Hur definierar ni naturfotografi och landskapsfotografi?

[Terje H]

Jag har inget emot stödutfodring via åtel eller gömslefotografering vid åtel. Tvärtom. Jag har själv prövat det sistnämnda vid några tillfällen. Det kan vara riktigt spännande.

Men för att koppla till trådens huvudämne så är jag skeptisk till om åtelfoto kan ses som naturfoto i sin sannaste mening. Åtelfoto känns ofta alltför iscensatt och riggat. Det naturliga i naturfotot finns inte riktigt där, enligt min mening.

Björngömslefotograferingen i Finland, exempelvis, har ju blivit närmast en turistindustri. Någon trött gammal björn kommer fram och käkar slaktavfall på en myr inför ögonen på tillresta fototurister. Bekvämt för björnen att få maten uppdukad. Historien upprepas natt efter natt, vecka efter vecka, månad efter månad. Samma gamla trötta björn förmodligen, det är bara turisterna som är nya. Spännande för fotograferna helt säkert, men är det naturfoto…? Njaee, då är det nog lika mycket naturfoto att plåta björnar på zoo, utan gömsle. Björnarna får mat på zoo också, och bildvinkel kan fotografen välja själv.

Naturfotografi är oftast inget mer än ett illusionsskapande. Det vi inte ser i bild, det finns inte.

Jag har själv inget emot utfodring av djuren i olika former; björnar, örnar, tofsmesar, biätare, kungsfiskare eller annat. En win-win mellan fotograferna och djuren.

Jag har heller inget emot alla dessa orörda landskapsbilder utan stolpar/vägar/hus, att de komponerades ur bild. Eller dessa fina blommor från en saftig midsommaräng som kanske mer var från en vägkant.

Bilderna appellerar till den breda massan, och vi tycks tro något helt annat om naturen än vad som är mer korrekt.

Naturfotograferna har blivit mästare på olika lösningar - men vi måste bli bättre på att kalla en flaska för en flaska.

Tänker på Magritte och hans klassiska bild ”Ceci n’est pas une pipe” om skillnaden på en pipa och en bild på en pipa. Många har så svårt att tänka sig skillnaden, inklusive fotografer.

mvh Terje

 

[Bengf]

ja men ta den gamla serien en bild blir till till, ( hette den så, osäker nu ) sedan en liten berättelse över bilden, förstora en aning under tiden, gick tillbaka till helbild.
Det var en bra serie.

 

[acke]

Om man spinner vidare på "äkta naturfoto" vs arrangerat.
Spelar det någon roll om betraktaren har information om hur bilden blev till. Påverkar det värderingen och i så fall hur?
Behöver verkligen fotografen redovisa alla fakta och omständigheter kring fototillfället. Eller är det bättre att bilden får tala för sig själv utan förutfattade meningar.
Sådana funderingar kan även gälla för annan fotografi än natur. T.ex. "porträtt".

Det beror lite på sammanhanget.

Generellt bryr jag mig sällan om fotografens eventuella strapatser innan en bild tas. En bild genereras i ett visst ögonblick och resultatet beror på ljusförhållandena och fotografens förfarande i just det ögonblicket. Allt dessförinnan är irrelevant för mig. Det är pixlarna och deras inbördes färger som är bilden, inte storyn bakom.

Göran Kropps bilder på Mount Everest, exempelvis, blev inte med automatik bättre bara för att han cyklade till Himalaya från Sverige. Han hade lika gärna kunnat flyga dit och ta bilder av samma värde för mig. Men den totala berättelsen om äventyret blev naturligtvis bättre. Det är en annan sak.

Sedan är det klart att man inte vill bli lurad av bilder. Om någon visar mig en bild på en björn i naturen som ser äkta och omanipulerad ut, då utgår jag från att den är äkta. Visar det sig senare vara ett kollage gjort i Photoshop, då blir jag lite besviken förstås. Min utgångspunkt är alltid att en bild är äkta, tills någon säger något annat.

Jag vet att Naturfotograferna har etisk regel som säger att djurbilder tagna i hägn ska redovisas öppet, för att inte riskera att lura betraktaren. Jag kan tycka att samma regel skulle gälla vid åtelfoto och i andra sammanhang där man uppenbart iscensätter naturbilder.

Därutöver finns det ju naturbilder som enbart är gjorda i dekorativt syfte och inte förespeglar något annat. Det kan t.ex. vara experimentella bilder med multiexponeringar eller kamerarörelser. I sådana fall är ”äktheten” inte relevant.

 

[fotobollfoto]

Det beror lite på sammanhanget.

Generellt bryr jag mig sällan om fotografens eventuella strapatser innan en bild tas. En bild genereras i ett visst ögonblick och resultatet beror på ljusförhållandena och fotografens förfarande i just det ögonblicket. Allt dessförinnan är irrelevant för mig. Det är pixlarna och deras inbördes färger som är bilden, inte storyn bakom.

Göran Kropps bilder på Mount Everest, exempelvis, blev inte med automatik bättre bara för att han cyklade till Himalaya från Sverige. Han hade lika gärna kunnat flyga dit och ta bilder av samma värde för mig. Men den totala berättelsen om äventyret blev naturligtvis bättre. Det är en annan sak.

Sedan är det klart att man inte vill bli lurad av bilder. Om någon visar mig en bild på en björn i naturen som ser äkta och omanipulerad ut, då utgår jag från att den är äkta. Visar det sig senare vara ett kollage gjort i Photoshop, då blir jag lite besviken förstås. Min utgångspunkt är alltid att en bild är äkta, tills någon säger något annat.

Jag vet att Naturfotograferna har etisk regel som säger att djurbilder tagna i hägn ska redovisas öppet, för att inte riskera att lura betraktaren. Jag kan tycka att samma regel skulle gälla vid åtelfoto och i andra sammanhang där man uppenbart iscensätter naturbilder.

Därutöver finns det ju naturbilder som enbart är gjorda i dekorativt syfte och inte förespeglar något annat. Det kan t.ex. vara experimentella bilder med multiexponeringar eller kamerarörelser. I sådana fall är ”äktheten” inte relevant.

För många är bilder just berättelser. De är inte bara en perfekt bild. Eller snarare, de är sällan en perfekt bild. Istället finns det något i bilden som appellerar till något i betraktaren, något som får igång associationer.
En berättelse behöver inte vara sann för att vara bra. Vi älskar sagor. Men det är viktigt för oss att veta ifall det är en saga eller en sann historia.
Återberättande av faktiska händelser via mun-till-mun förvanskas över tid, och kvar finns något som ibland är rena sagor. Begreppet ”fiskarhistorier”.

Tyvärr är väl många naturbilder alltför fattiga på berättelser i sig själva. De behöver sagoberättaren som bärvåg. Mattias Klum är en fantastik berättare, som förgyller sina skildringar med fina bilder. Bara bilderna i sig hade många gånger kunnat komma från djurparken. Men inte berättelsen.

Eller?

 

[Bengf]

För många är bilder just berättelser. De är inte bara en perfekt bild. Eller snarare, de är sällan en perfekt bild. Istället finns det något i bilden som appellerar till något i betraktaren, något som får igång associationer.
En berättelse behöver inte vara sann för att vara bra. Vi älskar sagor. Men det är viktigt för oss att veta ifall det är en saga eller en sann historia.
Återberättande av faktiska händelser via mun-till-mun förvanskas över tid, och kvar finns något som ibland är rena sagor. Begreppet ”fiskarhistorier”.

Tyvärr är väl många naturbilder alltför fattiga på berättelser i sig själva. De behöver sagoberättaren som bärvåg. Mattias Klum är en fantastik berättare, som förgyller sina skildringar med fina bilder. Bara bilderna i sig hade många gånger kunnat komma från djurparken. Men inte berättelsen.

Mitt i prick, det var vad jag mena med serien " en bild blir till ", bra berättelse lyfter bilden till oanade höjder. Den klassiska bilden med damen som slår sin handväska mot N- anhängare behöver förklaras för den oinvigde om händelsen, personer på fotosidan känner nog till den väl. NG-Wild kanalen har två berättare vad jag märkt ( kan vara flera )- den ena pratar betydligt mera dramatiskt med mörk röst, att döda låter mycket mordiskt när han beskriver det på sitt sätt, den andre mera sansat förklarande, så berättare betyder mycket. Henrik Ekman är suverän när han berättar till fina bilder. Djuren har ofta numera ett namn också, så var det inte på Lindblads tid.

 

[acke]

För många är bilder just berättelser. De är inte bara en perfekt bild. Eller snarare, de är sällan en perfekt bild. Istället finns det något i bilden som appellerar till något i betraktaren, något som får igång associationer.
En berättelse behöver inte vara sann för att vara bra. Vi älskar sagor. Men det är viktigt för oss att veta ifall det är en saga eller en sann historia.
Återberättande av faktiska händelser via mun-till-mun förvanskas över tid, och kvar finns något som ibland är rena sagor. Begreppet ”fiskarhistorier”.

Tyvärr är väl många naturbilder alltför fattiga på berättelser i sig själva. De behöver sagoberättaren som bärvåg. Mattias Klum är en fantastik berättare, som förgyller sina skildringar med fina bilder. Bara bilderna i sig hade många gånger kunnat komma från djurparken. Men inte berättelsen.

Eller?

Ungefär så är det. En bild kan bli en del av något större. Summan av delarna kan bli större än delarnas individuella värden. 1+1=3, så att säga. Bild+andra ingredienser=berättelse.

En bild som utan ord är intetsägande kan, om den kombineras med rätt ord, rätt sammanhang, rätt kroppsspråk och rätt inlevelse, ge en mycket intressant berättelse. Totalupplevelsen blir större än upplevelserna av varje del för sig. Men pixlarna i bilden är fortfarande desamma.