gatufoto, var går gränsen?
- Trådstartare judas
- Start datum
stoltz
Aktiv medlem
Jag frågar i regel alltid och oftast efter fotograferingen. Penna och anteckningsblock är viktiga verktyg för mig i detta läge - Eftersom jag ber om namn och adress. Jag erbjuder mig alltid att skicka en kopia av bilden.
Detta brukar alltid öppna dörrar och få folk att släppa sin misstänksamhet. Sen bidrar det oftast också till en trevlig pratstund och man kan eventuellt få en viss uppfattning om den person som man nyligen avbildat. Att ta bilden är för mig halva nöjet, andra halvan är historierna BAKOM bilden. Dessutom får man ju en hel del material till bildtexter på detta sätt - Dom kommer ju av sig själva när man går tillväga på det här viset. Jag har bjudit uteliggare på kaffe efteråt och därmed fått historier, jag har bjudit skoputsare på hamburgare och fått historier utöver själva bilden. Det har varit otroligt värdefullt.
Det finns ju ett flertal tillfällen då man inte har möjlighet att fråga om lov efteråt - Folk som har bråttom m.m. och det får man leva med ibland. I slutändan är gatufoto för mig en fråga om att ge och ta i olika situationer.
Själv föredrar jag 17-40 som glugg vid dessa tillfällen, då känner jag att jag får mer "ärliga" bilder.
JensaM
Aktiv medlem
Var med om en grej förra veckan som inte alls kändes så kul. Var på vandring i Hammarby sjöstad (Stockholm) och hade med mig kameran. Har haft ett uppehåll från fotandet i ett par månader och kände att det skulle bli riktigt kul att fota igen. Hittade en vacker parkanläggning med lite rinnande vatten och vacker stensättning. Tänkte att jag ville ta en miljöbild här. Samtidigt lekte några barn i parken. Tänkte tanken att be dem flytta sig lite, men insåg snabbt det extremt dumma i att försöka be lekande barn flytta på sig för att man skall ta ett foto, det var ju liksom deras park. Nåväl, ungarna får väl vara med då tänkte jag och drog upp kameran och fyrade av. Det dröjde inte mer än ett par sekunder innan jag blev påhoppad av en mycket uprörd dagisfröken som undrade vad i h-e jag gjorde med kameran där och om jag inte hade förståelse för att barnens föräldrar kanske inte ville att deras barn skulle vara med på kort. Jag blev så paff att jag nästan tappade talförmågan. När jag gick därifrån kände jag mig väldigt kymig och det blev inget mer fotande den dagen och kanske inte på ett par månader till framåt som det känns nu.
Det jag undrar är hur ni skulle ha hanterart situationen, hur skulle jag ha gjort? Skulle jag försökt förklara att det var miljöbilden jag var ute efter? Skulle jag bara stenhårt ha hävdat min rätt att fotografera? Eller skulle jag ha förklarat lite om fotografering och berättat att om jag var en riktigt sjuk människa kunde jag slängt på mitt superteleobjektiv och suttit på andra sidan parken och fotat närbilder av barnen, och att detta sätt då var bra mycket bättre.
Var går gränsen egentligen? Att fota halvklädda barn på stranden är för mig klart över gränsen, men att fullt påkläda barn kommer med i en miljöbild kan väl inte vara det, eller? Om det vore så så skulle man ju knappast kunna ta en enda bild där det finns folk med som man inte känner.
Till sist, kan ni ge mig lite uppmuntran nu att fortsätta fota folk i min omgivning för just nu känns det inte roligt alls... Tack...
Det jag undrar är hur ni skulle ha hanterart situationen, hur skulle jag ha gjort? Skulle jag försökt förklara att det var miljöbilden jag var ute efter? Skulle jag bara stenhårt ha hävdat min rätt att fotografera? Eller skulle jag ha förklarat lite om fotografering och berättat att om jag var en riktigt sjuk människa kunde jag slängt på mitt superteleobjektiv och suttit på andra sidan parken och fotat närbilder av barnen, och att detta sätt då var bra mycket bättre.
Var går gränsen egentligen? Att fota halvklädda barn på stranden är för mig klart över gränsen, men att fullt påkläda barn kommer med i en miljöbild kan väl inte vara det, eller? Om det vore så så skulle man ju knappast kunna ta en enda bild där det finns folk med som man inte känner.
Till sist, kan ni ge mig lite uppmuntran nu att fortsätta fota folk i min omgivning för just nu känns det inte roligt alls... Tack...
Parcifal
Aktiv medlem
Jo hej igen. Jag förstår vad du menar, tror jag. För fotografen och för betraktaren spelar det ju inte så stor roll vem personen på bilden är. Men det hjälper ju egentlgien inte personen på bilden. Egentlgien tycker jag inte att betraktaren spelar någon roll eftersom det är själva fototillfället vi pratar om och då finns ju ingen betraktare.
Vad jag menar är att även om du går ut på stan och vill ta en bild på "vemsomhelst" så kommer inte den personen att se det så. Han eller hon ser inte "en fotograf som tar en bild av vemsomhelst" utan "en fotograf som tar en bild av mig".
När du undrade varför de inte kan förstå att det inte är en bild av dem du tar utan en bild av vemsomhelst, tänkte jag att det är ju fotografens perspektiv. Fotografen måste också förstå det omvända. För att kunna hitta en bra balans i gatufotandet är det viktigt att se hela bilden. Då blir frågan "varför kan inte alla fotografer förstå att jag inte är vem som helst, jag är jag och det är mig de tar en bild av." också relevant att tänka på.
Är du med på hur jag resonerar? Verkar det rimligt eller är jag på fel spår?
/Daniel
andm31
Aktiv medlem
Jag håller med om att man ska börja och lugnt förklara sig, men jag tycker inte man ska bara ta skit för att man tar en miljöbild. Jag vet inte hur jag skulle reagerat men jag skulle nog kunna blir riktigt förbannad om någon attackerar mig (verbalt) för att jag gör något som jag är i min fulla rätt att göra.
Jag tolerar sällan att jag blir utsatt för otrevliga saker som att någon skäller på mig i mitt jobb och jag skulle nog inte tolerera det utanför jobbet heller.
Men men, börja lugnt och sansat, men jag tycker ändå att man har rätt att stenhårt hävda sin lagliga rätt om personen man pratar med inte lugna ner sig.
(kanske beror på att jag har ett jobb där jag lärt mig att ta en konflikt och inte lämna den därhän, många är tyvärr väldigt konflikträdda vilket gör att en del människor jämnt får sin vilja genom bara för att de skapar en konflikt som många backar ifrån)
mvh Anders
judas
Aktiv medlem
nej, jag förstår absolut men det jag säger är ju bara att jag tycker det är synd att de inte förstår vad vi menar med att ta en bild av dom, det är säkert svårt att uppfatta det så när någon trycker upp en kamera i fejset på dom men det är ju det som är så synd. fast vissa kanske inte alls uppfattar det som man tar en bil AV DOM (det märker man) men de är inte många.
Jimsan
Aktiv medlem
Man skall vara försiktig med att plåta eller åtminstonde publisera bilder på barn utan föräldrarnas tillåtelse.
En radioreporter berättade denna sanna historia för mig:
De hade varit ute och intervjuat folk på stan i direktsändning. Både gamla som unga. Vid ett tillfälle så frågade de ut en liten kille på sex-sju år. Föräldrarna fanns inte i närheten just då.
Killen berättade vad han hette och svarade snällt på alla frågor.
Så småningom fick mamman reda på detta och det blev ett himla liv.
Det visade sig att mamman och pojken var mitt uppe i ett svårt skiljsmässofall och befann sig på hemlig ort.
Nu tror jag inte att det hände något, men om fel person hade hört intervjun så kunde det gått riktigt illa.
Det jag vill komma fram till är att när det gäller barn så fråga ALLTID!
Pongu
Aktiv medlem
Jag tror många blir mera provocerade om du riktar ett stort tele rakt mot dem, än om du kör på närmare håll med en någorlunda oansenlig kamera.
Många street-fotografer genom åren har använt en Leica eller liknande hängande på magen. Man kan då använda t ex en 35mm eller 28mm glugg. Prefokuserar man på lagom avstånd, med ganska stor bländare (f/8 and be there), kan man nästan omärkligt och ljuslöst rikta magen åt det man vill fotografera och trycka av. Det blir skarpt pga det stora skärpedjupet och kör du med trådutlösare är det garanterat ingen som märker något.
/Pontus
Många street-fotografer genom åren har använt en Leica eller liknande hängande på magen. Man kan då använda t ex en 35mm eller 28mm glugg. Prefokuserar man på lagom avstånd, med ganska stor bländare (f/8 and be there), kan man nästan omärkligt och ljuslöst rikta magen åt det man vill fotografera och trycka av. Det blir skarpt pga det stora skärpedjupet och kör du med trådutlösare är det garanterat ingen som märker något.
/Pontus
krisen
Aktiv medlem
Förstår inte riktigt det här med att dölja att man vill fotografera. Jag har inte haft några problem hittills, men åas så fotograferar jag väl inte barn direkt som tydligen kan vara lite känsligt.
Jag har däremot mer haft "problem" med att folk hukar sig, flyttar sig och försöker vara snälla genom att inte störa och stå i vägen för vad de tror är motivet...
MVH C.
Jag har däremot mer haft "problem" med att folk hukar sig, flyttar sig och försöker vara snälla genom att inte störa och stå i vägen för vad de tror är motivet...
MVH C.
Pongu
Aktiv medlem
Jo, precis. Det är mera detta jag vill åt med kameran på bröstet/magen. Att folk inte ska kliva undan, sluta med det de håller på med, vända sig bort, vända sig mot kameran och le onaturligt. Att 1 av 100 blir sura om man fotar dem på stan kan man ju leva med. Om de har en anledning talar de väl om det för en (skyddad ID etc) och då kan man ju radera bilden alt tala om att man inte ska publicera den.
