Jag har haft ett dilemma länge nu kring att som gatufotograf, fota eller inte fota barn

[Gamle Svarten]

Det är lite tramsigt att använda barn med skyddad identitet som argument mot gatufotografering utan att referera till relevant statistik om hur många barn som har fått sin hemliga identitet röjd pga gatufoto.

Tror du verkligen att det finns någon sådan statistik?

Hur stor tror du att mörkertalet skulle vara i en sådan statistik, om den finns?

Hur många barn tycker du borde ha fått sin skyddade identitet röjd i Sverige, för att det skulle innebära skyldigheter för gatufotografer?
(t.ex. att be om lov för att få lägga ut bilder på smygfotade barn på nätet)

 

[Gamle Svarten]

Ja, det är väldigt konstigt. Vad har du att göra med min konst och var jag publicerar den? ”Jag antar” att jag vill ha rätten att bestämma om mina foton…

Problemen är två, som jag ser det.
1. Att din sk "konst" bygger på andra människor, hur de ser ut, hur de för sig, osv.
2. Att du helt tycks sakna empati för dem din sk "konst" bygger på.

Om du vill ha full kontroll över "din konst", och göra precis som du vill med den, ska du nog undvika att andra människor är involverade.
Det kanske vore bättre om du istället valde en annan konstart.

 

[Gamle Svarten]

Tyvärr.
Jag orkar inte läsa alla inlägg, än mindre att kommentera dem.

Jag vill skriva några ord om yttrandefrihet, innan jag avslutar med en färdigskriven text, som jag ska försöka klistra in.

Fredrik.
ifall det är som du skriver, att du brinner för yttrandefrihet, så tycker jag att du bör kontakta Amnesty International, för att få hjälp att veta hur du bäst agerar för det.
Jag tror inte att de i första hand rekommenderar att smygfotografera barn och lägga ut bilderna på internet .....

I lördags damp en lokaltidning ner i min brevlåda.
En "känd fotograf" ska besöka vår kommun med en utställning.
"2013 gjorde jag en bild som heter Kungamiddagen där drottningen skurar ett hakkors i parketten.
Den bilden kostade mig väldigt mycket, dels förlorade jag hälften av mina uppdrag, dels utsattes jag för enorma hot och det var ganska skärrande. Nu har jag haft tio år av självsensur, men tror att kraften börjar komma tillbaka."

Vad jag vill ha sagt, är att ytttrandefrihet kan handla om mer och annat, än att få smygfotografera barn.
Just det, att smygfotografera barn, och att sprida bilderna utan deras eller deras föräldrars samtycket, det tycker jag faktiskt att man kan avstå från.
Inget jag läst i denna tråd har fått mig att ändra uppfattning i den frågan.

Hoppas nu bara att jag lyckas kopiera in min oerhört långa text .

 

[Gamle Svarten]

Vi är alla olika.
jag gillar att skriva små, men alldeles för långa, berättelser.
Denna är nedskriven som en motvikt till det negativa i den här diskussionstråden på FotoSidan.

En Kolsvart Solskenshistoria. (vardagsdramatik om ett fotografi)

Del 1: En Ögonblicksbild.

Den här berättelsen utspelade sig för drygt 40 år sedan.
Det var annorlunda då.
Vi var bara ett fåtal som hade så bra fotoutrustning att det dög för uppförstoringar.
Jag hade precis köpt en helt fantastisk systemkamera, en Canon A1.

“Janne” hette egentligen Jan-Erik. En arbetskamrat, en snäll kille.
Janne hade en son i typ 6-års-åldern.
Jag föreslog ett fotoprojekt; en heldag, en fiskedag, vid havet.
Sonen med vid pappas stora fritidsintresse, som så ofta.
Naturligt. Gemenskap. Far och son tillsammans, i harmoni.
Med lite distans och tålamod hoppades jag kunna få till en kanonbild.

Vi bestämde att ta min bil.
När jag kom upp till deras lägenhet fick jag en mindre chock.
Pojken var klädd i vit kostym !!!
En nystruken vit kostym.

Jag försökte förklara hur jag tänkt för Janne.
Det var lönlöst. Han förstod redan.
Skulle pojken fotograferas, skulle det vara med hans finaste kläder.
Det hade frun bestämt.

Okey. Som fotograf måste man vara flexibel.
En sur pappa i fiskekläder.
En besvärad son i vit kostym.
På en klippa vid havet.
Det skulle bli ett häftigt foto, en surrealistisk bild.
“Inte en chans”, sa Janne. “Något sådant ställer jag inte upp på. Aldrig i livet.”

Jag kunde förstås ta fotot som mamman tänkt sig – kostymklädd pojk vid havet.
Som ett foto ur “Ellos klädkatalog”, fast med en synbart olycklig och besvärad fotomodell.
Nej. Det kändes inte rätt.
Inte rätt för mig, inte rätt mot pojken.

När vi kom fram sken solen från en klarblå himmel.
Janne var fortfarande som ett åskmoln, och försökte lugna sig med fiske.
För ett ögonblick tappade han uppsikt över pojken.
På ett ögonblick förändrades hela situationen.

Sonen upptäckte en grillplats med spännande svarta, sotiga vedträn.
Innan jag hann reagera, hade kostymen fått svarta, avlånga fält framtill. Flera stycken.
Här gällde det att vara snabb.
På med 28 mm vidvinkel.

Grabben följde mina direktiv.
Foto taget snett uppifrån.
Vedträdet i handen. Den nedsmutsade kostymen.
En hel historia i en bild !!!
Blicken. Rakt in i kameran.
Kul i stunden, men innerst inne visste han att han skulle få ovett.
Blicken var klyven, lite gåtfull, dubbeltydig. Som “Mona Lisa”, fast på “Emil i Lönneberga”.
Suveränt.

Fotosessionen avbröts av en pappa som anlände med älgakliv.
På med tele-zoomet.
Arg pappa släpar gråtande pojk till strandkant.
Med havsvatten görs vit kostym med svarta fläckar till grå-spräcklig kostym. Allt värre kostym, allt mer desperat pappa.
Onekligen en dramatisk bildserie.

Sedan blev det hemresa.
En tyst hemresa.
I bilen satt två män, i olika ålder, och oroades över mottagandet där hemma.
Och där satt en fotograf, som gärna velat få sin bildserie komplett, genom att fota just det mottagandet.
Något sådant erbjudande/förslag framfördes dock inte.
Det var liksom inte läge för det.

 

[Gamle Svarten]

Del 2: Efterspelet.

Måndag.
Första arbetsdagen efter foto-äventyret.

Janne var lika sur som när jag lämnade av honom.
“-Inte ett ord. Jag vill varken höra eller säga ett ord om det här”.
“-Det här ska bara glömmas. Det är hela familjen överens om.”
“-Inga foton. Fattar du? INGA FOTON.”
Han erbjöd sig att betala för film, bensin och mer därtill.
Jag avböjde. Jag höll en låg profil.
Jag hade en plan.

Efter en dryg vecka kom diafilmen genom brevlådan.
Hurra!!!
Bilderna på pojken var kanonbra. Det var bara att välja ut den bästa. Bildserien på den misslyckade kostymtvätten var också “lyckad”.
Men. De bilderna kunde nog inte göra någon “lycklig”.

Fotot på pojken lämnades in för uppförstoring/utskrift.
Sedan lämnades det in för inramning.
Efter totalt en månad, hade jag en fantastiskt fin fototavla i min hand.

Janne hade ingen aning om vad som var på gång.
En dag, med massa arbetskamrater närvarande, tog jag fram tavlan.
Janne hann inte reagera innan tavlan vandrade runt.
“Wow. Vilket foto! Vilken kanonbild!”
Juryn var enig. Det här var ett fantastiskt bra foto. Högsta betyg.

Jannes känslor svängde fort denna dag. Från överrumplad, till förbannad, till konfunderad, till smått road, nästan lite stolt.
Lite som en annan pappa, “Karl-Bertil Jonssons”, på julafton.
“-Typiskt den busungen. Vänder man ryggen till ett ögonblick, så händer det något.”
Så fick vi höra historien om när pojken fyllde ett rör till svärfars brunn med små stenar.
Stämningen var på topp. Fotot hade börjat sprida glädje.
“-Jamen”, sa jag, “om pojken är på det viset, så är väl det här ett alldeles utmärkt foto på honom.”
Alla höll med, även Janne.
Det hade gått helt enligt plan.
Som de utpräglade flockdjur vi människor är, påverkas vi starkt av vad gruppen tycker.
Före hemgång tog Janne mig åt sidan.
“-Du förstår inte. Det går inte att bara komma hem med den här tavlan.”
“-Jodå”, sa jag, “det går alldeles utmärkt.”
“- Skyll på mig. Och vad frun än säger, ska du bara upprepa att alla tyckte att det var ett fantastiskt fint foto på er son.”

Tavlan hamnade i några veckors karantän i en byrålåda.
“Näst kärlek är tid det finaste man kan ge en annan människa.”
Frun lugnade sig, vande sig.
Riktigt bra foton är mäktiga.
Jag gissar att frun inte kunde låta bli att titta på det; ett fint foto på hennes älskade son ......
Sedan fick hennes syster se det. Och hennes pappa, han med röret som blev fyllt av stenar. Och hennes väninnor.
Och sedan hamnade tavlan ovanför deras säng i sovrummet. En riktig hedersplats.

Jag vet inte om originalet ligger någonstans bland alla mina diabilder, eller om jag gav bort det till dem.
Det spelar ingen roll. Fotot har gjort sin nytta, spridit sin glädje.
Och nu har pojken kanske egna barn, och barnbarn, som smutsar ner kostymer och fyller hans rör till brunnen med sten.

 

[afe]

Det här är förstås inte någon ny diskussion. För snart tio år sedan publicerades följande blogginlägg på FS, och jäklar vad en del gick i taket ...

SE BILDEN: Svårigheterna med att gatufota barn

Ibland händer sådant som man knappast förväntar sig. Som det jag såg på väg hem från jobbet idag. Mitt i centrum ställde sig plötsligt den lille ...

www.fotosidan.se

 

[Gamle Svarten]

Del 3: Utvärdering.

Jag ska nog inte vara för stolt över det där fotot.
I princip hade vem som helst på här på Fotosidan, som varit där då, med en duglig kamerautrustning, tagit en kanonbild.

Äras de som äras bör.
Först och främst, förstås, pojken, fotomodellen.
Han skapade bilden.
I vad mån han gjorde det “medvetet”, för att det skulle bli en bra bild, eller för att han var en “busunge”, vet antagligen inte ens han själv. (modern forskning hävdar att våra handlingar till 95% styrs av vårt undermedvetna)
Och så förtjänar pojkens mamma ett erkännande.
Hon skapade förutsättningarna, det där avgörande lilla extra, genom att sätta på pojken den vita kostymen.

Fotot är även en framgång för en “foto-filosofi”.
Att vara beredd på att lägga ner en hel dag för att få till ett enda riktigt bra foto.
Att vara respektfull mot sin fotomodell.

Den här diskussionstråden har handlat om sk “Gatufotografering”, mycket om att i smyg fotografera barn.
Inte tala med dem, eller deras föräldrar. Varken före, under eller efter fotograferandet.
Och sedan lägga ut bilderna på internet.

Jag har försökt förklara vilka hemska följder det kan få om barnen, och dess förälder, lever under skyddad identitet. Eller om barnet t.ex. skulle vara känsligt och ha komplex för sitt utseende.
Berättelsen som jag har framfört här, visar den andra sidan.
Allt det fina man missar genom att smygfotografera barn, istället för att göra det öppet, respektfullt och i samförstånd med föräldrarna.

Det här fotot hade aldrig kunnat komma till genom smygfotografering.
Det hade inte blivit en sådan här berättelse.
Det hade helt enkelt inte blivit lika kul och minnesvärt.
Och. Om man riktigt tänker efter, och känner efter.
Visst är föräldrars glädje över att få ett fint, och annorlunda, foto på sitt barn, en större bekräftelse, en större belöning, än att få ett pris i en fototävling för ett smygfoto.

 

[Frekeman]

Lennart, skall försöka fatta mig kort.
1. De som känner mig skulle inte påstå att jag saknar empati – tvärtom. Jag väljer att ha empati när det är värt nåt. När Kristoffer exempelvis inte vill bli fotad så handlar det inte om empati (var är i sådana fall hans empati när han sabbar min hobby?).
2. Du har inte på nåt övertygande sätt argumenterat för att det finns en påtaglig risk för gatufotografer att röja identiteter. Och att personer skulle har råkat illa ut på grund av gatufotande. Hur vore det om istället för att attackera gatufotografer gjorde något åt förövarna av våld mot kvinnor och barn? Röstar du för politiker som vill ha hårdare straff och bygga fler fängelser till exempel?
3. Du använder uttrycket "i smyg" och "smygfotografera". Jag fotograferar öppet men försöker undvika att bli upptäckt. Det är långt ifrån samma sak.
4. Kränkningar? Såvitt jag vet så har jag aldrig kränkt nån i lagens mening med mitt fotograferande. Jag tror inte heller att nån har känt sig kränkt – de vet ej för det mesta att jag har fotat dem. Det går inflation i ordet "kränkt".
5. Jo, jag behöver fota gatufoto. Precis lika mycket som folk behöver titta på film, läsa böcker, gå på fotbollsmatcher och gå i kyrkan.
6. Förstår du att du genom att uppmana till att fråga före eller efter slår undan fötterna för en hel genre av fotografi? En genre där utövarna ofta har lagt stor vikt vid humanistiska ideal och intresse för sina medmänniskor.

Vill du inte förstå eller orkar ta del av alla inläggen i tråden så är det nog lönlöst att fortsätta att argumentera med dig.

 

[afe]

Om man inte skulle utöva sin hobby för att någon riskerar bli kränkt av det är det många hobbies som skulle dö ut. Jag ägnar mig t.ex. åt motorcykelåkning på både yrkes- och hobbynivå, och det är det många som blir kränkta av (det låter för mycket, det är orättvist att vi tar oss fram snabbare i trafiken, det är farligt etc.). Jag har också fotograferat en del med drönare, och det är förstås jättekränkande och nu riskerar man ju bli anklagad för spioneri också (fast det kan man tydligen bli också som ambulansflygare) ...

Alla gillar inte allt, men så länge man gör det man gillar under lagens råmärken ser jag ingen anledning att låta bli. Med det sagt är det förstås också bra att visa hänsyn till andra, och t.ex. låta bli att fotografera någon som visar att denne inte vill bli fotograferad (eller i vissa fall t.o.m. radera bilden i efterhand).

För en massa år sedan fotograferade en medlem på Fotosidan en berusad politiker med barnvagn, och den bilden publicerades i flera medier. Den situationen räknas väl inte som gatufoto, men självklart var det rätt att den publicerades trots att den stackars politikern kände sig kränkt av det ...

 

[Frekeman]

Det här är förstås inte någon ny diskussion. För snart tio år sedan publicerades följande blogginlägg på FS, och jäklar vad en del gick i taket ...

SE BILDEN: Svårigheterna med att gatufota barn

Ibland händer sådant som man knappast förväntar sig. Som det jag såg på väg hem från jobbet idag. Mitt i centrum ställde sig plötsligt den lille ...

www.fotosidan.se

Tack, Anders. Jag hade missat den där bloggen. Härlig bild som Joakim hade lyckats ta. Är övertygad om att den kissande pojken och föräldrarna bara skulle tycka att det vore kul att se den idag kanske? Och så typiskt och trist att att flera av Joakims kritiker är så otrevliga och hotar med våld och annat.

 

[Gamle Svarten]

Om man inte skulle utöva sin hobby för att någon riskerar bli kränkt av det är det många hobbies som skulle dö ut. Jag ägnar mig t.ex. åt motorcykelåkning på både yrkes- och hobbynivå, och det är det många som blir kränkta av (det låter för mycket, det är orättvist att vi tar oss fram snabbare i trafiken, det är farligt etc.). Jag har också fotograferat en del med drönare, och det är förstås jättekränkande och nu riskerar man ju bli anklagad för spioneri också (fast det kan man tydligen bli också som ambulansflygare) ...

Alla gillar inte allt, men så länge man gör det man gillar under lagens råmärken ser jag ingen anledning att låta bli. Med det sagt är det förstås också bra att visa hänsyn till andra, och t.ex. låta bli att fotografera någon som visar att denne inte vill bli fotograferad (eller i vissa fall t.o.m. radera bilden i efterhand).

För en massa år sedan fotograferade en medlem på Fotosidan en berusad politiker med barnvagn, och den bilden publicerades i flera medier. Den situationen räknas väl inte som gatufoto, men självklart var det rätt att den publicerades trots att den stackars politikern kände sig kränkt av det ...

Och jag minns diskussionerna när lagen om innehav av barnpornografi kom.
Även då talades det om "yttrandefrihet" och risker för yttrandefriheten.
Det gör det inte idag.
Folk har lärt sig att leva med den begrännsningen, även när det innebär att avstå från ett helt oskyldigt foto.
Nog skulle vi också kunna avstå från att smygfotografera barn, och lägga ut bilderna på internet.
Även om det ingår i någons hobby.

Jodå, bara man håller sig inom lagen så är det väl okey.
Så tyckte de som sålde lvisfarligt knark som ännu inte hade hunnit narkotikaklassas.

Man har faktiskt ett personligt ansvar.
Ifall inte vi som lever nu tar ansvar, även på ett personligt plan, så kommer det inte att bli roligt för planeten och kommande generationer.
Det kanske t.o.m. skulle kunna komma att behövas drastiska och mycket långtgående saker, hemska och i nuläget helt otänkvbara saker, som t.ex. att avstå från nöjesåkning med bensindrivna motorcyklar .... .

 

[PMD]

Tror du verkligen att det finns någon sådan statistik?

Jag vet inte. Därför frågar om någon annan vet.

(t.ex. att be om lov för att få lägga ut bilder på smygfotade barn på nätet)

Om man nyss har fotograferat ett barn och frågar en vuxen i barnets sällskap om barnet har skyddad identitet, vad tror du att man får för slags svar?

 

[PMD]

Du nöjesfotograferar.
Du nöjesfotograferar andra människor, även barn, i smyg.
Det är inget som du behöver göra.

Ingen tar skada av att bli fotograferad.
Skilj på fotografering och publicering.

 

[afe]

Man har faktiskt ett personligt ansvar.
Ifall inte vi som lever nu tar ansvar, även på ett personligt plan, så kommer det inte att bli roligt för planeten och kommande generationer.
Det kanske t.o.m. skulle kunna komma att behövas drastiska och mycket långtgående saker, hemska och i nuläget helt otänkvbara saker, som t.ex. att avstå från nöjesåkning med bensindrivna motorcyklar .... .

Jag kör till vardags elbil, vilket kanske kan göra det möjligt att också i framtiden köra bensindrivna fordon lite då och då. Men, jag har inget emot att köra en eldriven motorcykel heller - just nu är det dock inte möjligt i alla sammanhang jag använder motorcykeln men det kommer förstås att bli det. (Jag är t.ex. då och då ute och letar efter försvunna personer på uppdrag av Polisen med stöd av lagen om räddningstjänst, och då räcker batterierna helt enkelt inte ännu.)

Fotografering av barn som gatufoto kommer knappast döda planeten (det gör vi nog på andra sätt innan kärnbränsle och annat blir ett problem, och om vi inte gör det lär vetenskapen lösa det långt innan dess), och jag har mycket svårt att tro att det är ett problem ens idag.

 

[PMD]

Det här är förstås inte någon ny diskussion. För snart tio år sedan publicerades följande blogginlägg på FS, och jäklar vad en del gick i taket ...

http://[URL]https://www.fotosidan.se/blogs/joakimke/se-bilden-nar-en-bild-ar.htm

[/URL]

Oj! Den missade jag när det begav sig. Många som reagerade med ryggmärgen där.

 

[PMD]

Del 3: Utvärdering.

Jag ska nog inte vara för stolt över det där fotot.
I princip hade vem som helst på här på Fotosidan, som varit där då, med en duglig kamerautrustning, tagit en kanonbild.

Äras de som äras bör.
Först och främst, förstås, pojken, fotomodellen.
Han skapade bilden.
I vad mån han gjorde det “medvetet”, för att det skulle bli en bra bild, eller för att han var en “busunge”, vet antagligen inte ens han själv. (modern forskning hävdar att våra handlingar till 95% styrs av vårt undermedvetna)
Och så förtjänar pojkens mamma ett erkännande.
Hon skapade förutsättningarna, det där avgörande lilla extra, genom att sätta på pojken den vita kostymen.

Det var en mycket trevlig liten essä i tre delar.
Jag tror dock inte att du ska vara alltför blygsam över det lyckade resultatet. Det var du som satte ihop alla delar som andra hade försett dig med och skapade en tavla som många gillade, inklusive de närmast inblandade till slut. Utan dig hade det inte blivit någon bild.

Men vi fick inte veta vad den unge fotomodellen själv tyckte om att bli uppvisad i nedsmutsad kostym för pappas arbetskamrater och sen hänga på väggen ovanför mammas och pappas säng …

 

[janc]

Ifall vi ska se till detta med risken att avslöja personer med skyddad identitet så måste rimligen diskussionen vidgats till att gälla mer än det vi här menar med "gatufoto". För den som får sin lokalitet avslöjad för fel person(er) spela det rimligen ingen roll vilken intentionen var varken vid fotograferingen eller publiceringen, än mindre fotografens "status".

Ifall vi aldrig kan ta risken att någon person med skyddad identitet (eller i motsvarande situation) av en ren slump kommer med på bild då faller rimligen även alla journalistiska bilder som visar exempelvis en gatumiljö, en publik, ovidkommande personer i bakgrunden o.s.v. o.s.v Är det ett pris som är rimligt att betala?

Sedan skulle jag gissa - även om jag inte vet - att den som förföljer tidigare familjemedlemmar snarare ägnar sin tid åt att leta på sociala medier än att plöja bilder på fotositer. Men där har jag kanske fel?

 

[PMD]

Och jag minns diskussionerna när lagen om innehav av barnpornografi kom.
Även då talades det om "yttrandefrihet" och risker för yttrandefriheten.
Det gör det inte idag.
Folk har lärt sig att leva med den begrännsningen, även när det innebär att avstå från ett helt oskyldigt foto.

Det handlade om huruvida det var rätt eller fel att förbjuda tecknade bilder som föreställde barn i sexuella situationer. Det har inget att göra med barn som far illa av att tvingas till förnedrande handlingar och fotograferas.

Och barnpornografi har, som vanligt, ingenting med gatufotografering och helt oskyldiga fotografier att göra. Du gör dig själv en otjänst genom att dra olämpliga paralleller till sådant som extremt få inte tycker illa om och som är olagligt.

 

[janc]

Det handlade om huruvida det var rätt eller fel att förbjuda tecknade bilder som föreställde barn i sexuella situationer. Det har inget att göra med barn som far illa av att tvingas till förnedrande handlingar och fotograferas.

Och barnpornografi har, som vanligt, ingenting med gatufotografering och helt oskyldiga fotografier att göra. Du gör dig själv en otjänst genom att dra olämpliga paralleller till sådant som extremt få inte tycker illa om och som är olagligt.

Nja - det handlade om fantasifigurer.....

Seger! Mangamålet ogillas av Högsta domstolen – Seriefrämjandet

serieframjandet.se

 

[PMD]

Nja - det handlade om fantasifigurer.....

http://[URL][URL][URL]https://serieframjandet.se/seger-mangamalet-ogillas-av-hogsta-domstolen/

[/URL][/URL][/URL]

Det där tror jag är något senare än när diskussionen om införandet av förbudet för innehav av barnpornografi diskuterades som hetast.

Hursomhelst är det skamligt att börja dra upp barnpornografi i en diskussion om fotografering av barn på allmän plats. Mer irrelevant kan det knappast bli.