Hur uppfattningen om min kamera förändras på kvällen

[Ventures]

Så jag känner exakt som du och det kanske är därför jag numera ägnar mer tid att ta hand om mitt eget kulturarv och digitalisera det än att ta nya bilder. Tyvärr spelar det ingen större roll vilken modern utrustning man har idag då många av de miljöer och kulturyttringar jag tänker på för alltid är borta men det hindrar inte att jag ibland idag önskat att jag haft de grejor jag har idag då när det begav sig.

Det är nog det tankefelet många gör. De miljöer och kulturyttringar du ser idag kommer garanterat att vara borta om 50 år. Det var ju de som tog foton då som hyllas idag just för att de tog dessa vardagsbilder. Det är alltför vanligt att man tycker omgivningen och vardagen är för trist att dokumentera och tar en bild på solnedgången istället.

 

[Sten-Åke Sändh]

Det är nog det tankefelet många gör. De miljöer och kulturyttringar du ser idag kommer garanterat att vara borta om 50 år. Det var ju de som tog foton då som hyllas idag just för att de tog dessa vardagsbilder. Det är alltför vanligt att man tycker omgivningen och vardagen är för trist att dokumentera och tar en bild på solnedgången istället.

Du har självfallet helt rätt i det du skriver. Lyckligtvis kommer vi dock inte lida några brister på dokumentation av vårt nu. Jag är helt lugn i det avseendet. Däremot är det värre med en del av vårt äldre kulturarv. Många minnesinstitutioner får inte de resurser som de behöver för att digitalisera ens det mest värdefulla man har i sina magasin.

När det gäller de äldre bilderna så är dessa försvinnande få i jämförelse med vad som tas idag och vi kan aldrig få fler däremot kan de bli än färre om vi inte hanterar dem på bästa sätt. Det är därför det också är så viktigt att ta hand om dem, inte minst de gamla färgbilderna, för en del av dessa börjar närma sig "end of life" rent tekniskt. En hel del är bortom all räddning redan nu.

Min gamla arbetsplats avskedade en hel del av arbetsstyrkan alldeles efter den omfattande och dyra renoveringen av Stockholms Stadsmuseum då anslagen krympte. Det pratades om en tredjedel av arbetsstyrkan. Klart är att många fick gå och med dem försvann både kompetens och kontinuitet. Museet konkurrerar bl.a. med de mycket stora byggprojekt staden driver just nu och i det sammanhanget är museet en flugskit.

Museet har kanske fyra miljoner bilder i sina magasin, varav en bråkdel är digitaliserade. Inte på många år har man haft råd med en dedikerad chef för den historiskt viktiga Fotoenheten som ansvarar för dessa historiska bilder. Innan leddes verksamheten av en mycket kunnig kvinna som heter Ann-Sofi Forsmark som för en del även är känd som författare till standardverket "Stockholmsfotografer" som inte bara är en expose över de mest kända av Stockholms fotografer utan även innehåller en massa fotografisk historia kring Stockholm. Boken är även utmärkt som en ingång till museets samlingar och hur dessa är organiserade och jag ser den som den ett testamente från en chef man inte haft sedan dess. Staden fortsätter att hyvla årligen på kulturen och det krävs nog statliga pengar om det ska hända något i grunden med digitaliseringen.

När jag arbetade där klarade man av att digitalisera ca 3000 av alla dessa bilder per år och oftast skedde det mot beställning då någon skrev en bok eller så. Med den takten och sättet att organisera digitaliseringen på kommer man förmodligen få svårt att rädda mycket av det man har idag från förgängligheten. Man har idag betydligt effektivare system för bildhanteringen men arbetsprocesserna är inte specifikt organiserade för att göra en effektiv digitalisering möjlig av alla dessa historiska bilder man faktiskt förvaltar åt Stockhoöms invånare. Jag har alltid undrat vad Stockholmarna egentligen skulle tycka om detta om de faktiskt visste.

 

[Sten-Åke Sändh]

På 1970-talet fanns det inget (arab-)land i Mellanöstern som hade diplomatiska förbindelser med Israel. Idag finns det en handfull sådana. Det har åtminstone delvis minskat risken för ett storkrig mellan Israel och dess grannar.

Halvt on-topic: 1973 när jag reste ut ur Israel fick jag min kamera ordentligt kontrollerad. Säkerhetskontrollanten ville försäkra sig om att det var en riktig kamera och drog därför fram en filmruta med tumvredet. Tyvärr var det förbi sista rutan så jag blev tvungen att ta ut filmen i mörkrum efter hemkomsten.

Det var väl tur för kontrollanten att filmframmatningsvredet inte var en bombutlösare?

Skulle väl varit Marocko möjligen men det hände nog senare och det ligger ju inte heller i Mellanöstern.

Jag kände en Israel som jobbade som tulltjänsteman på Lod Airport som nu heter Ben Gurion. Han var tanksbefäl senare under Jom Kippurkriget 1973 och försvann uppe i Golan och återfanns tyvärr aldrig vad jag vet. Han berättrade om en om tysk av alla nationaliteter som ertappades med en dildo i bagaget. De frågade vad han skulle göra i Israel med den. Jag ska stoppa den i baken på någon trevlig och tillmötesgående Israel som jag hoppas träffa under min semester i Tel Aviv. Jag tycker nog han utmanade ödet lite väl sorglöst.

Det var samma sommar som en grupp japanska terrorister ur japanska röda armen sköt ihjäl ca 70 personer på samma flygplats. Det var rena blodbadet. Dagen efter var det slut på friden för då kom säkerhetspolisen till Kiryat Anavim för att tråla in de fyra japaner som vid tillfället bodde på den kibbutzen. Efter det hårdnade samhällsklimatet och när sedan israeliska Phantom-plan sköt ner ett libyskt civilt plan över det ockuperade Sinai sade nattvakten bara lakoniskt över sin Uzi: "Onehoundredforteen dirty arabs less". Några månader senare så startade Jom Kippur-kriget men problemen med att resa och fotografera hyfsat fritt torpederades redan 1967 efter Sexdagarskriget.

På vårvintern innan attentatet på Lod fick jag och en grupp t.o.m. följa med på en resa kibbutzen bjöd på med en man från kibbutzen som var hyfsat hög militär. Han tog oss t.o.m. med till en av de starkt befästa gränsposteringarna uppe i det ockuperade Golan vid Syriska gränsen. Han ville väl mest hälsa på sina kompisar men jag har svårt att se att det skulle hänt några månader senare för då var klimatet ett helt annat. Det här skedde i februari mars.

Jag lämnade Israel på sensommaren och åkte via båt till Mersin i Turkiet och tog mig via Gaziantep i Kurdistan över till Aleppo och senare till Damaskus som man kunde se planen lyfta från vid armeposten vi var på i Golan. Längre bort är det inte. Jag har nog aldrig vare sig förr eller senare varit i ett land där det var så svårt att fotografera på gatan. Jag tog bl.a. en bild på en åsna lastad med massor av oljedunkar. Jag tyckte väl motivet var lite udda. Det skulle jag inte gjort för snart var jag omringad av yngre aggressiva män som tyckte jag skulle fota några nya moderna skrytbyggen som de var mer stolta över istället. På kvällen fick jag besök på hotellet av två män från syriska hemliga polisen som bjöd på te och undrade vad jag gjorde i Syrien. Det fanns vid den tiden inte särskilt många turister i Syrien. De gick dock lugnt iväg efter att ha påpekat att jag hade en skitkarta (engelsk Barthholomow map). "Det står fel där. Det heter Filisteen och inte Israel och havet där heter inte Persiska Viken utan Den Arabiska Sjön, sade en av dem på engelska". "Ja men det är ju inte jag som gjort kartan", försökte jag lätt uppgivet.

I Sverige möter man ofta en attityd att man minsann tar sina bilder varhelst och närhelst man behagar och det kan för det mesta funka i ett land som Sverige men det var inte en attityd man kunde hålla sig med då vare sig i Israel eller i exv. Syrien utan att riskera att råka i seriöst trubbel.

Jag såg tecken på en militär uppladdning inför kriget runt Damaskus och insåg att jag nog inte borde ta några bilder av det. Jag lämnade Syrien som jag faktiskt varit två ggr i för ett betydligt trevligare Jordanien. Vid gränsen hälsade de mig inte med Salaam utan med det hebreiska"Shalom" och skrattade åt min förvirring och syriska paranoia. Man hade just öppnat en övergång mellan Israel och Jordanien vid Allenby Bridge, så några turister hade väl kommit den vägen redan.

 

[fotobollfoto]

Ja, Ferrarin är som en mobilkamera. Liten och snabb. Medan Volvon är som en FF spegelreflex. Lite gammaldags men robust och med stor lastkapacitet. Kan lagra många fotoner i bakluckan.

 

[fotobollfoto]

Det är nog det tankefelet många gör. De miljöer och kulturyttringar du ser idag kommer garanterat att vara borta om 50 år. Det var ju de som tog foton då som hyllas idag just för att de tog dessa vardagsbilder. Det är alltför vanligt att man tycker omgivningen och vardagen är för trist att dokumentera och tar en bild på solnedgången istället.

Jag tänker mer på att det finns många bilder tagna med gamla kameror, då och nu, som jag aldrig kommer att kunna ta för att jag inte har samma bildsinne som de fotograferna hade/har.

Inom mitt snäva specialområde fotbollsfoto kan jag ofta tycka att mina egna amatörbilder är gott och väl i klass med vad som publiceras i tidningarna från proffsen. Men då har jag väl också skjutit ett antal hundra tusen genom åren.

Inom andra genrer är jag däremot väldigt mycket novis på bildskapande trots att jag fick min första kamera för femtio år sedan.

 

[Sten-Åke Sändh]

Jag tänker mer på att det finns många bilder tagna med gamla kameror, då och nu, som jag aldrig kommer att kunna ta för att jag inte har samma bildsinne som de fotograferna hade/har.

Inom mitt snäva specialområde fotbollsfoto kan jag ofta tycka att mina egna amatörbilder är gott och väl i klass med vad som publiceras i tidningarna från proffsen. Men då har jag väl också skjutit ett antal hundra tusen genom åren.

Inom andra genrer är jag däremot väldigt mycket novis på bildskapande trots att jag fick min första kamera för femtio år sedan.

Det finns många som håller sig med vad som nästan kan betecknas som en ryggmärgsreflex här på Fotosidan. Jag tänker på alla de som hävdar att kameran och de moderna tekniska finesser den har inte alls spelar någon som helst roll, utan att det är bara fotografens känsla, stora begåvning och bildsinne som avgör om det ska bli något mästerverk eller inte.

De som aldrig bara varit hänvisade till väldigt långsamma färgfilmer typ ISO 50, 64 eller 100 möjligen, där det inte fanns någon möjlighet att vrida upp ISO när det blev kinkiga ljusförhållanden kan förmodligen inte föreställa sig vilka utmaningar det bjöd på i vissa situationer. Inte heller förstår alla på riktigt problemet med att INTE kunna luta sig på dagens fantastiska AF-funktioner för att lyckas med at få rätt TIMING.

Jag och de som känner igen sig i det jag nu ska skriva och som likt undertecknad är en riktigt långsam fotograf, lätt störd både av perfektionism och helt manuell kamerateknik fattar även att själva den tekniska nivån då med bara manuell fokusering gjorde att jag också missade en hel del motiv helt eller åtminstone missade motivet som man ville ha kunnat tagit det - om man hunnit.

Nedan ser ni en bild på en liten afghansk pashtunsk kuchinomadflicka som jag tog 1978 utanför din lilla kashmiriska byn Guptuganga (betyder heligt vatten) där jag bodde några veckor. Jag gick runt i deras primitiva läger och tog lite bilder och folk var avslappade, glada och vänliga - till en början. Men ... när jag stod där och skruvade och skruvade med mina mikroraster och min snittbild så blev flickan plötsligt dödsförskräckt för mig och började vråla och då fick hennes tidigare mycket vänliga mamma nog och skickade iväg mig. Jag vågar påstå att om jag hade haft min A7 III idag på tyst läge och på magen riggad för stealtfoto så hade hon inte ens fattat att hon blivit fotograferad och skärpan hade stensäkert satt på närmaste öga. Jag förstår faktiskt inte hur de tänker som inte tycker att tekniken inte spelar någon roll

Den lilla pashtunflickan

https://sten-ake-sandh.fotosidan.se/viewpic.htm?ID=3631656

Flickans mamma och hennes väninna som bakar bröd

https://sten-ake-sandh.fotosidan.se/viewpic.htm?ID=3631654

En annan sak är fotoklimatet i ett land. Nedan ser ni bl.a. en del bilder från min portfolio som togs i Afghanistan 1978 alldeles före och efter kommunisternas statskupp. Länge har västerlänningar knappt vågat lämna sina säkrade "compounds" för att gå ut i Kandahar eller Kabul eller besöka landsbygden. När jag var där blev man väldigt väl bemött om man bara visade lokalbefolkningen vanlig mänsklig respekt. Då kunde man resa i den största trygghet. Då 1978 kunde jag gå runt och ta mina bilder nedan utan minsta tecken på missnöje hos vare sig civila eller militären, trots att jag även tog bilder av soldater och deras utrustning. I många Mellanösternländer hade det varit otänkbart. De båda soldaterna på stridsvagnen VILLE bli fotogarferade och poserade spontant utan att jag sade ett ord.

https://sten-ake-sandh.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=381063

Idag efter 40 års strider och en begynnande fredsutveckling är det fortfarande problematiskt att ta fram en kamera och börja ta bilder i många sammanhang och fortfarande kan man inte resa hur som helst i stora delar av landet som regimen inte har kontrollen över för den ligger ju i talibanernas händer. Den ömsesidiga tilliten som en gång fanns är nu borta och jag undrar om det som en gång gjorde detta land till ett fantastiskt land att resa i någonsin kommer tillbaka.

 

[fotobollfoto]

Jo men visst ger ny teknik nya möjligheter. Och jag själv har stor nytta av seriebildstagning, stort minneskort och följande autofokus som inte fanns i min ungdom.
Men jag är ute efter en annan sorts jämförelse.

Jag och Tore Wretman i varsitt likadant båtkök med tvålågig gasolspis. Samma förutsättningar tekniskt och råvarumässigt. Tore hade lagat en godare rätt än jag.
Om vi sedan byter upp oss till Operakällarens kök, så skulle han även där prestera bättre än jag. Kanske med ännu större marginal. Och troligen var hans båtmat bättre än min Operakällaren-mat.

Köket är kameran.
Råvarorna är motivet.

Det finns en dimension av bildskapandet som tekniken inte rår på.

 

[Ventures]

Jo men visst ger ny teknik nya möjligheter. Och jag själv har stor nytta av seriebildstagning, stort minneskort och följande autofokus som inte fanns i min ungdom.
Men jag är ute efter en annan sorts jämförelse.

Jag och Tore Wretman i varsitt likadant båtkök med tvålågig gasolspis. Samma förutsättningar tekniskt och råvarumässigt. Tore hade lagat en godare rätt än jag.
Om vi sedan byter upp oss till Operakällarens kök, så skulle han även där prestera bättre än jag. Kanske med ännu större marginal. Och troligen var hans båtmat bättre än min Operakällaren-mat.

Köket är kameran.
Råvarorna är motivet.

Det finns en dimension av bildskapandet som tekniken inte rår på.

Ok, du var i Normandie på Omaha Beach tillsammans med Robert Capa (känd och hyllad fotograf) på D-day. Du med en, säg Canon EOS 5D Mark IV och Robert med sina Contax II. Ni fotar samma motiv. Vems bilder skulle Life publicera?

 

[fotobollfoto]

Ok, du var i Normandie på Omaha Beach tillsammans med Robert Capa (känd och hyllad fotograf) på D-day. Du med en, säg Canon EOS 5D Mark IV och Robert med sina Contax II. Ni fotar samma motiv. Vems bilder skulle Life publicera?

Det beror nog på. Ifall våra kameror var parallellt monterade, hade samma brännvidd och inställningar, samt synkroniserade i avtrycket så hade mina bilder haft bättre teknisk kvalitet. Men det är inte säkert att de bättre hade beskrivit stridens känslor.

 

[martley]

Jo men visst ger ny teknik nya möjligheter. Och jag själv har stor nytta av seriebildstagning, stort minneskort och följande autofokus som inte fanns i min ungdom.
Men jag är ute efter en annan sorts jämförelse.

Jag och Tore Wretman i varsitt likadant båtkök med tvålågig gasolspis. Samma förutsättningar tekniskt och råvarumässigt. Tore hade lagat en godare rätt än jag.
Om vi sedan byter upp oss till Operakällarens kök, så skulle han även där prestera bättre än jag. Kanske med ännu större marginal. Och troligen var hans båtmat bättre än min Operakällaren-mat.

Köket är kameran.
Råvarorna är motivet.

Det finns en dimension av bildskapandet som tekniken inte rår på.

Håller helt med om att det är många komponenter tillsammans som avgör resultatet, kameran och motivet är förstås viktiga, men även den som håller i den. Sen utvecklas tekniken hela tiden så att fotografens roll kanske minskar något. En detalj bara; Tore Wretman dog för 17 år sedan, så skulle du göra om testet idag skulle du nog vinna.

 

[fotobollfoto]

[...]. En detalj bara; Tore Wretman dog för 17 år sedan, så skulle du göra om testet idag skulle du nog vinna.

Använde Tore i exemplet för att han var en hejare att sno ihop mat i båten.

 

[Abe Normal]

Tycker inte man kan särskilja på tekniken och förmågan att skapa. Det är integrerat och så varit genom hela historien. Ny teknik skapar nya förutsättningar och utövarna tar snabbt år sig möjligheterna.

Visst en artist kan skapa fina bilder med gammal utrustning men bilderna kommer se annorlunda ut. Årets Bild 2020 hade inte kunna tagits för 25 år sedan då man använde blixt och bilden hade blivit annorlunda.

Tycker man kan säga att den nya tekniken skjuter på utvecklingen och kreativiteten. Dagens musik som EDM, Techno, House hade aldrig funnits utan dagens studioprylar. Den föddes direkt ur maskinerna och idag använder i princip alla samma samplingar och ljudbibliotek.

Dagens musik hade heller inte funnits utan datorn. Datorn kickade igång den festivalmusik vi hör idag. Avicii's musik hade aldrig funnits utan den nya tekniken.

 

[fotobollfoto]

Sedan kan vi börja diskussionen om vilken musik vi gillar bäst

 

[fotobollfoto]

Men det är helt sant. Framför en dator kan jag skapa toner som jag inte kan på en fiol eller klarinett.
Men musik kan jag inte skapa.

 

[sb12]

Tycker inte man kan särskilja på tekniken och förmågan att skapa. Det är integrerat och så varit genom hela historien. Ny teknik skapar nya förutsättningar och utövarna tar snabbt år sig möjligheterna.

Visst en artist kan skapa fina bilder med gammal utrustning men bilderna kommer se annorlunda ut. Årets Bild 2020 hade inte kunna tagits för 25 år sedan då man använde blixt och bilden hade blivit annorlunda.

Tycker man kan säga att den nya tekniken skjuter på utvecklingen och kreativiteten. Dagens musik som EDM, Techno, House hade aldrig funnits utan dagens studioprylar. Den föddes direkt ur maskinerna och idag använder i princip alla samma samplingar och ljudbibliotek.

Dagens musik hade heller inte funnits utan datorn. Datorn kickade igång den festivalmusik vi hör idag. Avicii's musik hade aldrig funnits utan den nya tekniken.

Och samtidigt är det höga tongångar när det gäller ”manipulerade foton”, montage och fotokollage m.m.
Det är väl det som tekniken gett oss när det gäller fotografi om man ska jämföra med dagens musik.
Om man nu ska förhålla sig konservativt till vad ett fotografi är, så borde en jämförelse med musik snarare landa i att en 28-strängad fiol med fyra stråkar är det fetaste som uppfunnits för musiken.

 

[Abe Normal]

Liknelsen tidigare i tråden där skillnaden beskrivs ligga i olika skärmar blir fel. Årets bild på Greta hade nått ut även i en gammal tjock-skärm men ser självklart bättre ut i en bra bildskärm.

Skillnaden ligger i vad initialt kan göra idag och förstås efterarbetet i datorn. Men poängen är att ny teknik skapar nya uttryck och möjligheter. I musiken som exempel blir det så himla tydligt.

Att som TS försöka göra statement av vad han själv sitter "nöjd med", gäller för TS och är inte allmängiltigt. En del är inte intresserade av tekniska framsteg medan andra pushar på och vill nyttja den. Vi är olika.

 

[Abe Normal]

Och samtidigt är det höga tongångar när det gäller ”manipulerade foton”, montage och fotokollage m.m.
Det är väl det som tekniken gett oss när det gäller fotografi om man ska jämföra med dagens musik.
Om man nu ska förhålla sig konservativt till vad ett fotografi är, så borde en jämförelse med musik snarare landa i att en 28-strängad fiol med fyra stråkar är det fetaste som uppfunnits för musiken.

Vi kanske inte ska dra igång en diskussion om "manipulerade bilder". Men där handlar det om kraven på sanningshalt. Man får inte "ljuga" med vad bilden föreställer. Vilket gäller för nyhetsbilder och dokumentärt foto.

Så det "konservativa" gäller bara dokumentärt foto vilket jag tycker är bra.

 

[Snuddas]

Det finns många som håller sig med vad som nästan kan betecknas som en ryggmärgsreflex här på Fotosidan. Jag tänker på alla de som hävdar att kameran och de moderna tekniska finesser den har inte alls spelar någon som helst roll, utan att det är bara fotografens känsla, stora begåvning och bildsinne som avgör om det ska bli något mästerverk eller inte.

De som aldrig bara varit hänvisade till väldigt långsamma färgfilmer typ ISO 50, 64 eller 100 möjligen, där det inte fanns någon möjlighet att vrida upp ISO när det blev kinkiga ljusförhållanden kan förmodligen inte föreställa sig vilka utmaningar det bjöd på i vissa situationer. Inte heller förstår alla på riktigt problemet med att INTE kunna luta sig på dagens fantastiska AF-funktioner för att lyckas med at få rätt TIMING.

Jag och de som känner igen sig i det jag nu ska skriva och som likt undertecknad är en riktigt långsam fotograf, lätt störd både av perfektionism och helt manuell kamerateknik fattar även att själva den tekniska nivån då med bara manuell fokusering gjorde att jag också missade en hel del motiv helt eller åtminstone missade motivet som man ville ha kunnat tagit det - om man hunnit.

Nedan ser ni en bild på en liten afghansk pashtunsk kuchinomadflicka som jag tog 1978 utanför din lilla kashmiriska byn Guptuganga (betyder heligt vatten) där jag bodde några veckor. Jag gick runt i deras primitiva läger och tog lite bilder och folk var avslappade, glada och vänliga - till en början. Men ... när jag stod där och skruvade och skruvade med mina mikroraster och min snittbild så blev flickan plötsligt dödsförskräckt för mig och började vråla och då fick hennes tidigare mycket vänliga mamma nog och skickade iväg mig. Jag vågar påstå att om jag hade haft min A7 III idag på tyst läge och på magen riggad för stealtfoto så hade hon inte ens fattat att hon blivit fotograferad och skärpan hade stensäkert satt på närmaste öga. Jag förstår faktiskt inte hur de tänker som inte tycker att tekniken inte spelar någon roll

Den lilla pashtunflickan

https://sten-ake-sandh.fotosidan.se/viewpic.htm?ID=3631656

Flickans mamma och hennes väninna som bakar bröd

https://sten-ake-sandh.fotosidan.se/viewpic.htm?ID=3631654

En annan sak är fotoklimatet i ett land. Nedan ser ni bl.a. en del bilder från min portfolio som togs i Afghanistan 1978 alldeles före och efter kommunisternas statskupp. Länge har västerlänningar knappt vågat lämna sina säkrade "compounds" för att gå ut i Kandahar eller Kabul eller besöka landsbygden. När jag var där blev man väldigt väl bemött om man bara visade lokalbefolkningen vanlig mänsklig respekt. Då kunde man resa i den största trygghet. Då 1978 kunde jag gå runt och ta mina bilder nedan utan minsta tecken på missnöje hos vare sig civila eller militären, trots att jag även tog bilder av soldater och deras utrustning. I många Mellanösternländer hade det varit otänkbart. De båda soldaterna på stridsvagnen VILLE bli fotogarferade och poserade spontant utan att jag sade ett ord.

https://sten-ake-sandh.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=381063

Idag efter 40 års strider och en begynnande fredsutveckling är det fortfarande problematiskt att ta fram en kamera och börja ta bilder i många sammanhang och fortfarande kan man inte resa hur som helst i stora delar av landet som regimen inte har kontrollen över för den ligger ju i talibanernas händer. Den ömsesidiga tilliten som en gång fanns är nu borta och jag undrar om det som en gång gjorde detta land till ett fantastiskt land att resa i någonsin kommer tillbaka.

Trevliga bilder Sten-Åke och uppfriskande med en fotografisk berättelse. Det händer så sällan på dessa sidor!

 

[rikitikitavi]

Intressant diskussion och tråd. Även om jag helt klart varit "skyldig" till att bidragit till hets konsumtion av kamera utrustning genom åren och också fastnat stundtals i uppgraderings hjulet, så är jag av uppfattningen att tekniken i sig absolut inte är nödvändig för att skapa bra bilder. Men det vet ju många av oss redan. Dock blir jag alltid lite förvånad då man läser framförallt trådar på DPreview där diskussionerna om hur viktigt IBIS är för ett inköp av ett nytt kamera hus och hur värdelös förra modellen av ett hus redan blivit bara något halvår efter att det lanserats.

För min egen del kan jag gå tillbaka til mitt eget fotograferande och försöka vara ärlig om huruvida tekniken och de nyare prylarna hjälpt mig att bli en bättre fotograf eller inte. Överlag skulle jag vilja säga nej, jag tycker att jag vissa perioder då jag nästan startade med foto hade mer inspiration och en känsla ibland som gjorde att jag tog bilder jag fortfarande idag kan vara nästan mer nöjd med av olika skäl, än de jag tagit med de nyare modellerna idag.

De ständiga uppgraderingarna har snarare tjänat som något slags pånyttfödelse av inspiration och har ibland fyllt på bägaren med fotogädje så att man har fortsatt att försöka förbättra sig och gå ut och plåta mer igen. Tvärtom skulle jag vilja säga att jag tänkte till mer när jag fotade film och tog mer vara på de rutorna jag hade och förvaltade mitt kunnande på ett mer sparsamt sätt än vad jag gör idag där jag nästan slösar med bilder på allt och inget och de få bra bilder man tar drunknar på hårdiskar där mycket av det man plåtar nästan aldrig ses över eller uppskattas som det gjorde med de få rutorna man kom hem med efter framkallning förr.

Nä jag har nog när jag tänker efter alltid haft inställningen att innehållet i bilden/filmen/musiken etc etc( välj vilken konstform som helst nästan) är viktigare än den tekniska biten. Känslan och historien där i är för mig så mycket viktigare. och som flera redan poängterat så kan man såklart skapa det med väldigt enkla medel om man vet hur och vad man gör.

Helt ärligt tycker jag överlag att all teknik gör oss slöare och sämre som fotografer överlag. Det blir lite som med allt annat att ju mer du har, desto mindre "hungrig" blir man och desto mindre behöver man jobba på det som behövs för att skapa. Säkert väldigt kontroversiellt att säga så men det är min åsikt och då menar jag förstås generellt.
Finns alltid undantag.

Själv har jag hittat en kombo som till slut mättade mina behov när det gäller det mesta. Och för första gången på ganska länge har jag nu inte letat eller känt något direkt sug efter något nytt när det gäller kameror. Jag landade på D4ans sensor som jag verkligen älskar och skaffade 2 sådana och en Df sedan en lång tid tillbaka, De gluggar jag har har genom åren sålts och köpts tillbaka till att jag har även där givit mig en kärna av objektiv jag verkligen tycker om och täcker det jag behöver göra( och med råge).

Har en mindre Leica Q-P som jag verkligen älskar att fota med också och som jag förmodligen kommer köra tills den inte håller ihop längre. Har aldrig känt att jag behövt mer pixlar eller någon IBIS eller ännu snabbare AF för min egen del. Tvärtom så får jag istället fortsätta jobba med mitt eget bildseende och hur stadig jag är på handen och min egen timing för att behålla och förbättra de kunskaper jag redan har.

 

[PMD]

Dock blir jag alltid lite förvånad då man läser framförallt trådar på DPreview där diskussionerna om hur viktigt IBIS är för ett inköp av ett nytt kamera hus och hur värdelös förra modellen av ett hus redan blivit bara något halvår efter att det lanserats.

Om min nuvarande kamera inte har IBIS så är förstås IBIS en av de finesser som jag skulle lägga till på listan över presumtiva finesser för min nästa kamera. Om inte nästa kamera har finesser som saknas på min nuvarande kamera kan jag ju lika gärna låta bli att köpa en ny kamera.