För att förtydliga, så har jag aldrig sagt att man måste använda zonsystemet vare sig när man jobbar med film eller när man tar digitalt. Däremot ser jag kunskapen som man får när man kalibrerar sin metod, som ett bra verktyg att använda när man skapar bilder.
Histogrammet må vara en hjälp för att se att motivets dynamik ryms inom mediets återgivning, men histogrammet i sig säger inget om vad dess olika delar betyder, utan det måste man lära sig. Vägen dit, att förstå att vi längst till vänster har alldeles svart, och att det längst till höger är vitt utan någon struktur, och att staplarnas höjd är statistik över hur många pixlar som har ett visst värde, kan vara olika för oss alla. Innan man förstår histogrammet kan man som ett mantra lära sig att hålla det till höger så långt som möjligt utan att låta det stiga ute i högerkanten, men för att förstå vad klippning innebär, och för att förstå vad varje horisontell del av histogrammet representerar, måste man lära sig vad dynamiskt omfång är, och ha någon slags grepp om det. Man bör också förstå att histogrammet inte visar någonting om själva bilden, utöver dess statistiska fördelning av ljusa och mörka toner.
För att skaffa sig den förståelsen för den färdiga bildens uppbyggnad är zonsystemet ett bra redskap, som kan göra att man lättare förstår hur man ska kunna använda övriga verktyg, spotmätare, histogram och högdagervarning, på ett kreativt sätt. Man kan få den kunskapen på annat sätt också, så det är inte nödvändigt att lära sig zonsystemet, i synnerhet om man inte har någon större nytta av det. Men som grund för att förstå att man kan exponera åt höger fungerar det också när motivet har låg kontrast, och man inte använder hela det dynamiska utrymmet i sitt chip, utan kan använda lågt ISO med obetydligt brus också när man inte behöver stort dynamiskt omfång, för att få bättre bildkvalité än om man skulle höja ISO för att dra ut histogrammet så att hela skalan täcks.
Som jag ser det är nyttan av zonsystemet att man får en mental bild av hur mediet renderar motivets olika ljushet i form av toner i den färdiga bilden. Visualiseringen ser jag som kärnan, och den har man nytta av, men jag vet också att det går att nå den insikten via andra vägar. Därmed tycker jag inte att man ensidigt ska förkasta vare sig det ena eller det andra. Olika metoder att lära passar olika människor. Det vet alla pedagoger. Alla är inte stöpta i samma form, och därför är den pedagogiska delen av zonsystemet tillämpbar helt oavsett vilket medium man använder. Man kan tillämpa det till och med om man målar sina bilder med färg och penslar.
