/.../Det finns ju som sagt en massa andra möjligheter att använda en modern DSLR idag än så./,,,/
Jag tror att det är bättre att inte ta upp särskilda kameratyper i en allmän diskussion om teknik som är gemensam för alla kameror.
I övrigt tycker jag också att dagens moderna tjockkameror
Och eftersom jag dumpade min "tjockkamera" tidigt och den kanske inte heller betraktas som "modern", är ju den biten rätt irrelevant för det som jag ser i ursprungsfrågan. Vilket dynamiskt omfång en viss kamera har vid bas-ISO är egentligen inte relevant för principen. Som Martin mycket riktigt påpekar har man heller ingenting att vinna i tonalitet och "teknisk kvalité" i vissa avseenden genom att minska det dynamiska omfånget i råfilen, även om man kan vinna andra viktiga egenskaper, som man då skiljer ifrån den tekniska kvalitén. Själv har jag lite svårt att göra det, jag tycker att också rörelseoskärpa, skakningsoskärpa och skärpedjup är element i den tekniska kvalitén, och att de därmed hör till diskussionen om hur man tillämpar idéerna.
För en gångs skull är jag helt på Martins sida. Jag brukar inte det, men jag tycker han uttryckt sig rätt föredömligt och sansat i denna diskussion och blivit ganska ill abehandlad. Tycker det är tråkigt och lågt att uttala sig nedsättande om de bilder han visat på FS. Det var nog lågvattnet i denna tråd. Dessutom är de faktiskt inte alls dåliga.
Jag har ju inte alls uttalat mig om Martins bilder, så jag känner mig inte träffad på något sätt av det stycket. Jag tycker inte heller att det är rätt att hänvisa till andras bilder i en sån här diskussion, om de inte själva har gjort det och redovisat vilken relevans de har i diskussionen. Däremot kan man självklart peka på egna bilder, där man vet hur de har kommit till och vilka val man har gjort och vilka skäl man hade till att göra de valen. Jag har själv ett antal bilder som jag tycker är bra, där jag har låtit vissa högdagrar frätas ur och där jag har låtit skuggorna sota igen, för att vinna så mycket som möjligt när det gäller slutartiden, eftersom jag inte skulle kunna fånga det kritiska ögonblicket med längre slutartid. Det handlar om medvetna val, och inte om sådant som "bara blir", även om det är en naturlig följd av valen man måste göra med verktygen man har till hands.
Och jo, det är kul att ha vidare gränser för det dynamiska omfånget, och jag skulle gärna ha möjlighet att öka ISO ännu mer utan att förlora lika mycket i dynamiskt omfång eller öka bruset. Men bättre grejer flyttar bara gränserna för vad man kan göra, och jag har skaffat bättre grejer än vad jag hade fram till för någon vecka sedan. Men det ändrar ju inte grunderna eller principen för hur man kan hantera verktygen. Det ändrar bara gränserna för prestation och resultatet man kan uppnå. Jag får ändå mycket brus och låg dynamik om jag ökar ISO till 25600, även om jag nu kan använda ISO 3200 där gränsen för samma prestation hos min gamla kamera låg vid ISO 800. Min nya kamera är därmed "två steg bättre", men jag visualiserar fortfarande bilden på samma sätt och använder histogrammet (i realtid) likadant.
Zontänkandet underlättar också förståelsen för andra tekniska knep, som HDR med flera exponeringar, där man ganska lätt kan se att det är meningslöst att sträcka sig till så många som tre tagningar, när det i stort sett alltid räcker med två vid de tillfällen man inte klarar det med en. I praktiken betyder det att när du har gjort tre exponeringar för att sammanfoga till HDR, kan du lika gärna kasta den i mitten, eftersom den inte har något att tillföra till helheten. Men när man sedan vill visa sin bild med så högt dynamiskt innehåll, måste det krympas till visningsmediets omfång, vilket görs med tonseparation, och det är inte en ny teknik, utan den fanns förr, och den har använts också av målare för hundratals år sedan. En ökad lokal kontrast, medan man söker bibehålla global kontrast och lura ögat att bilden har högt dynamiskt omfång, genom att den visar ett stort dynamiskt innehåll, är tankar som konstnärer har jobbat med långt innan HDR-foto var påtänkt.
Men i helhetsbilden av det här är zontänkandet bara en del, och när man tonseparerar går man ifrån den enkla tillämpningen, genom att placera olika element i olika delar av utrymmet som man har att tillgå. Övergångarna mellan de olika delarna är knepiga, och alltför hård bearbetning, med för hög lokal kontrast, särskilt i ljusa delar av bilden, ger oftast ett onaturligt intryck, som i sig inte alls är HDR eller ligger inom idén med att försöka återge det stora dynamiska omfånget inom det smala dynamiska utrymme man har på en skärm eller på papper.
Och ändå, som en röd tråd genom hela hanteringen, är zontänkandet ett effektivt sätt att binda ihop det man ser framför sig som motiv, och det man sedan tänker göra, en bild. Du har frihet att helt bortse ifrån det, och den som från början har lärt sig att hantera det på det sättet kan göra det i precis lika hög grad oavsett vilken teknik som används, målning, teckning eller fotografi (oavsett medium).
