Hur praktiserar du zonsystemet?

[gorse]

Jag tror det största tankekullebyttan med det analoga zon-systemet för digitalkameror är att jag har mycket svårt att se att högre ISO verkligen sträcker ut historgrammet ut till kanterna (som jag antar händer och behövs med med film) på riktigt. Det går rakt i stick stäv med varenda bok, kurs, manual jag har har läst om digitalkameror. När jag höjer iso på min gamla kamera (jo jag vet, den är ruskigt omodern) så det enda som händer är att jag får mer brus i bilderna och jag kan fota i mörkare miljöer med bibehållna exponeringstider. Histogrammet ser jag ingen nämndvärd skillnad på. Hittillls har jag inte sett något som helst skäl till att höja ISO från lägsta möjliga annat än att exponeringstiderna inte blir praktiskt accepterbara.

Rätta mig gärna, upplys mig om det rätta. Om man höjer ISO så förstärker man den signal sensorn ger i från sig varken mer eller mindre. Det är väl inte så att sensorn verkligen ändrar tekniska specifikationer för att man ändrar iso? Om man skall verkligen nyttja all data som ljuset ger vid exponering med största möjliga signalkvalite, bästa dynamiken, skall man väl i så fall sänka ISOn så mycket som möjligt, exponera så länge som möjligt, så att signalnivåerna går så högt som möjligt utan att överstiga högsta möjliga värde? Det borde få effekten att man exponerar till höger (eftersom vi lärt oss att en sensor har fler nyanser i de ljusade området). Om man spotmäter på det ljusaste i bilden och exponerar efter det, lär man klara utbränningen och sen får man hoppas att det dynamiska omfånget i kameran räcker till så längt ner i de mörkaste områdena som möjligt. Därefter är det bara fråga om efterbehandling, antingen av kameran själv eller om man gör det själv med programvara?

Varför jag tycker zonindelning för digigtalkameror är vidskepelse är att jag uppfattar histogrammet som en mer detaljrik och i fler steg zonindelning än ett tiotal bländarsteg. Zonerna i histogrammet är ju snudd på linjär. Hur många staplar är det i sidled på ett histogram?

 

[cocuyo]

#61
Zonindelningen är ingen vidskepelse, utan det är ett sätt att åskådliggöra hur det dynamiska innehållet kan fördelas i bilden. Det spelar ingen roll om du krymper antalet zoner eller ökar dem, om du har stort eller litet dynamiskt omfång. Det är fortfarande bara ett sätt att hantera hur motivet renderas tonmässigt inom de möjliga ramarna. Vi kan ha olika åsikt om den praktiska nyttan med att ha den kunskapen, men inte desto mindre tycker jag att det är ett sätt att få grepp om hur bilden faktiskt kommer att gestaltas.

Och högre ISO krymper det dynamiska omfånget, just för att sensorns egenskaper inte ändras av att man ökar förstärkningen, utan man skjuter bara alltihop uppåt, inklusive bruset. När det dynamiska omfånget krymper, breddas histogrammet, om det inte täckte hela skalan. Så visst händer mer än att bruset ökar, även om man kanske har svårt att se eller förstå det.

Och, oavsett om man har zonsystemet som bakgrund eller om man lär sig hantera dynamiken på något annat sätt, kommer höjt ISO och exponering åt höger att ge ett histogram som lutar sig mot vänstra väggen, när motivets dynamik är större än sensorns omfång vid aktuell förstärkning. Ett sådant histogram visar att det finns gott om pixlar utan bilddata i det mörkaste, oavsett bruset. Det kan också finnas en hel del pixlar med bilddata i det område som ligger närmast svart, och en del av pixlarna i det området är brus.

Och det sista stycket i inlägget visar tydligt likheterna i zontänkandet med användningen av histogrammet:

Varför jag tycker zonindelning för digigtalkameror är vidskepelse är att jag uppfattar histogrammet som en mer detaljrik och i fler steg zonindelning än ett tiotal bländarsteg. Zonerna i histogrammet är ju snudd på linjär. Hur många staplar är det i sidled på ett histogram?

Man kan mycket väl se histogrammet som indelat i staplar, och antalet kan man bestämma själv. Histogrammet har oftast mycket högre upplösning än zonsystemet, som du mycket riktigt påpekar, men ett mindre antal zoner är mer hanterbart, så det kan vara praktiskt att se det som kanske åtta staplar (eller tio, elva eller annat antal). När man sedan (i efterbehandlingen) ändrar tonkurvan, förskjuter man bildens toner mellan zonerna. När man flyttar svartpunkten åt höger, så minskar man det dynamiska omfånget och höjer kontrasten, så att man får mer svärta i det mörka, och andra manipuleringar av tonkurvan ger andra resultat. Genom att låta den vänstra ankarpunkten ligga kvar och krumma kurvan uppåt i dess nedre del, den vänstra, får man en effekt som liknar att höja ISO, men utan att minska det dynamiska innehållet och omfånget. Att flytta den övre högra punkten åt vänster ger en effekt som liknar att höja ISO - kontrasten ökar och tonerna flyttar uppåt i skalan, med minskat dynamiskt omfång. Fanns inget data där, är den enda förlusten att man får mer brus när de mörka tonerna flyttar uppåt i skalan.

Men som sagt. Det spelar ingen roll hur man lär sig hantera motivets ljushet, om man gör det via zonsystemet eller om man går en annan väg. Att man lär sig det är kanske viktigare än hur. Att göra det via zonsystemet kan vara en naturlig väg om det var där man började. Jag vet inte om det går fortare och kräver mindre tankemöda att gå någon annan väg, men hur man än vänder på det är det nog värdefullt - kanske inte nödvändigt - att ha koll på hur man hanterar alla parametrarna för exponeringen, och att förstå vilket resultat det ger när man ändrar någon av dem, för att genomgående få bilderna så som man tänker sig dem när man trycker på knappen.

 

[The_SuedeII]

Med öppet sinnelag har jag försökt läsa alla kortare och längre inlägg. Enligt min åsikt finns "svaret på allt" i Alf Johanssons text i #21 och #30. Som ägare av Ansel Adams bok "The negative", där zonsystemet beskrivs av gurun själv, kan jag skriva under att Alfs beskrivning är helt korrekt. (japp, jag var tvungen att damma av boken rejält...).
Paradoxalt nog tror jag att Martin och Urban har lika åsikter om hur man exponerar ett digitalbild, men Urban kallar det för att arbeta enligt zonsystemet - vilket det alltså inte är. Sen finns ingen anledning att betvivla Urbans välgrundade kunskaper gällande Ansel Adams zonsystem. Där är han säkert en riktig räv som slår oss alla på fingrarna. Men att exponera en digitalbild på ett visst sätt för att uppnå ett visst resultat (visualisering) har inget med Adams zonsystem att göra. Det innehåller så många fler delar. Precis som Alf skriver.

Med vänlig hälsning
Magnus

Så artigt hade jag nog inte klarat av att skriva ett inlägg just nu, så det var ju tur att du sammanfattade det jag hade velat få fram på ett kort och koncist sätt.

 

[Karl2]

Zonsystemet är ett sätt att tänka och en metod för att om möjligt lättare förstå motivet för att få med de bilddelar man värderar högre.

Ett citat" På motsvarande sätt kan olika delar i motivet indelas i zoner efter den luminositet de har, där ett zonsteg motsvarar en fördubbling av luminositeten, och alltså fördubblad exponering av filmen."

Alltså zonsystemet är ju också helt skilt från fotograferandet. Det är ett sätt att se motivet. Det blir ju då fel att begränsa användandet till enbart den svartvita fotokonsten. Det finns ju mycket annat, som digitalfotografering, färgfotografering, filmning och målarkonsten etc. , som kan ha nytta av en zonindelad natur.

 

[Emaks]

Zonsystemet är ett sätt att tänka och en metod för att om möjligt lättare förstå motivet för att få med de bilddelar man värderar högre.

Ett citat" På motsvarande sätt kan olika delar i motivet indelas i zoner efter den luminositet de har, där ett zonsteg motsvarar en fördubbling av luminositeten, och alltså fördubblad exponering av filmen."

Alltså zonsystemet är ju också helt skilt från fotograferandet. Det är ett sätt att se motivet. Det blir ju då fel att begränsa användandet till enbart den svartvita fotokonsten. Det finns ju mycket annat, som digitalfotografering, färgfotografering, filmning och målarkonsten etc. , som kan ha nytta av en zonindelad natur.

Ja det mesta i vår värld och vetenskap kan förklaras och beskrivas med hjälp av zoner, och diverse indelningar. Så visst, har man en så vid syn på det vi inom fotografin kallar för zonsystem, så kan man väl säga att vi alla praktiserar mäster Adams uppfinning?

http://gelatin-silver.blogspot.com

http://fotogalleriet-i-skruv.blogspot.com

 

[alf109]

Zonsystemet är ett sätt att tänka och en metod för att om möjligt lättare förstå motivet för att få med de bilddelar man värderar högre.

Ett citat" På motsvarande sätt kan olika delar i motivet indelas i zoner efter den luminositet de har, där ett zonsteg motsvarar en fördubbling av luminositeten, och alltså fördubblad exponering av filmen."

Alltså zonsystemet är ju också helt skilt från fotograferandet. Det är ett sätt att se motivet. Det blir ju då fel att begränsa användandet till enbart den svartvita fotokonsten. Det finns ju mycket annat, som digitalfotografering, färgfotografering, filmning och målarkonsten etc. , som kan ha nytta av en zonindelad natur.

Jag skall här försöka förklara anledningen till att zonsystemet består av 3 delar är att det blir meningslöst om man bara använder en och fel om man använder två, visualiseringen och exponering i detta fall. Adams själv menade att zonsystemet var tillämpligt i första hand vid svartvit negativ fotografering med bladfilm eller om man hade flera hus eller magasin för olika motivkontraster och i viss mån negativ färg om man kunde styra framkallningen på samma sätt. Han var också tydlig med att man kan tillämpa zonindelningstänkande på all fotografering. Men om man inte kan styra kontrasten, vilket man alltså gör vid framkallningen, får man i stället välja vilka delar av motivet man skall lägga var genom att exponera efter dessa, något som de flesta av oss även gör, eller låter kameran göra åt oss, utan att någonsin hört talas om zonsystem. Det han däremot knappast kunde ha någon aning om är dagens digitalkameror och bildbehandling där den generella "sanningen" är att det normalt är bäst att exponera precis så rikligt att inte högdagrarna klipper, han hade förmodligen inte heller någon större föreställning om att man senare i bildbehandlingen skulle kunna styra kontrasten både till omfång och med en precision som man bara kan drömma om i mörkrummet.

För att återvända till varför det blir fel att använda zonsystemet om man inte gör det fullt ut: Om jag exponerar mina negativ för skuggteckning vid kraftiga kontraster till exempel kommer detta att resultera i negativ som är i bästa fall svårkopierade och i värsta omöjliga att kopiera i mörkrummet om jag normalframkallar. Det bästa i dessa fall är att göra som vi vanligtvis också gör, helt utan att kalla det zonsystemet, alltså att exponera så att de motivviktigaste detaljerna hamnar där vi vill ha dem i gråskalan och låta resten hamna där det gör. Detta när det gäller svartvit negativ film.

När vi fotograferar med digitalkameran fungerar detta mer som dia film fast med ett mycket större dynamiskt omfång, åtminstone om vi använder en sensor som är någorlunda stor och modern, och precis som med dia är det som regel fulare med urbrända högdagrar än igensotade skuggor. Nu medger ju dynamiken i det digitala att man lyfter upp skuggorna ganska långt innan detaljerna försvinner i brus, så detta är ju ett mindre problem. Oftast räcker omfånget från dagens digitalkameror så långt att man inte behöver större dynamik, min 5D Mk2 ligger runt 12 steg vid bas-iso och de nya sensorerna i Nikon D800 ca 14 steg till exempel. Så när det gäller det digitala handlar det om att exponera så rikligt som möjligt utan att högdagrarna klipper och sedan vid behov lyfta lågdagrarna i bildbehandlingen.

När det gäller exponering och framkallning efter zonsystemet handlar det också om att jag "begränsar" det utrymme som jag faktiskt har möjlighet till i ursprungsfilen (negativet) för att få detta kopieringsbart på ett normalhårt fotopapper. När det gäller digitalfilen vore det väl ganska korkat att begränsa sensorns omfång vid exponeringen? Om detta behövs görs det senare i bildbehandlingen där man eventuellt anpassar sin bild för en utskrift till exempel.

Om jag förstått det hela fel är jag givetvis tacksam om någon kan förklara hur det förhåller sig och vad jag i så fall har missuppfattat.

 

[cocuyo]

Skillnaden i förhållningssätt här förefaller vara om man har foliehatt på eller inte.

Att bestämma var olika ljushet i motivet ska hamna i tonomfånget i den färdiga bilden är själva idén med zonsystemet. Det finns en idémässig del, och det är själva zonindelningen, där man delar upp ljusheten i motivet och samstämmer den med zoner av täthet i den färdiga bilden. Zonindelningen är själva kärnan, och det är ett systematiskt sätt att angripa problemet med hur man ska exponera sitt medium. Det hade gjorts försök att beskriva liknande förhållningssätt redan före Adams, men Ansel Adams är den som är mest känd för arbetena om hur man exponerar, framkallar och kopierar med kontroll över hur den färdiga bilden ska se ut, redan från ögonblicket man bestämmer sig för att ta den.

Men jag tror att det är bra att skilja på vetenskap och religion. Jag misstänker inte ett ögonblick att Ansel Adams ville ha en sekt kring sin metod att bestämma exponeringsindex och framkalla för att kunna kopiera på en viss pappersgradation. Det var bara tekniken som han använde för att tillämpa sitt zonsystem, där han kunde visualisera bilden och exponera, framkalla och kopiera den under kontrollerade former. Ett medium som är så annorlunda som digitalkamerans sensor kräver annan metodik för att komma till samma slutresultat. Helt oavsett om Adams kunde, eller kunnat, förutse hur det nya mediet skulle fungera, är grundidén inte förfelad, och att slaviskt förfäkta idén att det bara skulle gälla svartvit film, eller att en grundsten i idén är att man måste ha exakt samma dynamiska omfång i mediet som man utnyttjar i bilden man vill fånga, närmar sig foliehatt.

Precis som Karl2 skriver i #64 är systemet inte bundet till fotografering överhuvudtaget, och de olika framkallningar och exponeringsindex som används med negativ svartvit film är bara tekniken för att tillämpa systemet när man använder det mediet. Systemet i sig är inte uppbyggt av de tre delarna, även om det finns analogier med andra tekniska sätt att framställa en bild. Systemet har en startpunkt och en slutpunkt, och dessa är lika oavsett tekniken att nå resultatet. När man använder svartvit negativ film kan man kontrollera kontrasten med framkallningen och bestämma teckningen i skuggpartierna med exponeringen, medan man med framkallningen kan se till att högdagrarna inte blir för täta i negativet. Men det är bara tekniken som man använder när man gör bilden med svarvit negativ film. Andra medier har annan teknik.

Digitalmediet bör exponeras långt åt höger, främst för att dess ljusregistrerande förmåga är linjär, vilket gör att hälften av alla bilddata hamnar i den allra ljusaste zonen och exponentiellt färre data successivt hamnar i de lägre zonerna. Det kan vara bra att ha det med i matsäcken utan att sätta på foliehatt. Man måste inte gå ifrån tänkandet i zoner för att förstå att resultatet blir bäst om man alltid håller det allra ljusaste så långt till höger som man kan få det, men vi har fått nya möjligheter med den elektriska bildupptagningsmetoden, så att vi till exempel inte har någon fördel av att alltid sträcka ut dynamiken över hela det tillgängliga området i sensorn. Vid låg kontrast med mycket ljus, är det till och med kontraproduktivt att göra det. Om ljuset är svagare, eller om man av någon annan orsak behöver eller vill använda väldigt kort exponeringstid, kan det däremot vara en fördel.

Digitalmediet ger oss fler bollar att hålla i luften och fler faktorer att leka med. Men det förrycker inte att det för en del av oss kan vara bra att ha zonerna i åtanke, eftersom det är en relativt lätthanterlig mental bild av hur motivets ljushet kan fördelas i den färdiga bilden. Det blir gripbart på ett annat sätt än om man inte har någon "karta" att rätta sig efter. Om man sedan håller sig med elva zoner från 0 till X eller om man krymper det till färre, så förblir det samma grundidé, och man gör samma manipuleringar av kurvan för att flytta vissa nivåer av ljushet dit man vill ha dem.

För mig är det egalt om andra inte vill använda systemet eller inte förstår vad det innebär, men samma personer bör också avhålla sig från foliehattsidéer om att systemet är ritualiserat till vissa processer och vissa media. Systemet bygger på att man ska ha kontroll över resultatet redan när man tar bilden, genom att man vet hur mediet återger olika luminans i motivet. Alla vägar att därutöver manipulera bilden står fortfarande öppna, och man är inte tvingad att placera 18% reflektans i zon V i ett elva zoners system. Men den slutliga bilden kan alltid ses som att den representerar motivets luminanser i zoner, och metoderna att placera dem i de zonerna är tillämpningar av ett zonsystem. De blir så vare sig man är medveten om det eller inte, och faktiskt vare sig man vill erkänna det eller inte.

Om man sedan inte vill arbeta systematiskt är upp till var och en. Jag ser fördelar med att göra det, och jag tror inte att jag är alldeles ensam om det.

 

[easyrider]

Vilka bilder bygger inte på exponering?

Slarvigt uttryck av mig. Men jag menar att visa bilder har olika värden. En bild kan ha ett nyhetsvärde etc. Och så finns det bilder som bygger på fördelningen av ljsushet mer än andra bilder dvs bildens värde ligger i lyckat exponering (där exempelvis det finns synliga detaljer i skuggorna etc) Det kan vara en bild som bara avbildar ett möblerat rum men ändå är fin att se på. Dessa bilder har ett estetiskt värde som jag tror inte hade varit möjliga utan en blick för hur toneren fördelas i en bild.

Och då kan det vara en fördel om man har kunskap om zonsystemet eller på annat sätt försöker tänka sig en bild som bestående av flera zoner. Det finns säkert andra fördelar också som ex att man kan bestämma sig för vilka zoner man vill prioritera om scenen överstiger det sensorn kan fånga. Kunskap om zonsystemet kan på viss hjälpa till göra de rätta prioriteringarna. Finns säkert andra sätt också. Men just det där med att tänka i olika ljushetskomponenter när man plåtar skadar inte tror jag.

 

[fotograf-magnus-stalberg]

Nej, det gör det faktiskt inte. Zonsystemet bygger nämligen på att film innehåller mest information i mellantonerna, alltså vid zon V. Medan du inte vinner ett dyft på att exponera film så högt som möjligt, så är det precis vad du gör med en digital sensor.

Man måste ju inte följa zonsystemet slaviskt. Poängen med zonsystemet är att det kan underlätta för fotografen att bedöma en scen INNAN man gör exponeringen.

Att digital och analog fotografering beter sig olika i högdagrarna gör inte zonsystemet oanvändbart så länge man förstår skillnaden.

 

[fotograf-magnus-stalberg]

Om du verkligen höjer ISO för att sänka kamerans omfång så har du rätt i att man kan kalla det för att använda zonsystemet. Dock hoppas jag att du förstår att detta bara medför stora nackdelar, vilket visar just det jag påstått; att zonsystemet inte tillför något för den som fotograferar digitalt. Om han eller hon nu inte gillar massa brus och mindre möjligheter att efterbehandla bilderna.

Vid vilket ISO-värde anser du att en modern digitalkamera tillför så mycket brus att det inte går att hantera/är acceptabelt?

 

[Sten-Åke Sändh]

Vad har zonsystemet som du inte kan få ut av ett histogram när du fotograferar digitalt? Histogrammet ger en direkt respons på om man är över- eller underexponerad, om man riskerar få utfrätta högdagrar etc och med de möjligheter man sedan har att korrigera bilden i datorn så förstår jag inte riktigt vad zonsystemet tillför.

Ja och har man en kamera med EVF så kan man om man vill t.o.m. ha histogrammet aktivt i sökaren i sökaroverlayen med histogram. Fler kameror har ju den möjligheten idag och det kommer sökert att bli allt vanligare framöver. Zonsystemet kan ju vara kul som intellektuell övning men borde väl knappast ha så mycket praktisk att tillföra i en digital värld, precis som du skriver.

 

[Helmetrock]

Vid vilket ISO-värde anser du att en modern digitalkamera tillför så mycket brus att det inte går att hantera/är acceptabelt?

Det går ju inte att säga ett tak, men eftersom allt brus är av ondo försöker man hålla ISO så lågt som möjligt och höjer bara ISO när man behöver för att undvika annan oskärpa.

Hela idén om att en digital bild ska vara färdig direkt i kameran gör att man förlorar det mesta av fördelarna hos digitalt. Just det att man kan exponera för mesta möjliga information och sedan justera bilden så alla delar blir precis som man vill ha dem. Kameran kan inte, och kommer aldrig att kunna, spotta ut en optimalt justerad färdig bild.

 

[cocuyo]

Vad har zonsystemet som du inte kan få ut av ett histogram när du fotograferar digitalt? Histogrammet ger en direkt respons på om man är över- eller underexponerad, om man riskerar få utfrätta högdagrar etc och med de möjligheter man sedan har att korrigera bilden i datorn så förstår jag inte riktigt vad zonsystemet tillför.

Ja och har man en kamera med EVF så kan man om man vill t.o.m. ha histogrammet aktivt i sökaren i sökaroverlayen med histogram. Fler kameror har ju den möjligheten idag och det kommer sökert att bli allt vanligare framöver. Zonsystemet kan ju vara kul som intellektuell övning men borde väl knappast ha så mycket praktisk att tillföra i en digital värld, precis som du skriver.

Och när man tänker så kort kan man väl lika gärna använda det gröna AUTO på ratten?

Vad zonsystemet tillför är faktiskt själva grunden till histogrammet, och histogrammet är tämligen meningslöst om man inte har en idé om vad dess olika delar och ändpunkter har för praktisk innebörd. Zonsystemet är grunden för tolkningen av histogrammet, och om du kan tolka ditt histogram, så tillämpar du en metod, som oavsett vad du kallar den, grundar sig på exakt samma slags tänkande som zonsystemet.

Jag förnekar inte att man kan komma till insikt om hur histogrammet ska tolkas utan att lära sig zonsystemet, och flera inlägg i den här tråden visar också att man kan missuppfatta zonsystemet och tolka det som en religion eller liknande, när det i själva verket bara är ett sätt att beskriva hur motivets toner kan representeras i den färdiga bilden, där histogrammet är en grafisk återgivning av samma zonsystem. Histogrammets horisontella axel är nästan alltid indelad på ett sätt som stämmer rätt bra med zontänkandet, och där finns svaret på frågan om antalet staplar som ställdes tidigare.

Det finns skillnader hos digitalmediet jämfört med film, som ger oss större frihet i flera avseenden, bland annat eftersom vår elektriska upptagningsmetod är linjär och vi kan hålla våra data inom ett område där datamängden är mer fördelaktig. Därför är det inte bättre att försöka sträcka ut histogrammet åt vänster, medan det alltid bör hållas så långt åt höger som möjligt. Men den vänstra änden av histogrammet är värd att hålla ett öga på när man höjer ISO, eftersom ett histogram som kryper upp efter vänsterkanten visar på förlust av bildtoner i det mörka området.

En kunskap som man får ur zonsystemet är den om det dynamiska omfånget. Man får bättre grepp om återgivningen av motivets toner, tonomfånget i bilden, och man kan vid exponeringen avgöra när delar av motivet kommer att sotas igen. Också när man bestämmer att högdagrar får klippa, för att vinna lite detaljering i en annan del av tonskalan, har man tillämpat ett tänkande som grundas på zonsystemet, som snarare handlar om att ha begrepp om hur den färdiga bilden ska komma att se ut, än en mystisk ritual, vars skäl är mystiska för den oinvigde.

 

[Helmetrock]

Att lära sig något så invecklat som zonsystemet eller ens ta omvägen via det i tanken för att förstå något så enkelt och rättframt som ett histogram låter rätt bakvänt i mina öron...

Allt man behöver förstå är ju att höga staplar i ändlägena betyder ingen information och att ju närmare högerkanten man lägger sista stapeln desto mer info har man i bilden.

För mig är själva exponeringen så trivial att jag inte ens ägnar den en tanke, det händer ju nästan inte att den blir fel! Jag koncentrerar mig på motivet istället, det är ju den svåra biten med foto.

 

[fotograf-magnus-stalberg]

Att lära sig något så invecklat som zonsystemet eller ens ta omvägen via det i tanken för att förstå något så enkelt och rättframt som ett histogram låter rätt bakvänt i mina öron...

Jag skulle nog inte komma på tanken att kalla zonsystemet invecklat. Precis som med allt annat (exempelvis histogrammet) måste man dock lära sig det för att förstå.

Den här tråden har blivit onödigt polariserad. Man kan fotografera utan att kunna zonsystemet. För vissa ger det dock en dimension till när det gäller att "tänka bild", exempelvis för mig. Samtidigt tänker jag inte "zonsystemigt" medvetet. Det finns där, som en del i mitt sätt att ta bilder. Jag praktiserar det dock inte slaviskt, och inte alls på det sätt som Ansel Adams tänkt. Det beror givetvis på att jag fotar digitalt och inte analogt. Men jag tycker att zonsystemet ger mig en del i helheten. Det är därför jag inte tycker att det känns rätt att kalla det för meningslöst eller att jämställa det med guldpläterade HDMI-kontakter.

 

[cocuyo]

Att lära sig något så invecklat som zonsystemet eller ens ta omvägen via det i tanken för att förstå något så enkelt och rättframt som ett histogram låter rätt bakvänt i mina öron... .

Du gör en formidabel tankevurpa här, eftersom det faktiskt inte är invecklat, utan mycket enkelt.

1Allt man behöver förstå är ju att höga staplar i ändlägena betyder ingen information

Och här säger du ju emot dig, genom att påpeka hur enkelt det faktiskt är.

och att ju närmare högerkanten man lägger sista stapeln desto mer info har man i bilden. .

Det här är den lilla (eller stora) skillnaden mellan de olika medierna, fotokemi eller digitalt.

För mig är själva exponeringen så trivial att jag inte ens ägnar den en tanke, det händer ju nästan inte att den blir fel! Jag koncentrerar mig på motivet istället, det är ju den svåra biten med foto.

Att du "inte ens ägnar den en tanke" är nog en lätt överdrift (eller understatement). Jag tolkar det som att du mer eller mindre har det i ryggmärgen, dvs att du skruvar på rattarna efter hur du har lärt dig att det funkar bäst utan att tänka särskilt mycket på det.

Jag tror att det kan vara bra att skilja emellan hur man som erfaren fotograf med bra grepp om den färdiga bildens tonomfång kan se på histogrammet och exponeringen eller valet av hur man ska placera sitt histogram längs dess horisontella axel och vilka åtgärder man vidtar med kurvorna i efterbehandlingen, och inlärningskurvan för en nybörjare, som ännu inte har fått grepp om såna saker. Att jag, som började med zonsystemet, definierar motivets toner på samma sätt fortfarande är inte ett sätt att krångla till det, utan bara ett sätt att placera in det nya inom ramar som är kända - för mig. Om den metoden är fruktbar eller inte för den som saknar den bakgrunden, det beror ju på hur lätt man har att fatta just de där enkla sakerna, vad det innebär att histogrammet kryper upp efter den vänstra väggen eller vad en hög stapel invid den högra väggen innebär.

För mig är zonsystemet en väldigt enkel mental bild av fördelningen av toner i den färdiga bilden, och histogrammet är en grafisk återgivning av precis samma toner. Och jag tänker också i första hand på motivet när jag fotograferar, medan exponeringen är mer eller mindre självklar. Det som någon har tolkat som att jag väljer kontrast med ISO är lika vrickat som slutsatsen, eftersom det är precis tvärtom. Jag vet, genom min kännedom om mitt medium, att det inte är någon idé att hoppas på god tonalitet, återgivning av alla detaljer, när mitt dynamiska utrymme har krympt genom att jag skruvar upp ISO.

Jag vet hur bilden kommer att återges, och när jag väljer att ta en bild där jag vet att de mörka tonerna kommer att sota igen och en del högdagrar klipper, och jag får relativt högt brus, så är det mitt val, och bilden kommer att se ut så som jag tänker mig den när jag trycker av. Det betyder att jag inte har någon orsak att fråga i ett fotoforum "vad jag gjorde för fel", när jag fick en brusig bild med brända högdagrar och igensotade skuggpartier. Jag visste att det skulle bli så redan när jag tryckte på knappen.

 

[Sten-Åke Sändh]

Och när man tänker så kort kan man väl lika gärna använda det gröna AUTO på ratten?

Vad zonsystemet tillför är faktiskt själva grunden till histogrammet, och histogrammet är tämligen meningslöst om man inte har en idé om vad dess olika delar och ändpunkter har för praktisk innebörd. Zonsystemet är grunden för tolkningen av histogrammet, och om du kan tolka ditt histogram, så tillämpar du en metod, som oavsett vad du kallar den, grundar sig på exakt samma slags tänkande som zonsystemet.

Jag förnekar inte att man kan komma till insikt om hur histogrammet ska tolkas utan att lära sig zonsystemet, och flera inlägg i den här tråden visar också att man kan missuppfatta zonsystemet och tolka det som en religion eller liknande, när det i själva verket bara är ett sätt att beskriva hur motivets toner kan representeras i den färdiga bilden, där histogrammet är en grafisk återgivning av samma zonsystem. Histogrammets horisontella axel är nästan alltid indelad på ett sätt som stämmer rätt bra med zontänkandet, och där finns svaret på frågan om antalet staplar som ställdes tidigare.

Det finns skillnader hos digitalmediet jämfört med film, som ger oss större frihet i flera avseenden, bland annat eftersom vår elektriska upptagningsmetod är linjär och vi kan hålla våra data inom ett område där datamängden är mer fördelaktig. Därför är det inte bättre att försöka sträcka ut histogrammet åt vänster, medan det alltid bör hållas så långt åt höger som möjligt. Men den vänstra änden av histogrammet är värd att hålla ett öga på när man höjer ISO, eftersom ett histogram som kryper upp efter vänsterkanten visar på förlust av bildtoner i det mörka området.

En kunskap som man får ur zonsystemet är den om det dynamiska omfånget. Man får bättre grepp om återgivningen av motivets toner, tonomfånget i bilden, och man kan vid exponeringen avgöra när delar av motivet kommer att sotas igen. Också när man bestämmer att högdagrar får klippa, för att vinna lite detaljering i en annan del av tonskalan, har man tillämpat ett tänkande som grundas på zonsystemet, som snarare handlar om att ha begrepp om hur den färdiga bilden ska komma att se ut, än en mystisk ritual, vars skäl är mystiska för den oinvigde.

Ja och då blev det plötsligt väldigt binärt saker och ting här. På eller av tydligen. Zonsystem till grönt Auto-läge på en sekund. Zoonsystem i en analog praktisk värld är en teoretisk skapelse med indirekt koppling till själva fotoprocessen till skillnad från dagens digitala kameror som ger omedelbar återkoppling. Zoonsystemet bygger på att fotografen har teorin i ryggmärgen för att snabbt kunna avgöra hur han ska hantera en fotosituation. Förr skulle man ju annars upp med ljusmätaren och mickla när kamerorna saknade sådana. Idag finns ju lyckligtvis bättre hjälpmedel såsom allt bättre expomeringsmätsystem som dessutom har direkt återkoppling till motivet och direkt kan visa histogrammet i sökaren. Vad är det för fel med det att den processen sitter ihop? Jag tycker det är fantastiskt att man idag har all denna info tillgänglig direkt i sökaren och med en precision som lämnar lite övrigt att önska om vi pratar om stöd till fotografen så han kan ta optimala bilder bl.a. med hjälp av histogrammet. Med zoonsystemet så behöver vi väl egentligen ingen exponeringsmätare överhuvudtaget när man är sin egen, så den kan de väl ta bort också när vi ändå håller på.

Det blir ju lite analoga klubben i Midsommer över det hela. "No microchips, no batteries and no goddam pixels". Det är inget fel i all världens bakgrundskunskaper men varför skulle det rättfärdiga ett raljerande om att man då lika gärna kan köra i grönt autoläge? Finns det inte fler nyanser än så i den här klubben så känns det ju lite svårt att man skulle kunna landa i någon form av syntes som angår folk i en digitaliserad värld.

 

[Sten-Åke Sändh]

Om jag är snabb (och säker) med zonsystemet får andra bedöma, men jag har under mina år med digitalfotografering kollat histogrammet högt räknat kanske tre (3) gånger.
För mig är histogrammet att likna vid att vända sig bakåt och kolla sina fotspår för att se att man hamnat rätt istället för att hålla blicken framåt och se vart man är på väg och vart man vill komma.

Ja så är det ju om man inte har det i sökaren men om man har det så är det ju i realtid. Men som sagt, då behöver man en kamera med EVF och histogramoverlay i sökarbilden och inte enbart på bakdisplayen

 

[Karl2]

För att återgå till en definition:

"olika delar i motivet indelas i zoner efter den luminositet de har, där ett zonsteg motsvarar en fördubbling av luminositeten".

Om man hatar begreppet zon, så tänk istället på Dynamic Range på svenska dynamiskt omfång. Ett omfång är ju en samling av något och nu kan man kalla enheten zon, en zon, som begränsas av ett enda exponeringssteg EV-värde. Zon kan ju då bytas ut mot Step eller EV-värde.

Istället för zontekniken kan man lusläsa http://en.wikipedia.org/wiki/Exposure_value

I motivet kanske finns något väldigt skuggigt, som skulle kräva exponering efter exempelvis EV1 (f1,4 1 s vid ISO100) samtidigt finns kanske en solig sandstrand med EV 16 (f8 1/1000 s vid ISO100). Om nu kameran har ett omfång om 12 EV-steg, så blir ju bilden bränd i båda ändar om man försöker få allt med. Man inser att något måste göras, exempelvis extra belysning, vänta till en mulen dag eller ta flera bilder med olika exponering.

 

[cocuyo]

Ja och då blev det plötsligt väldigt binärt saker och ting här. På eller av tydligen. Zonsystem till grönt Auto-läge på en sekund.

Samma fula citeringsteknik som en del andra använder här. Du gör ditt inlägg väldigt långt genom att inte klippa relevanta delar.

Och om du nu har läst hela, så har du inte förstått. Jag nämner grönt AUTO helt enkelt för att visa att det är ungefär tänkesättet när man frikopplar histogrammet från zonsystemet. Men ironi fungerar inte särskilt bra i skrift, och det finns tydligen folk som är helt oförmögna att förstå ironi. Zonsystemet är grunden för histogrammet och dess tolkning. Zonsystemet har ingenting med "analog" fotografi att göra, och digitalfotot är precis lika analogt i de relevanta delarna som fotografi på film.

Du hoppar helt enkelt över ett antal steg, och jag utgår ifrån att det kan vara praktiskt att göra så om man inte är intresserad av bakgrunden, eller om man ändå begriper hur histogrammet ska tolkas. Men vi är inte alla stöpta i samma form, och några av oss kanske vill veta lite mer. För att förstå histogrammet, kan tänkandet i zoner faktiskt vara en framkomlig väg.