Dokumentärfoto vs forskning
Bara läst en del av tråden, så nån kanske påtalat de här sakerna redan.
Vad gäller fotografi med dokumentär ambition generellt tycker jag man kan dra en parallell till vetenskapligt arbete. Där är idealet redovisning alla ingående parametrar och variabler, metoder etc, så att den som tar del av resultatet får så goda förutsättningar som möjligt att bedöma kvaliteten/trovärdigheten i arbetet, följa hur resultatet uppkommit, bedöma ev. felkällor, bedöma giltigheten utanför miljön där resultaten uppkommit etc. Idealet är att man ska kunna få tillgång till tillräcklig information för att kunna replikera arbetet (vilket i praktiken i och för sig åtminstone i vissa fall nog kräver direktkontakt med de som gjort det man vill replikera, men i alla fall).
Motsvarigheten i dokumentärt foto vore att redovisa alltifrån tid och plats för fotografering, till all hårdvaruinformation, till vilka program som använts och precis vilka justeringar som gjorts. Vad gäller webpublicering vore väl detta inte särskilt svårt?
För att dra parallellen till vetenskapligt arbete vidare – Jag tycker mig se en ökning av den generella kunskapen i samhället om hur påståenden med vetenskaplig klang ska undersökas för att bedömas gällande sanningshalt, generaliserbarhet, relevans osv. (Vet inte om iakttagelsen stämmer, men om den stämmer kan jag tänka mig att det är en följd av informationssamhället med ökande möjlighet att få tillgång till information, och inte minst sociala medier (inkl forum som det här) som möjliggjort utvecklingen att det närmast blivit en folksport att dissekera vetenskapliga påståenden.) Jag tycker mig också se att det i sin tur satt en stark press på ex. myndigheter, sjukvården mfl att vara ordenligt ”up to date”, att se sina egna kunskapsbegränsningar, mm. (Se ex. de senaste årens debatt om kostråd.) På gott och kanske lite på ont förstås, men själv tycker jag på hela taget att utvecklingen är väldigt positiv. Vissa yrkesgrupper har tappat lite i anseende eller i alla fall tvingats ändra approach, men å andra sidan tror jag gemene man står lite starkare.
Svårt förstås att säga precis vilken effekt motsvarande skulle kunna ha vad gäller dokumentärfotografins ställning, men jag tror i alla fall en viss ”demokratisering” enl ovan vore värdefull och på sikt är svår att undvika. Inte minst tror jag den ökade skeptisismen (kankse bara min egen i och för sig) och kunskapsnivån i samhället gör öppenhet inom alla branscher som bygger på förtroende till en fråga om ”överlevnad”.
(Förresten var det någon som pratade i Fotosidans pod om införande av ”fotokunskap” i skolan, troligen lite på angränsande tema. Härom sommaren tror jag..)
Och för att dra jämförelsen ytterligare ett steg till – åtminstone offentligt anställda forskare har folkbildning som en del av sin uppgift. Kanske kan motivera att tidningar som uppbär presstöd tvingas avslöja sina fotografers tricks och tips för hur man gjort ena eller andra bilden.
Vh
Edit/Tillägg 14:10:
Till slut kan man också fråga sig - Vad är överhuvudtaget poängen med att ha en konstnärlig/estetisk ambition (och därmed motivera att ex. städa undan grässtrån) vad gäller dokumentärt fotograferande?
Vh
