bilden skall få en normalkontrast, lik gråkortet.
Som simulerat gråkort fungerar en gång med singel alldeles ypperligt, gräsmatta kan vara bra.
Infallande ljusmätning är inte beroende av hur mycket motivet reflekterar eftersom den mäter mot "solen" direkt. Behändigt i snösituationer tex.
Sedan brukar kameror av i dag ha 3 ljusmätningslägen. Evaluerande E, centrumvägd C, spot S.
E: läser ljuset i flera zoner/punkter och försöker ge ett genomsnittsvärde för hela bilden som strävar mot gråkortet. En bra sådan mätning klarar säkert 75-90% av alla sorters bilder.
C: 75% av ljuset mäts oftast i 25% av bildytan i en cirkel. Finns normalt på alla kameror sen 70-talet. Fungerar utmärkt, men får ofta problem vid ljus himmel eller liknande. Perfekt till porträtt där ansiktet skall vara rätt mätt.
S: Ljusmäter bara på en liten del av bildytan. Här får man se upp och vara mer noggrann med på vad man mäter. Ta ett ansikte där hälften ligger i skugga hälften i sol.
Mäter du på solsidan blir den som gråkortet. Skuggorna blir som följd svarta och kanske igensotade.
Mäter du på skuggsidan blir den som gråkortet. Högdagern blir som följd ljus och kanske utfrätt.
Om det blir igensotat/utfrätt beror på exponeringslatituden. Hur stor kontrast klarar filmen/sensorn av. Dia & digitalt kanske 5 steg, svartvitt kanske upp till 9 om man gör rätt.
Ljusmätaren ger ett förslag till värde till exponeringen.
