Det finns väldigt många bilder tagna förr i tiden - fina bilder - som jag inte kan ta idag. Trots all teknisk utveckling.
På gott och ont har vår värld i globaliseringens kölvatten blivit en allt tråkigare och mer förutsägbar monokultur än den varit tidigare och det är nog därför jag inte saknar resandet alltför mycket numera trots coronagrundningen vi lever med nu. Vi som hade den mycket stora förmånen att få resa på egen hand för minst 50 år sedan innan massturismen och terrorismen som för alltid ändrade världen, får vara glada att vi som sista generation verkligen fick uppleva det. Visst finns det resor jag fortfarande skulle vilja göra men faktum är att det är rätt länge sedan världen var så öppen som den var då. De flesta idag har ingen aning om hur förmånligt det var då att ha ett svenskt pass och komma från ett litet sketet obetydligt alliansfritt land. Till en del del länder behövde vi inte ens ha de visum som andra länders medborgare var tvungna att skaffa med ibland inte helt obetydliga praktiska konsekvenser.
Så jag känner exakt som du och det kanske är därför jag numera ägnar mer tid att ta hand om mitt eget kulturarv och digitalisera det än att ta nya bilder. Tyvärr spelar det ingen större roll vilken modern utrustning man har idag då många av de miljöer och kulturyttringar jag tänker på för alltid är borta men det hindrar inte att jag ibland idag önskat att jag haft de grejor jag har idag då när det begav sig.
Jag har rest mycket i Mellanöstern på 70-talet och skulle gärna gjort det igen men idag är det nog inte genomförbart. Krig, konflikter, islamism, terrorism och befolkning som tredubblats sedan jag var där på 70-talet och som ökat trycket på resurserna i området till det outhärdliga, gör det mycket svårt att se någon ljusning och den möjlighet att kanske lösa konflikten mellan Israel och deras grannar som det fanns en liten smula hopp om då, verkar man helt ha låtit rinna ut i sanden.
I pandemins och den upparbetade flygskammens spår lider nu även Öst-Afika svårt och överbefolkning och tjuvskytte som ökar till följd av att inkomster från turismen nu uteblir hotar nu på allvar det storskaliga djurlivet på savannerna. Man har inte längre har råd att hålla viltvårdare och parkvakter anställda då turismpengarna sinat. Det blir allt svårare att motivera att en så stor del av områdets mark avsatts till de vilda djuren och undandragits från möjligheten att användas till bete för tamboskap eller uppodling för en starkt växande befolkning. I Kenya, Uganda, Tanzania och Demokratiska Republiken Kongo lever idag ca 250 miljoner. Befolkningsökningen lär vara drygt 3% och med den takten är man minst en galv miljard 2050.
Om inte något drastiskt sker så kommer djurbeståndet i värsta fall att gå samma öde till mötes som när Queen Elisabeth Park i östra Uganda lämnades utan myndighetskontroll under kriget mellan Uganda och Tanzania under Idi Amins dagar. Ett annat dåligt exempel är östra Kongo som sett några av de värsta exemplen på massmord på både människor och djurliv och det pågår fortfarande. Även då försvann mycket av djurlivet på kort tid. Kvar i Queen Elisabeth Park då fanns nästan bara flodhästar, pelikaner och fishing eagles. Även det en tråkig och oinspirerande monokultur.
Som sagt, jag är glad att jag fått se och fotografera detta rätt många gånger tidigare men är starkt orolig för djurlivets framtid. Jag är starkt tveksam till om mina barn barn någonsin kommer att få uppleva det annat än via gamla filmer som tagits under vår livstid. Pandemin, flygskammen och den långväga turismens totala sammanbrott kan mycket väl även bli det stora djurlivets död. Redan på 80-talet fanns det inte mycket till storvilt liv utanför parkerna, så det finns inte mycket mer än det som fortfarande finns kvar i parkerna att beskåda och fotografera.
www.sawantphotography.com
