Gömma sig bakom kameran eller se bättre? (psykologiskt typ..)

[lottawe]

Har funderat på att kameran ju kanske fungerar som ett skydd ibland.
På tråkiga tillställningar kan man ju alltid gömma sig bakom kameran för att få tiden att gå..
Under livets svårigheter kan man kanske också gömma sig bakom kameran?

Man kan nog se saker genom fotografering som man kanske inte sett utan bilden, men kanske kan man missa saker när man är bakom kameran som man borde se mer utan?

Att dokumentera svåra händelser som närståendes sjukdomar, bortgångar och sånt..
Jag funderade lite ang. det och undrar om någon faktiskt ångrat att de fotograferat vissa såna tillfällen och om ni tror det finns risker med att fotografera vissa situationer?
Frågan gäller inte om ni avstått/skulle avstå att fotografera alltså utan bara om ni tror man kan missa en verklighet där bakom kameran.
Eller kan man t.o.m se bättre bakom kameran tro?
Vad tror ni?

(Frågan är alltså inte vad man bör bevara för bilder för framtiden, den diskussionen har ju varit förr.)

 

[piratjenny]

På ett sätt kan man nog se bättre genom kameran än utan, eftersom man på ett eller annat sätt tvingas bli mer objektiv i sitt seende. Å andra sidan kan det seendet hindra en från upplevelsen. Det är lite därför jag kan ha svårt att själv ta snapshot-bilder på semesterresor o liknande - jag tycker att det är viktigare att uppleva än att ha bildbevis på att jag har varit där. När jag sätter sökaren mot ögat börjar jag automatiskt tänka på komposition, ljussättning etc och hur jag ska göra för att få en så bra bild som möjligt.

//Jenny

 

[Staffan]

Det finns ett fall i Ulf Sjöstedts bok 'Fotoskolan Bild' där han har fotograferat sin gråtande syster på faderns begravning. Jag blev mycket upprörd av detta och att dessutom ha det som exempel i en bok. Det är inte alltid lämpligt att fotografera och fotandet kan försvåra den riktiga upplevelsen. Själv är jag måttligt förtjust i att fotografera på middagar, födelsedagar o dyl när jag blir ombedd.

 

[lottawe]

Staffan skrev:
Det finns ett fall i Ulf Sjöstedts bok 'Fotoskolan Bild' där han har fotograferat sin gråtande syster på faderns begravning. Jag blev mycket upprörd av detta och att dessutom ha det som exempel i en bok.

Kanske är frågvis, men varför tycker du det är olämpligt? Är det en känsla av utlämnande eller annat?

Personligen anser jag inte att det finns rätt eller fel tillfällen så länge hänsyn till alla berörda tas och så länge man inte använder kameran för att tona ner egen medvetenhet eller fly från verkligheten (om man nu gör det..)

 

[Magnus Wahlgren]

Jag tror det kan ligga mycket i det du säger; att det går att "gömma sig" bakom kameran. Frågan är om det alltid är "fel"?

 

[piratjenny]

Magnus Wahlgren skrev:
Jag tror det kan ligga mycket i det du säger; att det går att "gömma sig" bakom kameran. Frågan är om det alltid är "fel"?

Det kan ju också vara ett sätt att hantera en jobbig situation. Det behöver absolut inte vara "fel".

 

[Paragrafryttaren]

Jag har upplevt att det är lätt att socialt bara bli observerande, istället för deltagande om man agerar fotograf jämt och ständigt, vilket ju är lätt hänt som fotointresserad.

Jag försöker lösa det hela genom att skaffa mig större och krångligare utrustning. - Då tar jag inte med mig den om inte foto är huvudsyftet... ;-)

 

[lottawe]

Magnus Wahlgren skrev:
Jag tror det kan ligga mycket i det du säger; att det går att "gömma sig" bakom kameran. Frågan är om det alltid är "fel"?

Det var ju en bra fråga. Själv lyckas jag inte se ett självklart svar på den heller.

Fast fel tror jag det nog det blir om man förtrycker sånt man kan behöva känna för att lättare bearbeta, när man flyr från det man behöver medvetenhet om typ.
Fast att blunda litegrann ibland kanske inte är helt fel ändå..

 

[müsli]

Intressant frågeställning.
Kanske lite paradoxalt, men kan det vara så att samtidigt som en kamera kan ge distans och göra det lättare att hantera en situation man själv är involverad i, så kan kameran också i andra situationer ge en större förståelse av en situation som man kanske inte skulle påverkats lika mycket av utan kameran?

 

[Tomasz]

Jag tycker det verkar lite underligt att "gömma sig bakom kameran", då är det väl lättare att bara avlägsna sig?
Men förstås, ibland använder jag kameran som orsak att ta kontakt. Det är inte bilden som är viktig då, utan att få kontakt, och då kan man kanske säga att jag med kameran gömmer anledningen till att ta kontakt.

Vad ser man bäst med? Utan kamera ser man med andra ögon helt klart, med kamera kan man se även långt senare -och kanske se mer än man såg då man tog bilden. Många brukar väl återvända till en plats och ta nya bilder.

Personligen tycker jag bäst om när jag ser utan kamera och vid ett senare tillfälle ta bilder. Att vara bekant med sitt motiv tycker jag är en fördel oavsett motivet. Men det finns ju så många situationer, ibland finns det inte tid till annat än att titta genom kameran och registrera det som syns. Att göra det på ett bra sätt kräver nog en del skicklighet.

Jag har aldrig ångrat någon bild jag tagit, bara de som jag inte tog.

 

[lottawe]

müsli skrev:
Intressant frågeställning.
Kanske lite paradoxalt, men kan det vara så att samtidigt som en kamera kan ge distans och göra det lättare att hantera en situation man själv är involverad i, så kan kameran också i andra situationer ge en större förståelse av en situation som man kanske inte skulle påverkats lika mycket av utan kameran?

Det tror jag på. Båda delarna alltså..

Man kan nog också "tvingas" att med användandet av kameran se saker som man kanske blundat för utan.

 

[eon]

Att se med kameran respektive att se utan kameran?
Nog ser man i båda fallen allt, men man ser olika.

Utan så ser man helheten och insuper atmosfären och på så sätt upplever man situationen. Jag tror inte att man kan göra det helt tillräckligt med kamera.

Å andra sidan med kameran så ser man detaljer. Man dissekerar och recenserar verkligheten för sig själv. Detta tror jag hindra en från att riktigt uppleva nuet. Å andra sidan så får ju konstnären i sig bränsle och det är ju en upplevelse det med.

Somliga kan nog gömma sig bakom kameran med argumentet att de dokumenterar. Själv så kan jag inte fotografera i svåra personliga situationer eftersom den kreativa inspirationen är blockerad av deltagandet. Det beror nog på ens egen personlighet vilket betéende man hänfaller åt.

/Erik

 

[herne]

För mig kan det vara ett sätt att hantera saker som är jobbiga. Kan inte riktigt förklara hur/varför, men så är det. Har fotat begravningar av nära anhöriga, sörjande släktingar osv.
Brukar dock inte visa dessa bilder, förutom om någon ber om att få se dom.

 

[fargo1000]

Det finns nog både för och nackdelar med att "gömma sig bakom kameran". Eftersom kameran fungerar som ett "filter" har jag lyckats ta en del bilder som jag inte skulle velat se annars. men nackdelarna är att msn genom levt ett antal händelser unde sonens uppväxt genom kameran typ koserter osv. Så här efteråt kan jag konstatera att de sistnämnda händelserna är något man skulle velat se med "egna ägon" och inte bara genom linsen.......

/Olle

 

[Staffan]

lottae skrev:
Kanske är frågvis, men varför tycker du det är olämpligt? Är det en känsla av utlämnande eller annat?

Delvis, men han ställde sig vid sidan av sorgen när hans far gått bort för att i stället ta bilder. Okänsligt, i mina ögon är det oförsvarligt - men vi är ju olika.

 

[lottawe]

Staffan skrev:
Delvis, men han ställde sig vid sidan av sorgen när hans far gått bort för att i stället ta bilder. Okänsligt, i mina ögon är det oförsvarligt - men vi är ju olika.

Jag är inte säker på det.
Kanske, kanske inte..

För länge sedan fick jag rådet av läkare och personal på sjukhuset att fotografera något svårt. Ibland kan det kanske behövas för bearbetningen av traumatiska upplevelser (även om jag inte klarade det själv då. Jag är tacksam att andra fotograferade istället.)

Just han kanske inte ställde sig vid sidan av utan kanske behövde det som ett led i att bearbeta sin egen sorg eller för att hjälpa någon annan också?
Alla känner vi och handskas vi nog olika även om vi upplever liknande händelser.

 

[lottawe]

eon skrev:
.....Man dissekerar och recenserar verkligheten för sig själv. Detta tror jag hindra en från att riktigt uppleva nuet. Å andra sidan så får ju konstnären i sig bränsle och det är ju en upplevelse det med.

Somliga kan nog gömma sig bakom kameran med argumentet att de dokumenterar. Själv så kan jag inte fotografera i svåra personliga situationer eftersom den kreativa inspirationen är blockerad av deltagandet. Det beror nog på ens egen personlighet vilket betéende man hänfaller åt.

/Erik

Att recensera verkligheten kanske iof kan vara ett sätt att "se mer" också i vissa fall? Även om man kanske inte ser just i nuet på samma sätt som man skulle gjort utan kamera så kanske man kan ha igen det efteråt alltså?

Känner igen det där om att inte kunna fotografera dokumentärt i svåra situationer.
Säkert beror det som du skriver mycket på personligheten fast kanske även på situationen. En långdragen svår situation kanske är lättare att fotografera än en kortare?

 

[larsak]

eon skrev:

Somliga kan nog gömma sig bakom kameran med argumentet att de dokumenterar. Själv så kan jag inte fotografera i svåra personliga situationer eftersom den kreativa inspirationen är blockerad av deltagandet. Det beror nog på ens egen personlighet vilket betéende man hänfaller åt.

/Erik

Kan bara instämma i detta, personligen har jag aldrig ens försökt fotografera på begravningar eller liknande.

Jag har fotograferat andra situationer som varit känslomässigt laddade, men inte på samma dramatiska sätt, t.ex. sista gången man träffar sina vänner innan de flyttar från staden. Här har jag valt att fotografera för minnena, ett sorts halvdant försök att spara känslan. Dock har detta hittills varit slöseri med film eftersom inga bilder levt upp till förväntningarna, så kanske borde jag ha släppt kameran och upplevt istället?

/Lars

 

[potion]

lottae skrev:

Att dokumentera svåra händelser som närståendes sjukdomar, bortgångar och sånt..
Jag funderade lite ang. det och undrar om någon faktiskt ångrat att de fotograferat vissa såna tillfällen och om ni tror det finns risker med att fotografera vissa situationer?

För mig är det ett sätt att bearbeta den skit som livet slänger på mig då och då.. Jag får liksom "ut det" ur systemet på något sätt. Och så blir det lättare att ta sig igenom.
Men jag tvivlar på att jag skulle plocka upp kameran på någons begravning för att dokumentera. För i det läget är det inte bara min sorg, det är andras och då vill jag visa respekt.

Jag har en del bilder här som ligger i "fy vad livet är jobbigt nu"-kategorin, och jag ångrar inte en enda av dem. Men det är min sorg, mitt liv, inte någon annans.
Jag tror inte jag skulle klara av att dokumentera någon annans sorg..
Personligen skulle jag bli ruskigt förbannad om någon tog kort på mig i min sorg och känna mig oerhört kränkt.

// Linda - som iaf tror att jag vet vad jag svarar på för fråga.. *ler*

 

[ulricahdesign]

Jag håller verkligen med dig, Lotta. Jag kan gärna gömma mig bakom kameran på en fest där jag inte känner mig helt bekväm... mycket bra tråd av dig!!!