Hur olika vi kan uppleva en kameramodell

[Bengf]

Hur klarar sig våra bildskärmar och skrivare om det kommer en sådan fantastisk ny sensor, där samtidigt förmodligen pixeltalen går över 50+ under tid. Reklamen säger att DR-talen stiger till det dubbla, tyckte jag läste något så enormt som nära 30 i DR mot dom tidigare bästa nära 15.


//Bengt.

 

[Photocon]

Tror de klarar sig bra inom överskådlig framtid. Men naturligtvis påverkas kraven på runtomkringutrustningen OM och NÄR dessa DR-värden blir aktuella. Vad gäller pixlar 50+ oroar jag mig inte.

Desutom så sitter jag lugnt tillbakalutad och är i princip helt nöjd eftersom mina kameror och gluggar med råge uppfyller mina behov. Icke desto mindre är det intressant.

Kanske jag böjar bli för gammal eftersom jag tycker att alla dslr i mångt och mycket är bättre och mer användbara än vad som ofta görs gällande i en del amatöraktiga tester.

Tycker nog alltför många efterfrågar "allt extra" för mycket. Dock är jag nog ganska petig med DR. Men huvudsaken är att jag upplever fotoglädje med de prylar jag har. Visst är det intressant med utvecklingen; men just nu har jag tagit "semester" från olika kamerors specar och hyllar principen less is more i många avseenden. Känns befriande,

//Lennart

 

[Grevture]

Hur klarar sig våra bildskärmar och skrivare om det kommer en sådan fantastisk ny sensor, där samtidigt förmodligen pixeltalen går över 50+ under tid. Reklamen säger att DR-talen stiger till det dubbla, tyckte jag läste något så enormt som nära 30 i DR mot dom tidigare bästa nära 15.

//Bengt.

Om du har DR på 15 steg och dubblar det så får du ett DR på 16 steg, inte 30. Stegen betecknar just fördubblingar/halveringar. Att gå från ett DR på 15 steg till ett DR på 30 steg vore att få 32000 gånger större omfång

Men oavsett: skrivare och skärmar klarar sig fint.

Dels för att vi praktiken inte behöver så stora omfång i det slutliga resultatet (t.ex. en förstoring på väggen) och dels att vi kan komprimera in ett större omfång i ett mindre (med viss risk för fula tonövergångar, men det brukar gå att hantera). Däremot är det fortsatt värdefullt att ha tillgång till ett stort omfång i utgångsbilden (dvs det kameran fångar).

Det är lite samma som med upplösning: Du behöver inte mer än runt 2,5 megapixel (i en 3:2-sensor) för att kunna visa en bild på en HD-skärm. Men du vill gärna ha tillgång till mer upplösning för att kunna beskära, korrigera bort optiska abberationer (t.ex. distortion), dölja brus osv.

Du behöver inte mer än 4-5 megapixel för att skriva ut en bild i hygglig kvalitet i 20x30 centimeter (om den betraktas på normala avstånd). Du behöver inte mer än 12-15 megapixel för att skriva ut i hygglig kvalitet i 50x70 centimeter.

Men du vill ändå ha så mycket upplösning som möjligt att utgå ifrån, dels för att kanske kunna höja detaljteckningen lite i utskriften (du kanske vill ha mer än "hygglig" kvalitet), dels för att kunna beskära, korrigera osv.

Rent allmänt:

Genom runt 100 år av filmbaserad fotografi och under de första tio årens digitalfotografi har vi fotografer alltid fått kämpa med enbrist på upplösning. Vi har ofta fotograferat med upplösningar som bara nästan räcker till det vi vill göra.

Nu senaste 3-4 åren är första gången i fotohistoren som majoriteten av oss på allvar ha kunnat börja fotografera med ett överskott av upplösning. Det här innebär att vi bör tänka om en del kring ovanor vi har - praktexemplet är ju att granska bildkvalitet i max förtsoring (med kraftigast tillgängliga lupp på filmtiden, i 100% eller mer nu i digitaleran). För första gången i fotohistoren kan vi börja slösa med upplösning och inte bara använda den för att få ett så stort eller detaljrikt slutresultat som möjligt. Vi kan beskära hårdare, vi kan korrigera fler saker ... Kort sagt, vi behöver inte längre som förr vara "upplösningskramare" där det gällde att krama ut max ur den (ofta bristfälliga) upplösning vi hade att arbeta med.

Det här innebär att vi kan - och bör - börja tänka lite annorlunda och se på upplösning på ett lite nytt sätt.

Samma gäller för övrigt dynamiskt omfång, något vi också alltid historiskt haft en stor brist på, men där vi idag börjar komma upp i så stora omfång att en del fotografer medvetet stryper det av estetiska skäl

 

[Fredrik AVT]

Kan hålla med inlägg #63 - det är ju makalöst vilka möjligheter vi har och vi behöver tänka om. Däremot så undrar jag fortfarande OM vi fick 30EV DR så skulle vi kanske ha nytta av att se hela DR på skärmen för att effektivt minska DR till nästa steg för att veta var vi skall offra i tonkurvan.

Sedan förstås leder denna utveckling till att man gott kan behålla sin äldre kamera om man är duktig på att nyttja dess egenskaper - komponera väl från början, exponera för den färdiga bilden med lägre DR o s v. Men tekniken gör det möjligt för många fler att få tekniskt bra bilder. Idag kan amatörer få bildresultat rent tekniskt i nivå med proffs då billigare optik är bättre än förr relativt till slutliga utskriften, man kan beskära och justera i färg som bara proffs som kunde jobba direkt med lab förr hade möjlighet till. Det är faktiskt fantastiskt. Det blir lite sorgligt att gå igenom ens gamla förstoringar och dia från analogtiden och se hur dåliga dessa är rent tekniskt j f.

 

[FlyerOne]

Hehe, jag håller med dit till stora delar, men inte fullt ut.

För några år sedan tittade jag på några av mina gamla Kodachrome 25-diabilder vid ett besök hos en bekant, som fortfarande hade kvar sin fina Leitz Pradovit-projektor. Det finns ingenting, ABSOLUT INGENTING inom den digitala världen som kan matcha ett bra dia projicerat i ett mörkt rum! Åtminstone har jag inte sett vare sig någon bildskärm eller digital projektor som kan.

Och när det gäller pappersförstoringar - jag vet inte hur man även med de bästa digitala skrivare och papper kan få fram svartvita bilder med samma "stuns" som är möjligt med den gamla kemiska tekniken (för den som kan sina saker). Lägger man även den bästa möjliga digitala svartvita bild bredvid en bra gjord analog, så ser den digitala mesig ut...

Men trots detta så får den analoga tekniken verkligen kämpa för att kunna hänga kvar. Dock rapporteras det från flera håll om ökande försäljning av analoga filmer och papper på senare tid. Vilket jag anser vara positivt, även om den med säkerhet kommer att förbli en liten nisch. Den digitala teknikens ekonomi, snabbhet, bekvämlighet, miljövänlighet och med alltmer användbara resp. knasiga funktioner som det ökande elektronikinsläget kommer att medge, gör förstås att den digitala tekniken kommer att vara helt dominerande.


Och håller givetvis med dig fullt ut om Grevtures inlägg. Tillhör högtidsstunderna att läsa här på Fotosidan, bland alltför mycket snömos (särskilt på senare tid) ...
.

 

[Grevture]

Hehe, du har till stora delar rätt, men jag håller inte med dig fullt ut.

För några år sedan tittade jag på några av mina gamla Kodachrome 25-diabilder vid ett besök hos en bekant, som fortfarande hade kvar sin fina Leitz Pradovit-projektor. Det finns ingenting, ABSOLUT INGENTING inom den digitala världen som kan matcha ett bra dia projicerat i ett mörkt rum! Åtminstone har jag inte sett vare sig någon bildskärm eller digital projektor som kan.

Då har du definitivt inte sett på rätt grejer

Jag fotade Kodachrome i över 20 år (har tiotusentals av dem i pärmar), men det är ytterst få av dem som sett till teknisk kvalitet klarar sig speciellt bra ens mot vad en enkel instegskamera på full automatik hade producerat idag. Och skillnaderna blir snarare mer uppenbara ju större storlek man drar upp dem i.

Och när det gäller pappersförstoringar - jag vet inte hur man även med de bästa digitala skrivare och papper kan få fram svartvita bilder med samma "stuns" som är möjligt med den gamla kemiska tekniken (för den som kan sina saker). Lägger man även den bästa möjliga digitala svartvita bild bredvid en bra gjord analog, så ser den digitala mesig ut...

Det där håller jag inte heller med om. Visst, det finns (och har länge funnits) oerhört fina svartvita filmer som ger underbar tonalitet och mycket stort tonomfång med bra detaljteckning ... Men bortsett från några mycket få egenskaper är de kemiska originalen frånåkta av de digitala och hur bra kopior (utskrifter) blir beror mycket på skickligheten i den som skapar dem - oavsett hur originalet skapats.

Men trots detta så får den analoga tekniken verkligen kämpa för att kunna hänga kvar. Dock rapporteras det från flera håll om ökande försäljning av analoga filmer och papper på senare tid. Vilket jag anser vara positivt, även om den med säkerhet kommer att förbli en liten nisch. Den digitala teknikens ekonomi, snabbhet, bekvämlighet, miljövänlighet och med alltmer användbara resp. knasiga funktioner som det ökande elektronikinsläget kommer att medge, gör förstås att den digitala tekniken kommer att vara helt dominerande.

Fotografering på film kommer definitiv att leva vidare (jo, jag tycker "analog teknik" är ett lite missvisande uttryck - våra sensorer är faktiskt i grunden också analoga

Fotografering på film lever vidare av samma skäl som gjort att oljemålning, akvarell, kolteckning, blyertstekning och alla andra gamla tekniker att framställa bilder kommer att leva vidare. För att en del trivs med hantverket, för att det helt enkelt passar vissa bilskapare bättre att arbeta så.

Film är en bra teknik att fånga bilder med, det räcker bra som argument. Man behöver inte fantisera fram tekniska fördelar som inte existerar för att ursäkta filmanvändning, den klarar sig utmärkt på egna meriter

 

[Bengf]

Om du har DR på 15 steg och dubblar det så får du ett DR på 16 steg, inte 30. Stegen betecknar just fördubblingar/halveringar. Att gå från ett DR på 15 steg till ett DR på 30 steg vore att få 32000 gånger större omfång

Men oavsett: skrivare och skärmar klarar sig fint.

Dels för att vi praktiken inte behöver så stora omfång i det slutliga resultatet (t.ex. en förstoring på väggen) och dels att vi kan komprimera in ett större omfång i ett mindre (med viss risk för fula tonövergångar, men det brukar gå att hantera). Däremot är det fortsatt värdefullt att ha tillgång till ett stort omfång i utgångsbilden (dvs det kameran fångar).

Det är lite samma som med upplösning: Du behöver inte mer än runt 2,5 megapixel (i en 3:2-sensor) för att kunna visa en bild på en HD-skärm. Men du vill gärna ha tillgång till mer upplösning för att kunna beskära, korrigera bort optiska abberationer (t.ex. distortion), dölja brus osv.

Du behöver inte mer än 4-5 megapixel för att skriva ut en bild i hygglig kvalitet i 20x30 centimeter (om den betraktas på normala avstånd). Du behöver inte mer än 12-15 megapixel för att skriva ut i hygglig kvalitet i 50x70 centimeter.

Men du vill ändå ha så mycket upplösning som möjligt att utgå ifrån, dels för att kanske kunna höja detaljteckningen lite i utskriften (du kanske vill ha mer än "hygglig" kvalitet), dels för att kunna beskära, korrigera osv.

Rent allmänt:

Genom runt 100 år av filmbaserad fotografi och under de första tio årens digitalfotografi har vi fotografer alltid fått kämpa med enbrist på upplösning. Vi har ofta fotograferat med upplösningar som bara nästan räcker till det vi vill göra.

Nu senaste 3-4 åren är första gången i fotohistoren som majoriteten av oss på allvar ha kunnat börja fotografera med ett överskott av upplösning. Det här innebär att vi bör tänka om en del kring ovanor vi har - praktexemplet är ju att granska bildkvalitet i max förtsoring (med kraftigast tillgängliga lupp på filmtiden, i 100% eller mer nu i digitaleran). För första gången i fotohistoren kan vi börja slösa med upplösning och inte bara använda den för att få ett så stort eller detaljrikt slutresultat som möjligt. Vi kan beskära hårdare, vi kan korrigera fler saker ... Kort sagt, vi behöver inte längre som förr vara "upplösningskramare" där det gällde att krama ut max ur den (ofta bristfälliga) upplösning vi hade att arbeta med.

Det här innebär att vi kan - och bör - börja tänka lite annorlunda och se på upplösning på ett lite nytt sätt.

Samma gäller för övrigt dynamiskt omfång, något vi också alltid historiskt haft en stor brist på, men där vi idag börjar komma upp i så stora omfång att en del fotografer medvetet stryper det av estetiska skäl

Nja.. det står faktiskt rakt av att någon ryktes-firma har genom matematiks formel konverterat Nikons 800E och dessa 46db till att motsvara 15,3 ev. Fuji/Panasonic organiska sensor skall då ge 88db omräknat till enorma 29,2 ev. jag begriper således inget av detta men det står så. Det är första länken som StenÅke har i sitt inlägg.

Tackar för svaren.
//Bengt.

 

[Grevture]

Nja.. det står faktiskt rakt av att någon ryktes-firma har genom matematiks formel konverterat Nikons 800E och dessa 46db till att motsvara 15,3 ev. Fuji/Panasonic organiska sensor skall då ge 88db omräknat till enorma 29,2 ev. jag begriper således inget av detta men det står så. Det är första länken som StenÅke har i sitt inlägg.

De 46 dB/15,3 Ev låter som någon form av uppmätta värden, medan de 88 dB de nämner i pressmaterialet är ett teoretiskt SNR. Sådana lirar lite i en egen division. Har t.ex. för mig att teoretisk SNR för de små entums Aptina-sensorerna i Nikon 1-kamerorna ligger på typ 85 dB eller så.

Det man kan säga om uppgifterna i pressmaterialet är nog snarare att de tycks ytterst försiktiga med att utlova guld och gröna skogar, de nämner själva en faktor 1,2x i ljuseffektivitet mot dagens teknik, dvs någonstans mellan ett sjättedels och ett tredjedels steg bättre.

 

[Photocon]

En bekant till mig som är fotointresserad ögonläkare hävdar att det mänskliga ögat i ett natursceneri med låg- hög och mellandagrar samt schatteringar däremellan hamnar ganska långt efter en vanlig dslr vad gäller att uppfatta det dynamiska omfånget.

Alltså kan en välprocessad rawfil visa betydligt högre DR än vad ögat ser vid tagningsögonblicket. Efter framkallningen kan dock det mänskliga ögat tillgodogöra sig vad som lyfts i skuggorna bär det betraktar printen.

Han hävdar vidare att man på en välprocessad rawfil som printats ut på ett kompetent sätt ser fler detaljer än om man bara betraktar ett detaljerat sceneri noggrant i flera minuter.

Och jag är böjd att hålla med. Jag har tagit bilder där strukturer ser mer detaljerade ut på printen än i verkliga livet.

Slutsats: Vi kan redan sedan flera år skapa "övernaturliga" bilder vad gäller detaljering och DR. Det finns alltså skäl till att fotografer ibland håller igen på DR för att bilden ska se naturlig ut. Jag använder båda metoderna och använder DR så långt det går när det tjänar ett visst syfte och håller igen när det tjänar ett annat syfte.

Här kan också finnas en förklaring till varför vi upplever en kameramodell på olika sätt. En kamera vars sensor klarar DR lite sämre uppfattas av många som mer "naturlig" när bildresultaten granskas. Andra som vill "meka" lite mer med DR (som jag) upplever en sådan kamera som lite mer ointressant för mig.

Men återigen: Hur mycket kräver vi egentligen?

//Lennart

 

[FlyerOne]

Det lär vi aldrig att få se någon gräns för...

Även om vi i vissa avseenden kanske kan nå väldigt nära de gränser där naturlagarna sätter absoluta stopp, så lär detta inte på minsta sätt hindra många av oss att fortsätta och kräva mer och mer...
.

 

[Fredrik AVT]

Nja - ögat har en väsentlig skillnad - man stirrar inte bara rakt fram utan blicken brukar vandra runt en scen och kontinuerligt fokusera om samt justera pupillstorleken då det tittar runt efter ljusnivån. Så även om DR kanske är högre hos en sensor än ögat så gäller detta bara det stirrande ögat inte som vi tar in scenen. Eftersom hjärnan är van vid detta tillvägagångssätt upplever vi högre DR än ögat kanske egentligen registrerat samt ett enormt skärpedjup.

 

[PMD]

Fotografering på film kommer definitiv att leva vidare (jo, jag tycker "analog teknik" är ett lite missvisande uttryck - våra sensorer är faktiskt i grunden också analoga

Bättre termer tycker jag är kemisk fotografi och elektronisk fotografi. Det senare kan delas upp i analog elektronisk fotografi och digital elektronisk fotografi.

 

[PMD]

Film är en bra teknik att fånga bilder med, det räcker bra som argument. Man behöver inte fantisera fram tekniska fördelar som inte existerar för att ursäkta filmanvändning, den klarar sig utmärkt på egna meriter

Och ibland är det bara så himla kul att använda en gammal kamera som är 70, 80 eller 90 år gammal. Det är lite fantastiskt att de fortfarande går att använda, och (de tekniska) resultaten med moderna filmer blir garanterat bättre än vad man kunde åstadkomma när kamerorna var nya.

 

[FlyerOne]

Lennart, din fotointresserade ögonläkare verkar ha koll.

Olika källor ger (som väntat) lite olika uppgifter om det mänskliga ögats dynamiska omfång. Anges ligga någonstans inom intervallet 10-14 EV steg, dvs klart bättre än kompaktkameror, men inte bättre än gårdagens digitala systemkameror, och lite lägre än dagens bästa systemare.

Ifall man räknar in ögats "bländare" (iris) också, så kanske man kan nå någonting runt 24 EV steg. Det är detta som gör att så många av oss inbillar sig att ögats dynamiska omfång är mycket bättre än den digitala bildsensorns, eller dagens bästa EVF:er. Men vi kan förstås använda kamerans bländare på precis samma sätt, och då får denna samma eller större omfång.

Ögat/hjärnan "fuskar" alltså här! När vi tittar på motivets högdagrar så ser vi en MYCKET mindre del av detta skarpt än de flesta av oss har klart för sig.

I själva verket har vi inte mer än ett "tumnagelseende"... Det är bara att sträcka ut en arm och sätta upp tummen. Det är endast inom denna lilla nagelyta som vi har full synskärpa! Hjärnan låter oss inte begripa att vi inte ser några detaljer i skuggpartiet lite vid sidan av. Det är ju suddigt ändå. Och så fort vi flyttar blicken dit så blir det ju skarpt, men då har irisen omedelbart "gluggat upp", så att vi kan se detaljer även i skuggorna. Men vi observerar inte att vi nu inte längre ser några detaljer i högdagrarna. Och vips har hjärnan inbillat oss att den mänskliga synen klarar mycket större dynamiskt omfång än kameran, för kameran klarar inte alltid detta. Men det gör ju faktiskt inte ögat heller - på en "bild". Använder man kamerans bländare så kan man segla upp och ner över ett betydligt större omfång än 24 EV steg. Plus nästan hur mycket som helst genom att även använda olika exponeringstider förstås. Det ögat gör motsvaras närmast av kameravärldens HDR-teknik. Till skillnad från ögat måste kameran förstås leverera en bild som är skarp och har tillräckligt dynamiskt omfång inom ett mycket större bildfält än än vad som täcks av en tumnagel på armlängs avstånd...

 

[larsborg]

Tror de klarar sig bra inom överskådlig framtid. Men naturligtvis påverkas kraven på runtomkringutrustningen OM och NÄR dessa DR-värden blir aktuella. Vad gäller pixlar 50+ oroar jag mig inte.

Desutom så sitter jag lugnt tillbakalutad och är i princip helt nöjd eftersom mina kameror och gluggar med råge uppfyller mina behov. Icke desto mindre är det intressant.

Kanske jag böjar bli för gammal eftersom jag tycker att alla dslr i mångt och mycket är bättre och mer användbara än vad som ofta görs gällande i en del amatöraktiga tester.

Tycker nog alltför många efterfrågar "allt extra" för mycket. Dock är jag nog ganska petig med DR. Men huvudsaken är att jag upplever fotoglädje med de prylar jag har. Visst är det intressant med utvecklingen; men just nu har jag tagit "semester" från olika kamerors specar och hyllar principen less is more i många avseenden. Känns befriande,

//Lennart

För gammal?
Inte alls, det är det sunda förnuftet, som dyker upp!
Även erfarenheten gör sitt!
Pling, pling och ”bells and whistles” och en ny något bättre sensor på en kamera brukar inte tillföra en revolution för bildkvalitén, det är bara marknadsförarna som vill få oss, att tro det.
Gamla ”fotorävar” lurar man inte så lätt, det är nybörjarna som trillar dit, med sina sk. uppdateringar, måste självklart ha den senaste kameramodellen …..

 

[Photocon]

För gammal?
Inte alls, det är det sunda förnuftet, som dyker upp!
Även erfarenheten gör sitt!
Pling, pling och ”bells and whistles” och en ny något bättre sensor på en kamera brukar inte tillföra en revolution för bildkvalitén, det är bara marknadsförarna som vill få oss, att tro det.
Gamla ”fotorävar” lurar man inte så lätt, det är nybörjarna som trillar dit, med sina sk. uppdateringar, måste självklart ha den senaste kameramodellen …..

Fast jag måste ju då bekänna att jag har en av de senaste FF som producerats. Och då är det lätt att sitta nöjd. Fast jag skiter i den kamerans övriga "finesser". Det var dess DR och upplösning jag behövde. Resten av min utrustning är väl närmast "antik" enligt de kåtaste "uppgraderarna".

Mvh//Lennart

 

[FlyerOne]

Vi astronomiintresserade har även diskuterat vad ögats "ISO-känslighet" kan tänkas ligga på under nattobservationer. Verkar ligga någonstans inom intervallet ISO 300 till 1200. Men då "fuskar" hjärnan igen, för vid denna känslighet ser vi förstås enbart i svartvitt - vi har alltså tappat all färginformation. Med lämplig kamerautrustning är det lätt att se att himlen i själva verket är alldeles full av olika färger!

Och för att nå denna "ISO-känslighet" måste ögat dessutom först mörkeradapteras. Tar som bekant minst 30 minuter för ögat att nå maximal känslighet, även om känsligheten vanligen är ganska bra redan efter 10 min. Och då måste det förstås vara mörkt, som under en stjärnhimmel utan månbelysning. Eller i ett mörkrum.

För att kunna se väldigt svaga objekt kan vi dessutom inte stirra på dem på det sätt vi gör för att se skarpast under dagsljus - dvs vi ska inte titta med gula fläcken utan titta något utanför denna. Blir förstås inte riktigt lika skarpt där "utanför tumnageln", men eftersom där istället finns så många fler stavar än i gula fläcken (där det knappast finns något annat än tappar) så kan vi se objekt där som är osynliga för gula fläcken. Välkänd teknik t.ex. för astronomer eller militärer som spanar efter fiender i nattmörkret.

Ögats motsvarande "ISO-värde" i dagsljus då, när dess "färgfilms-mode" är inkopplad?
Anses röra sig om mindre än ISO 5, kanske bara ISO 1 (!)


När det gäller ögats förmåga att ackomodera för olika avstånd, så har väl hjärnan inte lyckats lurat oss i det avseendet - där är väl de flesta av oss medvetna om vad som händer.


Man kanske kan göra en analogi genom att säga att ögat i fotovärlden ungefär skulle motsvara en videokamera med autofokus, autoexponering och autovitbalansering, men försedd med ett väldigt suddigt vidvinkelobjektiv som har godtagbar skärpa enbart inom en väldigt liten cirkel i centrum, nästan bara en prick, samt mycket kraftig bildfältskrökning vilken kompenseras genom en globformad sensor. Och med inte alltför imponerande hög-ISO prestanda. I sin funktion motsvarar ögat också närmast ett fast objektiv, även om dess brännvid i och för sig ändras. Dock betyder detta inte att man får den effekt vi förknippar med "zoomobjektiv" - denna brännviddsförändring används som bekant istället till att fokusera med.

Får göra reservationen att analogin jag kastade in här på slutet ännu inte är så där väldigt genomtänkt. Kan förmodligen behöva modifieras av intelligenta personer här - var bara ett hugskott jag fick under tiden jag skrev detta inlägg.



Edit: Ähum, det verkar som att jag har kommit Off-Topic igen - ursäkta. Har för egen del inget emot ifall denna diskussion flyttas till någon annan tråd. Det är bara när inlägg man har lagt ner en massa möda på att skriva (och det är rejält mödosamt / smärtsamt för mig att sitta och skriva framför datorn) utan förvarning bara kastas bort, som jag blir fly förbannad!
.

 

[Photocon]

Det är lugnt, Gunnar. Det var jag som drog in ögat i tråden. Intressant har du i alla fall skrivit. Och det är väl egentligen inte OT eftersom ögat till stor del är det organ vi upplever kameramodeller med. Och då är ögats egenskaper i relation till kamerans sensor och objektiv relevant.

//Lennart

 

[Grevture]

Man kanske kan göra en analogi genom att säga att ögat i fotovärlden ungefär skulle motsvara en videokamera med autofokus, autoexponering och autovitbalansering, men försedd med ett väldigt suddigt vidvinkelobjektiv som har godtagbar skärpa enbart inom en väldigt liten cirkel i centrum, nästan bara en prick, samt mycket kraftig bildfältskrökning vilken kompenseras genom en globformad sensor. Och med inte alltför imponerande hög-ISO prestanda. I sin funktion motsvarar ögat också närmast ett fast objektiv, även om dess brännvid i och för sig ändras. Dock betyder detta inte att man får den effekt vi förknippar med "zoomobjektiv" - denna brännviddsförändring används som bekant istället till att fokusera med.

Får göra reservationen att analogin jag kastade in här på slutet ännu inte är så där väldigt genomtänkt. Kan förmodligen behöva modifieras av intelligenta personer här - var bara ett hugskott jag fick under tiden jag skrev detta inlägg.

Jag tycker din analogi har sina klara poänger, med med det tillägget att systemet har en bildprocessor (dvs vår hjärna) som är mycket sofistikerad och kan göra omedelbara analyser av det som fångas in och anpassa både själva insamlingen (ögat ackommodation) och bearbetningen efter omständigheterna - i stort sett i realtid.

Man kan uttrycka det så här: Ögonen är inte så avancerade eller högpresterande, men vår hjärna är fantastiskt duktig på att skapa meningsfull information ur det som ögonen registrerar.

Vad i all världen har då detta med kameror och den här tråden att göra?

Jo, det där är precis åt det där hållet jag misstänker att kamerorna kommer att utvecklas framöver. Visst, vi kommer att få lite bättre sensorer (kanske med tekniken från Fujifilm & Panasonic som nämnts tidigare). Men sensorerna är faktiskt rätt bra idag, i vissa avseenden är det svårt att driva dem så mycket längre utan att det antingen blir oerhört dyrt eller att vi helt får byta teknikspår.

Den stora skillnaden tror jag kommer att ligga i hur mycket vi kan bearbeta fram ur det som framtida sensorer (och objektiv) kan samla in. Vi får hela tiden mer och mer kraftfulla processorer som kan uträtta mer och mer med de data sensorn samlat in. Vi är ännu långt ifrån det våra hjärnor gör med de data våra ögon samlar in, så det finsn rejält med förbättringspoitential här. Plus att framtida kameror också på ett annat sätt kommer vara mer lika våra ögon - de kommer så att säga att videofilma (kontinuerligt samla in bilddata) så att processorn kan skapa stillbilder (eller videoklipp om det passar bättre) ur det dataflöde som hela tiden samlas in.

 

[Bengf]

En bekant till mig som är fotointresserad ögonläkare hävdar att det mänskliga ögat i ett natursceneri med låg- hög och mellandagrar samt schatteringar däremellan hamnar ganska långt efter en vanlig dslr vad gäller att uppfatta det dynamiska omfånget.

Alltså kan en välprocessad rawfil visa betydligt högre DR än vad ögat ser vid tagningsögonblicket. Efter framkallningen kan dock det mänskliga ögat tillgodogöra sig vad som lyfts i skuggorna bär det betraktar printen.

Han hävdar vidare att man på en välprocessad rawfil som printats ut på ett kompetent sätt ser fler detaljer än om man bara betraktar ett detaljerat sceneri noggrant i flera minuter.

Och jag är böjd att hålla med. Jag har tagit bilder där strukturer ser mer detaljerade ut på printen än i verkliga livet.

Slutsats: Vi kan redan sedan flera år skapa "övernaturliga" bilder vad gäller detaljering och DR. Det finns alltså skäl till att fotografer ibland håller igen på DR för att bilden ska se naturlig ut. Jag använder båda metoderna och använder DR så långt det går när det tjänar ett visst syfte och håller igen när det tjänar ett annat syfte.

Här kan också finnas en förklaring till varför vi upplever en kameramodell på olika sätt. En kamera vars sensor klarar DR lite sämre uppfattas av många som mer "naturlig" när bildresultaten granskas. Andra som vill "meka" lite mer med DR (som jag) upplever en sådan kamera som lite mer ointressant för mig.

Men återigen: Hur mycket kräver vi egentligen?

//Lennart

Vid en debatt för flera år sedan, som handlade om hur mycket man egentligen skulle trolla med bilderna i Photoshop, så frågade jag hur långt över ögats egen synförmåga man kan gå, man skapar alltså bilder som är förstärkta på flera plan. ( så har väl alltid kända konstnärer gjort ) Jpeg-bilderna har ofta starka färger i kompaktkameror för att många upplever det som trevligt, men experten gillar inte det, men sedan gör han själv animerade bildliknande resultat som ger ett mycket vackert intryck.

Alla dessa bilder på kända människor som berömda skådespelare och idrottsmän är ofta så välputsade och retuscherade, och vi har börjat att vänja oss vid det. Hur som helst så var även en Raw kontra jpeg debatt inblandad i den diskussionen, min fråga om våra ögon var nog oväntad just då, för inga svar kom.

//Bengt.