Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Fråga eller inte fråga motivet vid gatufoto

Produkter
(logga in för att koppla)
För att skydda oss mot sådana socialt missanpassade individer har vi polisen. Jag har fortfarande hyfsat stort förtroende för att polisen kommer och haffar en våldsverkare om jag kallar på den.

Det är inte det som är poängen Per. Du kan mycket väl råka gå på pumpen när någon tycker du visar disrespekt för fel person eller i fel sammanhang. Den personen kan mycket väl tycka det vara värt att nita dig och är beredd att ta konsekvenserna. Det finns halvt bindgalna galningar i Sverige också som går lösa fast de inte borde.

Jag vet inte vad ni har för erfarenheter men jag har varit med om ett antal incidenter som lett till hot rent fysiskt. Ett par gånger har folk kastat sten efter mig eller hotat mig när jag inte tyckt att jag kunnat betala pengar till en grupp människor för att jag tagit en bild där jag inte tyckte jag kränkte någon - men jag missbedömde alla dessa situationer. En annan man som tog en bild av ett gäng fiskare på 70-talet på Sri Lanka och inte ville "betala" för det genom att dra upp varenda båt som kom in efter det blev slagen med baksidan av en huggkrok med full kraft och var tvungen att bli räddad av en hotellvakt som råkade se vad som hände. Två gånger har jag blivit stoppad av hemlig polis efter att jag fotograferat eller haft kamera synlig. En gång i Iran och en gång i Syrien. I det senare fallet mycket otrevligt förhör på mitt hotellrum där mitt bagage gicks igenom. I Tanzania i vintras lackade en polis till som stoppat oss och bötfällde vår chaffis för att han saknade första förbandslåda. När jag plåtade detta krävde han att jag skulle radera bilderna och han kollade att jag gjorde det också. Där var liksom inte polisen alls min räddning utan själva problemet. Detsamma gällde när jag åkte i Uganda 1986 nån månad efter att National Recistanse Army (nuvarande regimen) slängde ut Idi Amins efterträdare Milton Obote.

Min poäng är att du aldrig vet förrän det är försent. De fotojournalister som inte är medvetna om dessa mekanismer eller skiter i dem är förmodligen överrepresenterade bland de som fängslas eller inte kommer hem levande från sina fotouppdrag i exv. krigszoner och andra typer av oroshärdar. De två mest kända exemplen är väl Fib Aktuellts Arne Lemberg och hans kompis från SvD som inte tog "no for an answer" när de blev nekade inresa i Uganda när det begav sig. Istället för att lyssna och rätta sig efter instruktionerna rundade de vaktposten och gick in ändå, men påträffades av en patrull som sköt dem. Det andra är de som nu sitter i fängelse i Etiopien.

Jag har idkat mycket självcensur och låtit bli att ta många bilder i min dag. Jag var inbjuden att besöka de yttresta israeliska armeposter mot Syrien med en kibbutzofficer jag kände. Jag har inte en bild från dessa baser för jag ville inte missbruka det förtroendet. Jag har inga smygbilder från Uganda 1976 på barnsoldaterna som stod vid varenda av det 20-tal vägspärrar mellan gränsen och Kampala, Afghanistan (jag var där mitt under revolutionen 1978), Israel inför Jom Kippurkrigets uppladdning i Syrien eller Jordanien. Inte heller från Sovjetunionen eller Kurdistan i Turkiet. Jag har inga bilder på den ganska stora armebas Indien har vid Kinas gräns uppe i det gamla kungariket Ladakh i nuvarande Kashmir eller arneaktiviteten där. ...men jag har en del bilder på både militär och installationer som jag fått lova tt ta bilder på.

Många har aldrig varit med om situationer som dessa och då är det kanske lättare att hålla sig med en attityd att alla ska skita i vem och vad man plåtar. Den attityden kan föra fruktansvärt fel om man är korkad nog att hålla sig med den i fel sammanhang och är man vad att hålla den typen av hög svansföring hemma så är det nog risk att man fortsätter med det av bara farten även på ställen där det kan ge stora problem..

Fotografer i Sverige kränker de som de inte bedömer som ett hot de inte kan klara av och då vägrar en del hårdnackat att respektera motivens önskemål om respekt. De gör det för att de kan det och det tycker jag är tråkigt, oetiskt och lågt. Jag är av den uppfattningen att man bör fråga vid minsta tveksamhet om det inte är i ett sånt allmänt sammanhang att det är omöjligt eller irrelevant. Tycker också man ska respektera folks önskan att man ska radera bilder de inte vill att man tar och att man inte ska publicera dem utan lov heller.

Jag har inget mer att tillägga till detta.
 
Senast ändrad:
Det är inte det som är poängen Per. Du kan mycket väl råka gå på pumpen när någon tycker du visar disrespekt för fel person eller i fel sammanhang. Den personen kan mycket väl tycka det vara värt att nita dig och är beredd att ta konsekvenserna. Det finns halvt bindgalna galningar i Sverige också som går lösa fast de inte borde.
Jo, det är verkligen poängen. Vi kan inte acceptera att vissa individer tar till våld för att främja sina egna syften i strid med vad lagen säger. Att låsa in sådana människor är bra för samhället eftersom vi då slipper ha med dem att göra på gator och torg.

Det är förvisso inte så att jag tänker gå omkring och provocera fram våldsverkare (gatufoto är ju inte riktigt min grej), men jag tänker verkligen inte acceptera att någon tar till våld eller hot om våld i strid med lagen.

(Utanför Sveriges gränser, och speciellt i civiliserat underutvecklade länder i tredje världen, är jag förstås ännu mer försiktig med att provocera folk. Jag är fullt medveten om att svenska lagar inte är världsomspännande, faktiskt. :)
Det är inte direkt rimligt att jämställa Sverige med Uganda eller Afghanistan i detta.)
 
Nästa gång jag går ut och fotar folk på stan ska jag tänka mig för - jag skulle ju kunnat råka illa ut om jag befann mig i Iran!
 
Ska det va så jävla svårt att begripa?
Får jag titta på dig så får jag föreviga ögonblicket och publicera så alla får se.
Punkt.
 
Jag tror inte man kommer så långt med principiella resonemang. Min erfarenhet är att man ytterst sällan stöter på problem, om man är öppen, trevlig, inkännande och utstrålar självförtroende. Jag frågar inte så ofta, men fotoögonblicket innebär ändå för det mesta en sorts kommunikation, och att man är en del av skeendet. Men jag kan också se att jag har en del bilder som skulle kunna vara tveksamma, där jag måste fundera på sammanhanget för eventuell publicering. Det kan vara ganska känslomässigt och etiskt svårt för mig att skicka bilder till min bildbyrå ibland, även om det rör sig om redaktionellt bruk.

Jag tänker tillbaka på då jag fotograferade Occupy Wall Street-demonstrationerna i New York i höstas och nu i våras. Det är förstås enklare att fotografera i sammanhang där man har sympatier, och i det fallet kunde jag utan vidare gå med i demonstrationstågen, tillbringa natten i parken och småprata med folk och plåta. Där fanns inga som helst problem att fotografera. Delar av det förhållningssättet går också att föra över på sammanhang där man inte sympatiserar eller är neutral inför den man fotograferar - också där gäller det att arbeta upp någon sorts kontakt, intresse, öppenhet och även sårbarhet.

Kanske är problemet sammanhanget och tanken med att ta bilden. De gånger jag stött på problem har jag varit på uttalade fotoresor med vänner, med upplägget att vi åkte någonstans, höll oss i närheten av varandra, fotograferade folk vi mötte som någon slags sport. För mig pajade det hela materialet, och jag kom aldrig hem med en enda vettig bild. Numera fotograferar jag i första hand ensam, i andra hand i sällskap med en reporter.
 
Och förhoppningsvis lärde du dig en läxa och låter bli att köra för fort i fortsättningen. På så vis var det faktum att du blev stoppad en bra sak både för dig och för oss andra som vistas i trafiken.

Fast vad det har med gatufotografi att göra är lite mer oklart.

Liknelsen mellan polisskräck och "fotografskräcken" gör jag för att försöka förklara att det finns människor som verkligen inte vill hamna på bild.
Just mina personliga ärenden i polissammanhang har väldigt lite med detta att göra. Det var bara ett sätt att beskriva en del av en jämförelse.
Jag skjuter inte på polisen om jag ser dem, jag försöker inte köra ifrån dem om jag ser dem.
Men det finns folk som gör så.
Jag tar inte till våld mot fotografer om jag blir fotograferad, och jag bryr mig sällan ifall jag råkar bli fotograferad på stan.
Men det finns folk som verkligen ogillar att hamna på bild.

I lämplig utrstäckning försöker jag själv att beakta sådana människors känslor och viljor

Petter ...
 
Så kraftig skräck inför en företeelse låter som någon slags fobi. Fobier kan botas med olika slags terapier.
 
Så kraftig skräck inför en företeelse låter som någon slags fobi. Fobier kan botas med olika slags terapier.

en vanlig metod är att utsätta sig för det som triggar fobin, så låt oss göra dessa människor en tjänst genom att glatt fota vidare!
 
Så kraftig skräck inför en företeelse låter som någon slags fobi. Fobier kan botas med olika slags terapier.
Faktum är att det även finns effektiva behandlingsmetoder för såna som inte kan respektera andra också. Empati-terapi kallas den, där man får lära sig att ta hänsyn till andra och sätta sig in i deras känsloliv.

Efter en sådan behandling sänker man kameran nästa gång någon ber om att slippa bli fotograferad.
 
Ska det va så jävla svårt att begripa?
Får jag titta på dig så får jag föreviga ögonblicket och publicera så alla får se.
Punkt.

Vad har det med saken vad man får göra. Det väsentliga är väl vad man bör göra? Nästa gång du går ut på stan för att fotografera så finns det ingen lag som säger att jag inte får klä mig i clowndräkt och följa dig på en meters avstånd spelandes bastuba. Eller följa en naturfotograf i hasorna och oavbrutet vifta med en harskramla. Eller att kasta sten i vattnet där någon står och fiskar.

Men bör jag göra det, även om det är min hobby och min fulla lagliga rätt? Nej, varför skulle jag inte respektera din önskan om att inte störa?
 
Faktum är att det även finns effektiva behandlingsmetoder för såna som inte kan respektera andra också. Empati-terapi kallas den, där man får lära sig att ta hänsyn till andra och sätta sig in i deras känsloliv.

Efter en sådan behandling sänker man kameran nästa gång ber om att slippa bli fotograferad.

Det är lika "respektlöst" av motivet att inte låta fotografen nyttja sin rätt. Jag satte citattecken där, därför att jag tycker att det är fullkomligt löjligt och irrationellt att bry sig om huruvida nån fotograferar dig, åtminstone så länge fotografen inte på annat sätt är fysiskt påträngande , så det är ingen fråga om respekt varken åt det enda eller andra hållet.
 
Vad har det med saken vad man får göra. Det väsentliga är väl vad man bör göra? Nästa gång du går ut på stan för att fotografera så finns det ingen lag som säger att jag inte får klä mig i clowndräkt och följa dig på en meters avstånd spelandes bastuba.
Det kan nog räknas som ofredande, beroende på hur högt du spelar.
 
Det är lika "respektlöst" av motivet att inte låta fotografen nyttja sin rätt.

Så om jag har laglig rätt att följa dig i dina fotsteg spelandes bastuba så är det respektlöst av dig att inte låta mig utnyttja min rätt? Du skulle alltså inte klaga och be mig sluta?

Spännande...var bor du? ;-)
 
Så om jag har laglig rätt att följa dig i dina fotsteg spelandes bastuba så är det respektlöst av dig att inte låta mig utnyttja min rätt? Du skulle alltså inte klaga och be mig sluta?

Spännande...var bor du? ;-)

jag skulle sprungit ifrån dig, lycka till att hinna ikapp bärandes på en tuba :)
 
Så kraftig skräck inför en företeelse låter som någon slags fobi. Fobier kan botas med olika slags terapier.

Att någon känner sådant obehag inför poliser att han hellre kör ihjäl sig än stannar för att prat med polisen är ett extremfall.
Att någon känenr sådant obehag inför att bli fotograferad av paparazzis så att hon hellre låter chauffören köra ihjäl henne än att stanna och låta sig bli fotograferad är ett extremfall

Jag tog upp dessa extrema exempel för att på något vis få fram att folk kan känna obehag inför att bli dokumenterade och eventuellt publicerade. Jag tog upp det efersom så många säger att fotografering är skadefritt för motivet. Det finns blir ingen fysisk skada på motivet, och motivet behöver därför inte bry sig.

Det finns många saker i livet som kan ge fysiska följder. Extremfallet ovan - döden. Andra exempel är stress och förälskelse, som båda kan ge direkt fysiska reaktioner.

En del människor känner obehag, olust, aversion, motvilja när de blir fångade på bild.
Redan när jag gick i mellanstadiet på 70-talet fick man lära sig det i skolan. Det gällde då folk i andra kulturer som trodde att kameran tog deras själ. Rådet var att vara försiktig med kameran om man reste i sådana områden. Numera gäller det även i vår vanliga svenska kultur. Vi bör vara försiktiga hur och när vi använder vår kamera och vår lagliga rätt att fotografera.


Petter ...
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar